Egenskaper som gör återgivningen beroendeframkallande

[Callisto]

Alltså, vilka egenskaper hos ljudet (musiken) som återges är det som slår an den del av eran hjärna som uppfyller er med endorfiner. En mycket god återgivning framkallar dessa sköna tillstånd hos oss hifi nördar som ni vet.
Men det som är intressant är att se ifall det är olika "delar" utav återgivningen som är viktigare för vissa än för andra, och om det går att skönja något mönster beroende på vad för högtalare man har i sitt system.

[Nattlorden]

När jag slipper märka några egenskaper.

[Callisto]

När jag slipper märka några egenskaper.

Då har du missförstått frågan….

[Nattlorden]

När jag slipper märka några egenskaper.

Då har du missförstått frågan….

Nej, du förstår bara inte svaret.

[Callisto]

När jag slipper märka några egenskaper.

Då har du missförstått frågan….

Nej, du förstår bara inte svaret.

Troll!

[HK430]

När jag slipper märka några egenskaper.

Då har du missförstått frågan….

Nej, du förstår bara inte svaret.

Troll!

Inte alls, när högtalarnas och rummens egenskaper inte märks så finns bara musiken kvar, tror det är vad han menar.

Det menar jag iaf

edit: jag och ingvar trodde ungefär samma sak, sa det på lite olika språk bara

Om jag ska svara igen så är det när musikerna förmedlar en känsla, tar världens bästa låt som exempel: Imperiet-blå himlen blues
http://open.spotify.com/track/1EMJjU0isjfrDYMtieX5tI

I den låten förmedlas en dyster och plågad stämning, trumkompet är plågat, thåströms röst är plågad, gitarrerna är plågade och ångestskriken i slutet av låten ger en rysningar. Att kunna förmedla en känsla så väl, det är nog det allra bästa.

edit 2: förbaskat, får ändra hur många gånger som helst.. luringen blev då det stod musiken där uppe, egenskaper hos ljudet som imponerar funderar jag inte så mycket på. Fast bas är ju kul

[IngOehman]

Får jag prova att tolka Nattlorden?

Isåfall tror jag han menar att det är när egenskaperna/karaktären i själva
musiken blir återgiven med största möjliga relief, vilket sammanfaller med
när anläggningen påverkar så lite som det bara är möjlig.

Om en sådan tolkning stämmer så är Nattlorden dock fortfarande svaret
skyldig:

Vad (i ljudet/musiken) är det som triggar dig, som ger dig mest när du är
nedsjunken i fåtöljen och sitter och lyssnar?


Vh, iö

[IngOehman]

Och det behöver ju inte vara något som anläggningen bidrar med.


Vh, iö

[Callisto]

Men då har man ju inte förstått frågan riktigt. Om du skulle beskriva ljudet i detalj så borde du kunna beskriva olika egenskaper hos ljudet som tillsammans resulterar i det du skriver. Det är ju resultatet att högtalarna försvinner osv.
Hoppas det gör det lite klarare gällande frågeställningen.

[Callisto]

Får jag prova att tolka Nattlorden?

Isåfall tror jag han menar att det är när egenskaperna/karaktären i själva
musiken blir återgiven med största möjliga relief, vilket sammanfaller med
när anläggningen påverkar så lite som det bara är möjlig.

Om en sådan tolkning stämmer så är Nattlorden dock fortfarande svaret
skyldig:

Vad (i ljudet/musiken) är det som triggar dig, som ger dig mest när du är
nedsjunken i fåtöljen och sitter och lyssnar?


Vh, iö

+1

Ingvar du förstod vad som efterfrågades

[Nattlorden]

Får jag prova att tolka Nattlorden?

Isåfall tror jag han menar att det är när egenskaperna/karaktären i själva
musiken blir återgiven med största möjliga relief, vilket sammanfaller med
när anläggningen påverkar så lite som det bara är möjlig.

Om en sådan tolkning stämmer så är Nattlorden dock fortfarande svaret
skyldig:

Vad (i ljudet/musiken) är det som triggar dig, som ger dig mest när du är
nedsjunken i fåtöljen och sitter och lyssnar?


Vh, iö

Helt rätt, detsamma med HK430:s tolkning med andra ord.

