Harryup skrev:När man jämför typ CD-spelare där den elektriska skillnaden är liten och där rummet inte har någon påverkan;
Hur kan man i en mätning se att en spelare har mera "driv" i ljudet?
Ibland har jag mätt på digitalutgångar att klckfrekvensen överststigit korrket samplingsfrekvens med någon procent. Värsta exemplet var en bärbar CD-spelare som mätte... ja vad var det nu gen? Jag har glömt bort det! Men det var mer än 1% för snabbt i alla fall. Sådant kan orsaka en tempoökning av musiken vilket kan uppfattas som mer "driv".
Hur kan man se att en spelare går upplevt djupare i basen?
Typ en spelare får soffan att vibrera men inte en annan.
Ofta skiljer utnivån en hel del mellan olika spelare. Man måste alltså kompensera för detta vid jämförelser mellan två olika spelare. Det finns också en annan lätt uppmätbar anledning, och den är att det normalt finns ett högpassfilter på utgången. Om den gränsfrekvensen är 3 á 4 Hz så ger det hörbara effekter förutsatt att:
1. musikmaterialet innehåller mycket lågfrekvens.
2. man spelar extremt starkt
3. och att högtalarsystemet klarar av att återge extremt starkt vid låga frekvenser.
Punkt nr 3 brukar göra att det är få anläggningar som klarar att kunna användas för dylika lyssningstest.
Anledningen att det är hörbart är att ett sådant filter ger en pytteliten avrullning även vid 20 hz och uppåt. Tänk på att vid gränsfrekvensen så är nivån 3 dB ned. Likaså är det inte ovanligt att infraljud kan åstadkomma dörrskrammel (och soffvibration!) på helt olika sätt eftersom skrammel brukar bete sig olinjärt.
Man kan som tumregel säga att ett högpassfilter på c:a 0,3 Hz inte ger hörbara effekter (jämfört med utan högpassfilter alltså).
Hur kan man se att stereobilden verkar ha mera höjd? Djup? Bredd utanför högtalarna?
Detta är väldigt programmaterialberoende, liksom högtalar- och rumsakustiskt beroende. Det vågar jag inte gissa något på! (möjligtvis fasfel och annat, liksom dåligt implementerade digital- och analogfilter (ganska vanligt förekommande faktiskt) Kan ge en känsla av "vackert" och "insmickrande" "rymligt" ljud som dock i längden är tröttsamt.
Mindre hård?
* Tänkbart att frekvensgången är en smula dämpad i övre frekvensregistret (inte ovanligt).
* Likaså tänkbart att distorsionen är lägre (nu förutsätter jag att du jämför mellan två olika spelare och lyssnar subjektivt)
* Mycket vanligt också med dynamiska effekter som dock är mycket svårmätbara. Det är transienter som inte kan återges invändningsfritt. Det brukar ge ett ljud som är lite "trött" och skulle kunna sägas med annat ord vara "mindre hårt".
* Jitter
Mindre ljus?
Aha, ungefär samma ord som ovan! Ok då, "mindre ljus" kan vi säga har mer med frekvensgången att göra, och "mindre hård" har mer mer distorsion, dynamisk linjäritet och jitter.
Det är mycket vanligt att de flesta audiofiler tycker bättre om ljudet när det är "mindre hårt" om de t.ex jämför mellan två olika apparater. Det kan vara farligt att dra förhastade slutsatsen att den "mindre hårda" är den bästa, eftersom det är extremt vanligt att det är själva musikmaterialet man lyssnat på som är boven i dramat. Många skivor låter "hårt" i onödan då de är taskigt producerade. Tar man då en skiva med superljud till den spelare som låter "mindre hårt", kan det istället bli så att det låter dåligt med "ett inbäddad ljud" som följd. Och det kanske man inte heller var ute efter. I förekommande fall med skivor som låter illa, kan det istället vara en poäng att ha en tonkontroll* på förstärkaren så att man kan sänka diskanten en lite smula.
* Ni vet sådan där rattar som fanns förut på alla förstärkare men som nu är bortrationaliserade på alla "finihifi"-apparater (utom Accuphase) men som konstigt nog finns på nästan alla förstärkare i lite lägre prisklasser!
Vill inte ha svar typ, dessa skillnader är hjärnspöken, eller spelar ingen roll. Sen vilken som är det rätta kan ju vara svårt/omöjligt att veta men olika låter det ju.
Så hur gör man?
[/edit]
Man förlorar nämligen en bits upplösningen varje gång nivån sänks med 6 dB.
