1979 - vilket år det var!

[Morello]

Jag brukar anföra att 1984 var det sista stora popåret med Depeche Modes "Some great reward" som det sista stora albummästerverket. OK, 1987 konkurrerar i viss mån med samma Depche Modes "Music for the masses" och Pet Shop Boys "Actually". Häromdagen hade en kommersiell radiokanal 1982 som tema - inte så tokigt det heller även om vi nu frångår trådämnet.

Jag har länge funderat på att starta en tråd på temat "den sista stora poplåten". Kanske gör jag det i kväll.

Med vänlig hälsning

Pekka

Mja, nu glömmer du Dire Straits "Brothers in arms" - 17/5-1985.

[I-or]

Lustigt att just 1979 kom upp. För att finna de genomgående bästa albumen rankade jag tidigare i år de bättre albumen i samlingen efter frånvaro av svaga låtar (en del album kommer nära, men har kanske 2 låtar som inte alls håller måttet, andra album har bara 2-3 riktigt bra låtar och resten är skräp). 1979 stack ut här med massor av fullödiga album från olika genrer.

[Magnuz]

Jag brukar anföra att 1984 var det sista stora popåret med Depeche Modes "Some great reward" som det sista stora albummästerverket. OK, 1987 konkurrerar i viss mån med samma Depche Modes "Music for the masses" och Pet Shop Boys "Actually". Häromdagen hade en kommersiell radiokanal 1982 som tema - inte så tokigt det heller även om vi nu frångår trådämnet.

Jag har länge funderat på att starta en tråd på temat "den sista stora poplåten". Kanske gör jag det i kväll.

Hur definierar du pop? Starta gärna en sådan tråd, det låter intressant.

När det gäller 1979 får mitt bidrag bli Tom Pettys Damn the Torpedoes.

[PekkaJohansson]

Hur definierar du pop? Starta gärna en sådan tråd, det låter intressant.

Jag var på väg att starta en tråd men inlägget försvann innan jag hann publicera det och jag orkade inte skriva om. Tar nya tag i helgen.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Jansson]

Steve Hackett Spectral Mornings har jag inte sett nämnd.
Titelspåret är väldigt bra, inspirationskälla för efterkommande gitarrister i progressiv rock; Steve Rothery som exempel.

[Jansson]

Både Zappa och Devo är nämnda i tråden.
Det kan vi kombinera ihop med Stranglers och Captain Beefheart för ett ännu inte nämnt album.

Nosferatu.


Cornwell, Williams, Underwood, Walldroop, bröderna Mothersbaugh.

Ett mycket bra album, tycker jag.

[Almen]

Bra, Jansson!

1979 känns mycket som del av en brytningsperiod för den progressiva musiken - Genesis, Yes och Gentle Giant hade börjat släppa poplåtar (...and then there were three..., Tormato och Giant for a Day kom samtliga 1978), band splittrades, överblivna bandmedlemmar bildade tungfotade supergrupper...

[Jansson]

Bra, Jansson!

1979 känns mycket som del av en brytningsperiod för den progressiva musiken - Genesis, Yes och Gentle Giant hade börjat släppa poplåtar (...and then there were three..., Tormato och Giant for a Day kom samtliga 1978), band splittrades, överblivna bandmedlemmar bildade tungfotade supergrupper...

Absolut, instämmer helt!

Progressiv musik hade dalat i popularitet de föregående åren och skivbolagsdirektörer ville att musiken skulle spelas i radio.
De ville ha mer kommersiella artister.
Jag tror också att de progressiva banden du nämner men även andra som Emerson Lake and Palmer tex kände att de behövde förändras.
Genesis som exempel, ville alltid ha hits. Redan från början. Deras första pop-låt med önskan om en hit var ju I Know what I Like.
Fast jag tycker ändå att det finns en rejäl nypa progressiv musik kvar i albumen ”and them there were three” och de övriga du nämner. Men alla gick mot pop, ingen tvekan om det. En oundviklig utveckling tror jag. De ville behålla och förstärka framgången de tidigare haft. ( läs ffa Genesis, Yes men även ELP)
Och jag är övertygad om att de själva var nöjda med den utvecklingen. Att det fanns osämja, meningsskiljaktigheter, missbruksproblematik och avhopp är nog oundvikligt.