Ja, i så fall att musiken blir en fullständigt trovärdig enhet till både klang och rumslighet så att man frigör sig från sin fysiska realitet och ger sig på resa in i musiken/in bland musikerna. Men det är inte EN egenskap som resulterar i det, det är rätt mängd av samtliga egenskaper.

[IngOehman]

Jag kanske skall svara själv också.

För mig kan de vara MÅNGA olika egenskaper som ger mig kickar.

Vanligast är nog när harmoniken stretar lite sådär härlgt, när harmoniken
är så oenkel att det är svårt att höra om man skall tycka att det skär sig
eller om det bara är gudomligt vackert. Det vill säga när det är just det.

Och när det svänger, och faktiskt också i hög grad när man upplever att
man typ "känner vad de som spelar (sjunger i synnerhet) känner".

En konstig upplevelse av att vara direktkopplad till känslan så att musiken
bara är mediet mellan skapandet och mottagandet.

- - -

När det gäller lite visliknande saker tycker jag sammanfallande harmonik,
sångligt uttryck och textens poesi kan höja upplevelsen mångfaldigt.


Vh, iö

[Callisto]

Det borde framkomma lite olika "detaljer" med tanke på att jag antar att när det tävlas i t.ex. GÖK (eller vad det heter) så antar jag att alla deltagare inte röstar lika. Då borde de lyssnande också ha olika "preferenser" utav återgivningen som de söker.

[Nattlorden]

En konstig upplevelse av att vara direktkopplad till känslan så att musiken
bara är mediet mellan skapandet och mottagandet.

+1

Och sen kan man stänga av; matt, lycklig och kanske t.o.m. lite andfådd för att man glömt/inte velat störa genom att andas... Och så fullständigt till freds med det man hört att man inte vill ha/behöver något mer.

[hifikg]

Alltså, vilka egenskaper hos ljudet (musiken) som återges är det som slår an den del av eran hjärna som uppfyller er med endorfiner. En mycket god återgivning framkallar dessa sköna tillstånd hos oss hifi nördar som ni vet.
Men det som är intressant är att se ifall det är olika "delar" utav återgivningen som är viktigare för vissa än för andra, och om det går att skönja något mönster beroende på vad för högtalare man har i sitt system.

Det e bara att sjunka ner i Stresslessfåtöljen, lägga upp fötterna på fotpallen och släppa på valfri musik. Tidigare ikväll var det Mattias Wager som lirade orgel så det stod härliga till (sköna basgångar som gav gåshud) och alldeles nyss klingade Tomas Ledin ut (bra texter och enkel gitarrmusik som spred vällust) och lämnade rummet tyst och pockande på mer musik. Kan bli lite rysk jazz (förväntar mig bas, sax och en del sköna trummor som försätter mig i ett tillstånd av välbefinnande) härnäst. Om musiken någon gång skulle gå bet på att "slå an" så byter jag fonogram. Hur skulle bra musik kunna misslyckas med framkallandet av endorfiner?

[Callisto]

En konstig upplevelse av att vara direktkopplad till känslan så att musiken
bara är mediet mellan skapandet och mottagandet.

+1

Och sen kan man stänga av; matt, lycklig och kanske t.o.m. lite andfådd för att man glömt/inte velat störa genom att andas... Och så fullständigt till freds med det man hört att man inte vill ha/behöver något mer.

Håller helt med dig. MEN det är fortfarande summan av de egenskaper som jag efterfrågade som du besvarat.

[Nattlorden]

Håller helt med dig. MEN det är fortfarande summan av de egenskaper som jag efterfrågade som du besvarat.

Precis. Om något vore framhävt över de andra så hade ju detta inte uppstått.

[IngOehman]

...och kanske t.o.m. lite andfådd för att man glömt/inte velat störa genom att andas... Och så fullständigt till freds med det man hört att man inte vill ha/behöver något mer.

Jag känner verkligen igen båda de effekterna du beskriver. Tror till och med
att jag skrivit artiklar om dem i MoLt.

- - -

Det där med att utan att tänka på det sluta andas när det är som allra mest
overkligt bra, tycker jag är fascinerande.

Men mest härligt "anti-hifibranschig" är nog ändå synpunkten att lyssnings-
trötthet INTE behöver vara något dåligt, utan kan vara det yttersta tecknet
på den styrka med vilken anläggningen kan förmedla intryck...

