Sticky Fingers
Göteborg
2005-10-02
It was twenty years ago today - eller åtminstone i år - som Andrew Eldritch klev av Royal Albert Hall’s scen med ett dramatiskt ”Goodbye”, istället för ett sedvanligt ”Goodnight”. Sisters of Mercys svarta framgångssaga var därmed all, bara fyra månader efter årtiondets mest efterlängtade abumdebut ”First and Last and Always”. Det skulle ta fem år innan Mr Eldritch ställde sitt Sisters of Mercy på scen igen och då utan vare sig originalbasisten, Craig Adams, eller den då nytillkomne tolvsträngsnarkomanen Wayne Hussey.
Dessa herrar hade under dessa år istället hunnit skaffa sig en strålande karriär med sitt nya band, The Mission, och enligt mitt sätt att se det så tangerade man Sisters of Mercys magi, åtminstone på EP-samlingen ”The First Chapter” samt inte minst på debutalbumet ”God’s Own Medicine”. Inte så konstigt kanske, då många av dessa tolv låtar ju ursprungligen var tänkta för uppföljaren till ”First and Last and Always”, men The Mission lyckades dessutom tillföra en ny – organisk - dimension till den unika Sisters of Mercy-känslan.
Live var man dessutom rent ruskigt bra och jag har fortfarande svårt att rangordna Sisters of Mercys ”silhuettkonsert” på The Lyceum, i mars 1985, och The Missions smått klassiska ”kravallstaketkonsert” på Kåren i Göteborg, knappt två år senare. Detta är och förblir två oförglömliga konsertminnen, var och ett på sitt sätt. Nåväl, tiden går och The Mission utvecklades alltför snabbt till ett tungfotat goth-rockband samtidigt som en olustig Sisters of Mercy-sättning klättrade på hitlistorna (med "Temple of Love '92-version") världen över.
Nu skriver vi 2005 och The Mission (utan Craig Adams) är återigen aktuella, med såväl en DVD som med en turné. Klockan 22:05 klev Wayne Hussey & Co in på Sticky Fingers top floor och startade aftonens hitkavalkad med "Beyond The Pale". Stämningen var på topp och den fulltaliga publiken var med på allsångsnoterna direkt. En och en halv timme senare avrundades det hela med kvällens fjärde extranummer, en rykande version av "Tower of Strength" och knappast någon i publiken kan ha lämnat Sticky Fingers missnöjd?
Faktum är att The Mission överraskade - åtminstone mig - med att inte låta så bombastiskt och pretentiöst som jag befarat, istället var det en koncentrerad och spelglad kvartett som visade upp sig från sin allra bästa sida. Borta var den 12-strängade gitarren, borta var de yviga gesterna men kvar stod ett fokuserat rockband som rev av de flesta hits ett gammalt Mission-fan nånsin kunde ha önskat sig: "Garden of Delight" (EP-versionen), "Fabienne", "Butterfly on a Wheel", "Amelia", "Serpent's Kiss", "Wasteland", "Severina", "Like a Hurricane" m. fl.
Okej, stundtals gick konserten kanske lite på tomgång men de allvarliga svackorna lös lyckligtvis med sin frånvaro och totalt sett måste jag ge The Mission mer än godkänt för det sätt man genomför sin show. Fast det är klart, i närheten av 1987-års magi kom man förstås aldrig. Men det förväntades sig knappast ens den mest seglivade Missionär?
Bilder från Sticky Fingers den 2 oktober 2005