Idag tycker jag att and then there were three, Tormato och Giant for a day har sina absoluta kvaliteter.
Inte rakt genom. Men de är inga sänken.
Fast jag tål inte Follow me follow you.
Ser man till Genesis är Duke en naturlig uppföljare. Den kan jag delvis uppskatta men sen kliver jag av.

Reflektion;

En del progressiva blev mer kommersiella och andra mer och mer progressiva.
En del fortsatte vara progressiva, ändrade sin musikaliska inriktning utan att tappa det som jag vill kalla för konstnärlig skärpa.

[Nattlorden]

Kan vi räkna in 1 Dec 1978 så har vi Mike Oldfields "Incantations" också.

[Almen]

Kan vi räkna in 1 Dec 1978 så har vi Mike Oldfields "Incantations" också.

Och åt andra hållet har vi Peter Gabriels 3:a, som spelades in under 1979 men inte släpptes förrän våren 1980.

[Almen]

Bra, Jansson!

1979 känns mycket som del av en brytningsperiod för den progressiva musiken - Genesis, Yes och Gentle Giant hade börjat släppa poplåtar (...and then there were three..., Tormato och Giant for a Day kom samtliga 1978), band splittrades, överblivna bandmedlemmar bildade tungfotade supergrupper...

Absolut, instämmer helt!

Progressiv musik hade dalat i popularitet de föregående åren och skivbolagsdirektörer ville att musiken skulle spelas i radio.
De ville ha mer kommersiella artister.
Jag tror också att de progressiva banden du nämner men även andra som Emerson Lake and Palmer tex kände att de behövde förändras.
Genesis som exempel, ville alltid ha hits. Redan från början. Deras första pop-låt med önskan om en hit var ju I Know what I Like.
Fast jag tycker ändå att det finns en rejäl nypa progressiv musik kvar i albumen ”and them there were three” och de övriga du nämner. Men alla gick mot pop, ingen tvekan om det. En oundviklig utveckling tror jag. De ville behålla och förstärka framgången de tidigare haft. ( läs ffa Genesis, Yes men även ELP)
Och jag är övertygad om att de själva var nöjda med den utvecklingen. Att det fanns osämja, meningsskiljaktigheter, missbruksproblematik och avhopp är nog oundvikligt.

Idag tycker jag att and then there were three, Tormato och Giant for a day har sina absoluta kvaliteter.
Inte rakt genom. Men de är inga sänken.
Fast jag tål inte Follow me follow you.
Ser man till Genesis är Duke en naturlig uppföljare. Den kan jag delvis uppskatta men sen kliver jag av.

Reflektion;

En del progressiva blev mer kommersiella och andra mer och mer progressiva.
En del fortsatte vara progressiva, ändrade sin musikaliska inriktning utan att tappa det som jag vill kalla för konstnärlig skärpa.

Jomenvisst, håller med om allt du säger (inklusive Follow me...). Såsom allvetande 15-åring hade man möjligen mindre fördragsamhet med artisternas önskan att utvecklas och göra den musik de trodde på. Att man också tyckte att Peter Gabriel klarade sig bättre än Genesis fastän även han på sina två första soloskivor gick tillbaka till pop- och rocklåtsformatet känns kanske också lite ogint.

Deras tankar om att skriva hitlåtar tror jag till och med går tillbaka till Charterhouse-tiden och Banks/Gabriels första försök som låtskrivare. De långa låtarna kom senare.

[Jansson]

Bra, Jansson!

1979 känns mycket som del av en brytningsperiod för den progressiva musiken - Genesis, Yes och Gentle Giant hade börjat släppa poplåtar (...and then there were three..., Tormato och Giant for a Day kom samtliga 1978), band splittrades, överblivna bandmedlemmar bildade tungfotade supergrupper...