Tror att jag, eller möjligen en pseudonym, tog tag i ämnet genom att inleda
med att berätta att man ju faktiskt kan bli sådär härligt matt och få nog av
levande musik när den varit helt fenomenalt bra, i något gammalt nummer av
MoLt för mycket länge sedan.


Vh, iö

[Callisto]

Håller helt med dig. MEN det är fortfarande summan av de egenskaper som jag efterfrågade som du besvarat.

Precis. Om något vore framhävt över de andra så hade ju detta inte uppstått.

På något sätt känns det här relevant….

"Det viktigaste är inte att förstå vad man upplever, utan att inse vad av det man upplever man inte förstår."

[IngOehman]

Jag är inte säker på att ens det är viktigt. Det viktiga är att uppleva.

Att uppleva är att leva, på riktigt. När man inte gör det längre är det
för sent att uppleva något.


Vh, iö

[Dartman]

Jag kanske skall svara själv också.

För mig kan de vara MÅNGA olika egenskaper som ger mig kickar.

Vanligast är nog när harmoniken stretar lite sådär härlgt, när harmoniken
är så oenkel att det är svårt att höra om man skall tycka att det skär sig
eller om det bara är gudomligt vackert. Det vill säga när det är just det.

Och när det svänger, och faktiskt också i hög grad när man upplever att
man typ "känner vad de som spelar (sjunger i synnerhet) känner".

En konstig upplevelse av att vara direktkopplad till känslan så att musiken
bara är mediet mellan skapandet och mottagandet.

- - -

När det gäller lite visliknande saker tycker jag sammanfallande harmonik,
sångligt uttryck och textens poesi kan höja upplevelsen mångfaldigt.


Vh, iö

Jag skulle sammanfatta det där med "nerv".

(Jag satte det inom citationstecken för att visa vad jag menar, inte för att uttrycka någon sinnesstämning)


/Jonas

[IngOehman]

Det skulle inte jag.

Nerv för mig är oftast att man i musiken fått in tecken på en väntan på något
som komma skall, strax eller om en stund.

Ofta handlar det om ett skickligt inarbetande av små nyanser i de dynamiska
konturerna, som ger en framåtpekande strukturer, ofta i kombination med
små rythförändringar.

Men rubateringar är överreklamerade.

Mycket som folk tror är rytmik är dessutan dynamiska nyanser. Även när det
gäller sväng så är det påfallande vanligt att folk tror att det de här och tycker
svänger är att saker är förskjutna i tid när så inte alls är fallet.

När det är dynamiska markeringar som skapar det upplevda gunget.


Vh, iö

[KarlXII]

Lite Cerwin helt enkelt.

[hifikg]

Psst... vevade igång den ryska jazzmusiken som jag fått av grannen. Det visade sig vara mer likt The Real Group än något annat. A capella sång av hög kvalitet. Trots att hela systemet var inställt på jazz så sprutar endorfinerna i kaskader. Det här var kul. Plattan heter Bee Jazzex och det är låtar som "Take Five" med på den och just nu framförs stycket "Щедрик". Jag begriper inte ett ord

[Callisto]

Psst... vevade igång den ryska jazzmusiken som jag fått av grannen. Det visade sig vara mer likt The Real Group än något annat. A capella sång av hög kvalitet. Trots att hela systemet var inställt på jazz så sprutar endorfinerna i kaskader. Det här var kul. Plattan heter Bee Jazzex och det är låtar som "Take Five" med på den och just nu framförs stycket "Щедрик". Jag begriper inte ett ord

Tummen upp!

[Callisto]

Psst... vevade igång den ryska jazzmusiken som jag fått av grannen. Det visade sig vara mer likt The Real Group än något annat. A capella sång av hög kvalitet. Trots att hela systemet var inställt på jazz så sprutar endorfinerna i kaskader. Det här var kul. Plattan heter Bee Jazzex och det är låtar som "Take Five" med på den och just nu framförs stycket "Щедрик". Jag begriper inte ett ord

Bara ett glas "Russian bear" som saknas

[Dartman]

Det skulle inte jag.

Nerv för mig är oftast att man i musiken fått in tecken på en väntan på något
som komma skall, strax eller om en stund.

Ofta handlar det om ett skickligt inarbetande av små nyanser i de dynamiska
konturerna, som ger en framåtpekande strukturer, ofta i kombination med
små rythförändringar.

Men rubateringar är överreklamerade.

Mycket som folk tror är rytmik är dessutan dynamiska nyanser. Även när det
gäller sväng så är det påfallande vanligt att folk tror att det de här och tycker
svänger är att saker är förskjutna i tid när så inte alls är fallet.

När det är dynamiska markeringar som skapar det upplevda gunget.


Vh, iö

Intressant, Ingvar, vi har olika kopplingar till ordet.

Om man tar en del av Neil Youngs åttiotalsproduktion som exempel så beskriver den "nerv" för mig. Han sjunger lite bättre än han kan, han spelar solo lite bättre än han kan. Denna balansgång på slak lina ger mig just "nerven" i musiken. Avgrunden (misslyckandet) är nära, men bara nära.


/Jonas

[Richard]

Alltså, vilka egenskaper hos ljudet (musiken) som återges är det som slår an den del av eran hjärna som uppfyller er med endorfiner. En mycket god återgivning framkallar dessa sköna tillstånd hos oss hifi nördar som ni vet.
Men det som är intressant är att se ifall det är olika "delar" utav återgivningen som är viktigare för vissa än för andra, och om det går att skönja något mönster beroende på vad för högtalare man har i sitt system.

Då bara musiken finns, utan " piffig diskant" mm. Då jag lätt kan höra vilka toner som spelas, även då musiken blir komplex med många instrument som spelar samtidigt. Då jag inte störs av att vilja byta låt hela tiden, därför att jag letar goda inspelningar rent tekniskt, istället för musikaliskt.

Gör jag det är det inte " tillräckligt bra " .

Kort sagt: då det låter som " live" är det vanebildande.

Du har en intressant frågeställning, eftersom jag vet att det går att komma till " tillräckligt bra" , dvs vanebildande bra, så bra att man bara vill fortsätta lyssna.

[RogerGustavsson]

Kort sagt: då det låter som " live" är det vanebildande.

Det är inte alltid det låter bra "live"! Många musiker är heller inte bra "live". Det hänger till en del ihop med musiktypen, lågmäld musik har svårt med stor publik i stor lokal osv.

[Strmbrg]

Så som jag greppat frågan, så blir mitt svar:
Jag går igång på upplevelsen av att musikerna faktiskt befinner sig i ett rum när de spelar.
Det skall då INTE kännas som att de spelar i MITT rum, utan i "deras".

En annan grej jag brukar spinna loss av är en högupplöst stråksektion.

En tredje sak är det där häftiga "brommandet" hos en cello.

Skulle nog INTE rocka loss lika starkt på dessa saker när jag lyssnar live.

Så, det är ju rimligtvis någotslags imponatoreffekt av anläggningen, då.
Kanske att apparaturen (snarast då högtalarna) "blixtrar till" och överträffar mina undermedvetna förväntningar?

[sportbilsentusiasten]

Kort sagt: då det låter som " live" är det vanebildande.

Det är inte alltid det låter bra "live"! Många musiker är heller inte bra "live". Det hänger till en del ihop med musiktypen, lågmäld musik har svårt med stor publik i stor lokal osv.

Tycker du ska försöka förstå vad Richard menar istället.
Så klart live inte alltid är bra men det är ju inte det han skriver...

Själv tycker jag trovärdig dynamik och "smäll" (främst i mellanbasen) är egenskaper jag saknar om det inte finns tillräckligt av. SLAM som de säger i UK.
Saknar det hemma i mitt system.

Det ger en direkthet i ljudet - man kan kalla det "livekänsla".

[sportbilsentusiasten]

När jag slipper märka några egenskaper.

Då har du missförstått frågan….

Nej, du förstår bara inte svaret.

Troll!

Inser ni hur kantiga ni är?

[sprudel]

Så som jag greppat frågan, så blir mitt svar:
Jag går igång på upplevelsen av att musikerna faktiskt befinner sig i ett rum när de spelar.
Det skall då INTE kännas som att de spelar i MITT rum, utan i "deras".

En annan grej jag brukar spinna loss av är en högupplöst stråksektion.

En tredje sak är det där häftiga "brommandet" hos en cello.

Skulle nog INTE rocka loss lika starkt på dessa saker när jag lyssnar live.