Absolut, instämmer helt!

Progressiv musik hade dalat i popularitet de föregående åren och skivbolagsdirektörer ville att musiken skulle spelas i radio.
De ville ha mer kommersiella artister.
Jag tror också att de progressiva banden du nämner men även andra som Emerson Lake and Palmer tex kände att de behövde förändras.
Genesis som exempel, ville alltid ha hits. Redan från början. Deras första pop-låt med önskan om en hit var ju I Know what I Like.
Fast jag tycker ändå att det finns en rejäl nypa progressiv musik kvar i albumen ”and them there were three” och de övriga du nämner. Men alla gick mot pop, ingen tvekan om det. En oundviklig utveckling tror jag. De ville behålla och förstärka framgången de tidigare haft. ( läs ffa Genesis, Yes men även ELP)
Och jag är övertygad om att de själva var nöjda med den utvecklingen. Att det fanns osämja, meningsskiljaktigheter, missbruksproblematik och avhopp är nog oundvikligt.

Idag tycker jag att and then there were three, Tormato och Giant for a day har sina absoluta kvaliteter.
Inte rakt genom. Men de är inga sänken.
Fast jag tål inte Follow me follow you.
Ser man till Genesis är Duke en naturlig uppföljare. Den kan jag delvis uppskatta men sen kliver jag av.

Reflektion;

En del progressiva blev mer kommersiella och andra mer och mer progressiva.
En del fortsatte vara progressiva, ändrade sin musikaliska inriktning utan att tappa det som jag vill kalla för konstnärlig skärpa.

Jomenvisst, håller med om allt du säger (inklusive Follow me...). Såsom allvetande 15-åring hade man möjligen mindre fördragsamhet med artisternas önskan att utvecklas och göra den musik de trodde på. Att man också tyckte att Peter Gabriel klarade sig bättre än Genesis fastän även han på sina två första soloskivor gick tillbaka till pop- och rocklåtsformatet känns kanske också lite ogint.

Deras tankar om att skriva hitlåtar tror jag till och med går tillbaka till Charterhouse-tiden och Banks/Gabriels första försök som låtskrivare. De långa låtarna kom senare.

Ja precis.
From Genesis to revelation är en pop-platta.

Tänkte på det här med skivbolagschefer.
Om Peter Gabriel 3:

Atlantic Records didn't want to put it out at all", Gabriel told Mark Blake. "Ahmet Ertegun said, 'What do people in America care about this guy in South Africa?' and 'Has Peter been in a mental hospital?' because there was this very weird track called 'Lead a Normal Life'. They thought I'd had a breakdown and recorded a piece of crap ... I thought I'd really found myself on that record, and then someone just squashes it. I went through some primordial rejection issues."

Klart att Gabriel vid det laget hade skapat musik som jag uppskattade väldigt, väldigt mycket mer än Duke, för att inte tala om i mitt tycke olyssningsbara ABACAB.
Phil Collins trummar på Gabriels 3a och jag tror att han och Genesis gjorde musik de själva gillade. Förutsättningslöst och utan stora baktankar om kommersiellt värde.

[Lassej]

Jag brukar anföra att 1984 var det sista stora popåret med Depeche Modes "Some great reward" som det sista stora albummästerverket. OK, 1987 konkurrerar i viss mån med samma Depche Modes "Music for the masses" och Pet Shop Boys "Actually". Häromdagen hade en kommersiell radiokanal 1982 som tema - inte så tokigt det heller även om vi nu frångår trådämnet.

Jag har länge funderat på att starta en tråd på temat "den sista stora poplåten". Kanske gör jag det i kväll.

Med vänlig hälsning

Pekka

Mja, nu glömmer du Dire Straits "Brothers in arms" - 17/5-1985.

Precis min tanke också.

[Lassej]

Håller med om att 1979 var ett bra musikår.