Så, det är ju rimligtvis någotslags imponatoreffekt av anläggningen, då.
Kanske att apparaturen (snarast då högtalarna) "blixtrar till" och överträffar mina undermedvetna förväntningar?

Jag går igång fullständigt på olika violas framfört live, cello likaså.
befinner mig just nu på Sicilien och igår kväll satt en gatumusiker inte långt ifrån oss vid middagen, och filade på sin fiol. Efterklangen i husväggarna och den fantastiska miljön.
Mottagarens status spelar stor roll för hur man tar det musikaliska
budskapet. Jag tog mer till mig instrumentet än musiken vill jag påstå.

[JM]

Alltså, vilka egenskaper hos ljudet (musiken) som återges är det som slår an den del av eran hjärna som uppfyller er med endorfiner. En mycket god återgivning framkallar dessa sköna tillstånd hos oss hifi nördar som ni vet.
Men det som är intressant är att se ifall det är olika "delar" utav återgivningen som är viktigare för vissa än för andra, och om det går att skönja något mönster beroende på vad för högtalare man har i sitt system.

Bra tanke!

Det blir lättare om frågan omformuleras.

Vilka egenskaper hos upplevda ljudet förhindrar att du får gåshud, stimulerar n. accumbens, utsöndrar endorfiner mm. Relevant musikstycke skall vid tidigare tillfälle gett denna extraordinära stimulans.

JM

[MichaelG]

Först tänkte jag svara typ som flera andra att jag uppskattar en anläggning där jag fullständigt förlorar mig i musiken och glömmer bort att jag lyssnar. Men om jag förstår den ursprungliga frågan rätt, så handlar den mer om vilka egenskaper som finns hos en anläggning som får mig att förlora mig i musiken.

Det absolut viktigaste för mig och det som får mig att haja till och spetsa öronen extra noga är när jag hör en (i mina öron) neutral återgivning. Om jag delar upp det frekvensmässigt betyder detta för mig att diskanten inte har minsta tendens till hårdhet, eller spretighet, men inte heller avrullning som kan "stänga till" litet. Mellanregistret får absolut inte vara grällt och påträngande, inte heller får några nasala tendenser finnas och det ska inte heller vara för tillbakahållet. Basen får absolut inte vara bumlig eller för svulstig, men måste ändå vara så fyllig att exempelvis mansröster låter naturligt. Dvs. klangmässigt får det inte sticka ut på något sätt!

Nummer två för mig är (nog) en "tillräckligt" fast, djup och ren bas. Det ska inte vara några problem att höra om det är en kontrabas, kontrafagott, eller bastuba som spelar. Och en välinspelad baskagge ska återges med naturlig pondus och "klipp".

Nummer tre för mig blir då kanske upplösningen. Som kanske i första hand handlar om låg distorsion om jag skulle våga mig på en gissning. Och då går jag inte i första hand igång på massa detaljer i största allmänhet, utan det handlar om när jag blir varse att röster och instrument låter som på riktigt tack vare att alla mikrodetaljer verkligen finns där som de ska.

Nummer fyra blir nog dynamikhantering. Det är en himla häftig känsla att spela återgiven akustisk musik på naturlig nivå där transienterna bara finns där de ska - precis som i verkligheten. Helt fritt från konstigheter som gör att man tänker på transientåtergivningen på ett eller annat sätt.

Kombinationen av dessa fyra egenskaper ger en ljudåtergivningsapparatur jag kan leva "happily ever after" med.

Även om jag graderat viktigheten för mig, så kan det naturligtvis finnas musik som återges på ett för mig bättre sätt med viss omkastning av ordningen. En bra basåtergivning kan exempelvis vara viktigare än en neutral klang för viss musik, men totalt sett tror jag att jag tycker som ovan.

Hälsn. Michael

[phloam]

Lite Cerwin helt enkelt.

Byxfladder!

Och diskant. Mellanregistret är mest ett nödvändigt ont imho.

[shifts]

En annan grej jag brukar spinna loss av är en högupplöst stråksektion.

Ja!

En tredje sak är det där häftiga "brommandet" hos en cello.

Jaa!

[phloam]

Lite lustigt att man ska behöva lägga en massa pengar på en anläggning som återger DISTORTION på rätt sätt. Eller hur shifts

(byxfladder + MASSIV DIST (ok med mellanregister då) + diskant = bra musik! )

[Harryup]

Dynamik och naturlighet.
Finns det så har man tillräckligt låg dist som jag ser det.
Sen att klangen inte ändras beroende på ljudstyrka annat än det som är naturligt. De flesta anläggning låter "för högt" redan på akustisk musik då man spelar på en naturlig nivå.
Och förstås att det högtalaren inte spelar register utan instrument.
Närvaro i rösten och att rösten är realistisk i förhållande till ljudbildens storlek.
Många anläggningar låter på tok för vackert, för en helt naturligt cello, basljud borde många gånger det finnas en mindre polerad upplösning.

mvh/Harryup

[Panelguy]

Förutom det vanliga som en icke vass/luftig topp och tight artikulerad botten får det absolut inte låta som ljudet kommer ifrån två lådor, vilket faktiskt förekommer även med "finare" pjäser. En liten ihopkrympt ljudbild gör att jag omöjligt kan tänka bort att det är högtalare jag lyssnar på oavsett om resten av parametrarna är på plats.
Elektroniken skall heller inte "låta elektronik".

Själv tycker jag trovärdig dynamik och "smäll" (främst i mellanbasen) är egenskaper jag saknar om det inte finns tillräckligt av. SLAM som de säger i UK.

Det där med "magsmocka" tycker jag inte man upplever så ofta live. Visst känns den då artisterna spelar rejält högt på jättelika hornsystem men vid mina besök på Konserthuset i Stockholm och diverse andra lokaler tycker jag inte den har funnits där på det HiFi-aktiga sätt att det skall smälla i bröstkorgen utan mer att basen bara finns där.

[tiaz]

beroende blir jag då jag ställt in ett system ganska korrekt sen rullar man på riktigt skön rock n roll så det låter som live, dvs du typ ökar med 3db på 60hz fallande ner till typ 300hz. ibland är det en riktigt skön bas som saknas för o få det där härliga liret! kanske inte korrekt men helt klart beroendeframkallande känsla när man sitter i soffan o tror man e framför scenen

[hifikg]

Efter ett par timmar i lyssningsrummet säger jag... Paganini...

[BPM]

Jag vet att det kanske inte är verkligheten..men jag gillar verkligen en stram, djup bas.. Vissa gillar ett "fett" sound men jag gillar den där hårdare, stramare basen som man trots att den inte upplevs som speciellt stark i nivå i förhållande till övriga register ändå känns under fotsulorna. Jag uppskattar ett naturligt mellanregister, en ren diskant med förmåga att förmedla både utklingning såväl som kantskärpa men utan en bas som verkligen är integrerad och i tid med resten av vad som återges kan jag inte fullt ut njuta av musiken. Jag vet att det kanske är en vanföreställning, men det är därför jag fortfarande använder små element och går upp i antal istället för att använda större element som jag fått för mig har svårare att upplevas som "snabba".

Nu hörde jag för all del nyligen ett system med 8st 12" som på bästa sätt kombinerade stramheten jag eftersträvar med en helt annan kraft, så tankar på att uppgradera konarean har väckts..
OT..

Men jag svarar att jag behöver en stabil och bra bas att bygga resten på. Jag har lättare att leva med en brist i något annat register.

[Martin]

Jag sitter och lyssnar på okomprimerad musik som brorsan spelat in. Den låter väldigt tyst jämfört med komprimerad musik som låter starkt oavsett volym.

Jag uppskattar ett ljud som inte ger lyssningströtthet eller där något register sticker ut, dröjer sig kvar i rummet och stör. Sedan gillar jag när man hör allt tydligt och oansträngt. Jag gillar att lyssna i bra lurar av den anledningen. Blir inte rakast frekvensgång kanske, men det är ofta avslappnat samtidigt som man hör detaljer och fasinfo tydligt.

[Richard]

Kort sagt: då det låter som " live" är det vanebildande.

Det är inte alltid det låter bra "live"! Många musiker är heller inte bra "live". Det hänger till en del ihop med musiktypen, lågmäld musik har svårt med stor publik i stor lokal osv.

Tycker du ska försöka förstå vad Richard menar istället.
Så klart live inte alltid är bra men det är ju inte det han skriver...

Själv tycker jag trovärdig dynamik och "smäll" (främst i mellanbasen) är egenskaper jag saknar om det inte finns tillräckligt av. SLAM som de säger i UK.
Saknar det hemma i mitt system.