Ett minne från sommaren 1979. Jag och en tjejkompis tog våra motorcyklar och drog till Gotland. En kväll i Visby hamnade vi på ett disco. Tror att "Born to Be Alive" spelades typ 10 ggr till kvällen.

För mig var annars de för mitt musikintresse de viktigaste albumen:

Dire Straits "Communique"
Supertramp "Breakfast in America"
City Boy "They Day the Earth Cought Fire"
Toto "Hydra"
Pink Floyd "The Wall"

[pingvinen]

The ballad of Lucy Jordan

Hey hey my my

[PekkaJohansson]

Jag brukar anföra att 1984 var det sista stora popåret med Depeche Modes "Some great reward" som det sista stora albummästerverket. OK, 1987 konkurrerar i viss mån med samma Depche Modes "Music for the masses" och Pet Shop Boys "Actually". Häromdagen hade en kommersiell radiokanal 1982 som tema - inte så tokigt det heller även om vi nu frångår trådämnet.

Jag har länge funderat på att starta en tråd på temat "den sista stora poplåten". Kanske gör jag det i kväll.

Med vänlig hälsning

Pekka

Mja, nu glömmer du Dire Straits "Brothers in arms" - 17/5-1985.

Precis min tanke också.

Ledsen, men "Brothers in arms" platsar i min värld inte ens bland historiens 100 bästa album. Visst, två bra låtar, bra trumspel av Omar Hakim, cd-historiskt intressant och rimligt bra ljudkvalitet (men taffligt mastrad i originalutgåvan) - men i mina öron mestadels trött gubbrock, dålig dansbandsmusik ("Walk of life") och dålig sång.

Apropå 1979: fint av pingvinen att komplettera med Marianne Faithfull och själv kom jag nyss att tänka på "Oh Susie" med Secret Service. En av den svenska pophistoriens bästa skivor kom för övrigt 1979: Noice debutalbum "Tonårsdrömmar".

Med vänlig hälsning

Pekka

[gflar]

Bad Company- Desolation Angels

[pingvinen]

Mja, nu glömmer du Dire Straits "Brothers in arms" - 17/5-1985.

Precis min tanke också.

Ledsen, men "Brothers in arms" platsar i min värld inte ens bland historiens 100 bästa album. Visst, två bra låtar, bra trumspel av Omar Hakim, cd-historiskt intressant och rimligt bra ljudkvalitet (men taffligt mastrad i originalutgåvan) - men i mina öron mestadels trött gubbrock, dålig dansbandsmusik ("Walk of life") och dålig sång.

Apropå 1979: fint av pingvinen att komplettera med Marianne Faithfull och själv kom jag nyss att tänka på "Oh Susie" med Secret Service. En av den svenska pophistoriens bästa skivor kom för övrigt 1979: Noice debutalbum "Tonårsdrömmar".

Med vänlig hälsning

Pekka

Ja Walk of Life är min absoluta hatsång. Av ett av mina favoritband. Deras debutskiva är raktigenom bra däremot.
På andra plats nedifrån genom tiderna kommer I just called to say I love you.

[HenrikTornquist]

Elvis Costello - Armed Forces
Dave Edmunds - Repeat When Nessecary
Judas Priest - Killing Machine
Madness - One Step Beyond
Manfred Mann's Earth Band - Angel Station
OMD såg dagens ljus med sin första singel, Electricity.
Abba har massor av hitlåtar ute.

Några favoriter från -79. Jag hade klarat mig länge med att bara lyssna på skivor från det året.

[PekkaJohansson]

Ja, 1979 var ett anmärkningsvärt starkt popår. Ytterligare ett svenskt mästerverk är Clabbes discorökare "An evening in Paris (Deca dancing) som jag faktiskt rankar som en av de tio bästa låtarna i genren. Se där ytterligare ett trådämne: den bästa discolåten!

Med vänlig hälsning

Pekka

[pingvinen]

Ja, 1979 var ett anmärkningsvärt starkt popår. Ytterligare ett svenskt mästerverk är Clabbes discorökare "An evening in Paris (Deca dancing) som jag faktiskt rankar som en av de tio bästa låtarna i genren. Se där ytterligare ett trådämne: den bästa discolåten!

Med vänlig hälsning

Pekka

Den är en prydnad i min samling, maxisingel i vit vinyl

[pingvinen]

[pingvinen]

[Almen]

Hey hey my my

Ojojoj, första låten jag hörde med Neil Young, 1982 borde det ha varit.

[Almen]

Tänkte på det här med skivbolagschefer.
Om Peter Gabriel 3:

Atlantic Records didn't want to put it out at all", Gabriel told Mark Blake. "Ahmet Ertegun said, 'What do people in America care about this guy in South Africa?' and 'Has Peter been in a mental hospital?' because there was this very weird track called 'Lead a Normal Life'. They thought I'd had a breakdown and recorded a piece of crap ... I thought I'd really found myself on that record, and then someone just squashes it. I went through some primordial rejection issues."

Klart att Gabriel vid det laget hade skapat musik som jag uppskattade väldigt, väldigt mycket mer än Duke, för att inte tala om i mitt tycke olyssningsbara ABACAB.
Phil Collins trummar på Gabriels 3a och jag tror att han och Genesis gjorde musik de själva gillade. Förutsättningslöst och utan stora baktankar om kommersiellt värde.

Ja, det känns som att när man åldras så blir man som fan mer vällvilligt inställd till det senare som artisten gjorde, och som artist till det tidiga man gjorde.

Själv måste jag erkänna att jag är lite svag för låten Abacab, trots allt. En period under studietiden satt jag i en liten lägenhet med en kassettradio och tre kassetter, varav en hade Abacab på ena sidan. Det finns en renhet och enkelhet i soundet som jag kan uppskatta. Men skivan som helhet är inte så stark, då tycker jag Genesis från 1983 håller bättre.

[PekkaJohansson]

Det slår mig att 1979 också var året då alla oavsett genretillhörighet skulle göra minst en discolåt. Två exempel är glamrockaren Suzi Quatro och "She's in love with you" och Kiss "I was made for loving you". Den förra fungerar i mina öron medan den senare, i likhet med det mesta Kiss har gjort, är ganska anskrämlig.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Almen]

Det slår mig att 1979 också var året då alla oavsett genretillhörighet skulle göra minst en discolåt. Två exempel är glamrockaren Suzi Quatro och "She's in love with you" och Kiss "I was made for loving you". Den förra fungerar i mina öron medan den senare, i likhet med det mesta Kiss har gjort, är ganska anskrämlig.

Med vänlig hälsning

Pekka

Man får väl hänföra Pink Floyd till den kategorin också: Run Like Hell och We Don't Need No Education är kanske inte det bästa med The Wall.

[hifikg]

1979: Hooray! Hooray! It's a Holi-Holiday, fast gruppen som framförde den fick sina största hits några år tidigare. Någon som vet vilka det var?

[Magnuz]

Ja Walk of Life är min absoluta hatsång. Av ett av mina favoritband. Deras debutskiva är raktigenom bra däremot.
På andra plats nedifrån genom tiderna kommer I just called to say I love you.

Det är lustigt, jag avskydde länge Walk of Life men har på senare år kommit att både stå ut med och till och med uppskatta den. Låtar man ogillar kan ju för övrigt också vara ämne för en ny tråd.

[PekkaJohansson]

1979: Hooray! Hooray! It's a Holi-Holiday, fast gruppen som framförde den fick sina största hits några år tidigare. Någon som vet vilka det var?

Ja, jag vet. Jag kom dessutom nyss på att gruppen gjorde en av sina topplåtar, "El Lute", just 1979. En svensk version gjordes för övrigt av Kikki Danielsson.

Jag vill också i all vänlighet protestera mot utskällningen av "I just called to say I love you". Den är ett mästerverk trots att den gjordes 1984 och inte 1979.

Med vänlig hälsning

Pekka