Det ger en direkthet i ljudet - man kan kalla det "livekänsla".

Håller med om detta.

För att få SLAM så krävs det att systemet har en god artikulation i detta område. Det kräver, enligt min erfarenhet , stor mekanisk kvalitet i högtalarna från allt från elementkorgar till monteringen av elementen samt lådans kvalitet, direktlödda förbindelser och delningsfiltrets kvalitet.

Är signalkällan hyfsat pitch ackurate, eller återger musiken så den upplevs ha " en samtidighet" i tonerna, med artikulerad återgivning så blir det samma effekt som mekaniskt stabila högtalare.

Kombineras en sådan signalkälla med dylika högtalare så blir ljudet ofta väldigt mycket bättre än " konventionella" grejor, dvs stereodelar där pitch ackurate och mekanisk kvalitet inte tänkts speciellt på.

Beskrivet på ett annat sätt: det är ganska svårt ( attention to detail ) och inte helt billigt att åstadkomma SLAM.

[RogerGustavsson]

Men SLAM måste finnas med i inspelningen också, inte skapas av anläggningen. I många fall har man manipulerat bort den mera äkta SLAM och ersatt det hela med t.ex. fetplatt baskagge utan stuns, på något vis synonymnt med högtalarljud modell dunka. Lyssnade just på några liveupptagningar från Ystad Jazzfestval som sändes i radion tidigare i år. Där finns inte bara slam utan en stor portion "livekänsla" av att alla verkligen spelar tillsammans. Dessutom låter luftigt/oansträngt och det är njutbart att lyssna högt. Brukar vara tecken på att lite mastering varit inblandat. I vilket fall väldigt mycket behagligare än nästan allt på dagens CD, trots mp3-liknande format (vad är det på SR via Internet?).

[Richard]

Men SLAM måste finnas med i inspelningen också, inte skapas av anläggningen. I många fall har man manipulerat bort den mera äkta SLAM och ersatt det hela med t.ex. fetplatt baskagge utan stuns, på något vis synonymnt med högtalarljud modell dunka. Lyssnade just på några liveupptagningar från Ystad Jazzfestval som sändes i radion tidigare i år. Där finns inte bara slam utan en stor portion "livekänsla" av att alla verkligen spelar tillsammans. Dessutom låter luftigt/oansträngt och det är njutbart att lyssna högt. Brukar vara tecken på att lite mastering varit inblandat. I vilket fall väldigt mycket behagligare än nästan allt på dagens CD, trots mp3-liknande format (vad är det på SR via Internet?).

Visst har du rätt i att dålig mixning kan förstöra mycket, men jag sticker ut hakan och påstår att de flesta inspelningarna är ganska njutbara om musikerna som spelar är duktiga och anläggningen gör sitt jobb.

[Martin]

SLAM SUGER FETT

Nä, men jag tror jag förstår vad som menas, fast sånt tycker jag snarare är tröttande i längden. Tvärtemot beroendeframkallande utan snarare imponerande. Lite Wilson Audio typ av ljud.

[micromodular]

Dynamiskt kompat och EQ:at för att de ska låta soft. Stora eller små högtalare. Krell eller Samsung. Wilson eller Ino. Rör eller trissa.
Dämpa eller diffusa. Dompan eller Emerson.
Jag tar mig ett glas vitt på fredag kroken och placerar min Doepfer synth i mitt knä och börja patcha och vrida på knappar och rattar. Jag jammar loss med min analoga synth utan en studio eller producent.
Skitskum musik flödar ut genom högtalarna, and I fucking love it!!

Mina två cent...bara sådär...

[Richard]

SLAM SUGER FETT

Nä, men jag tror jag förstår vad som menas, fast sånt tycker jag snarare är tröttande i längden. Tvärtemot beroendeframkallande utan snarare imponerande. Lite Wilson Audio typ av ljud.

Slam från avlopp är inge kul.

Förutsätter du att SLAM alltid är en färgning ? Jag menar att det tvärtom är avsaknaden av färgning som kan få till det där svänget och trycket i musiken.

[shifts]

Jag tror inte Martin förutsätter det.

Finns slam på inspelningen ska den höras/kännas.

[HenrikTornquist]

Är jag bara i rätt sinnesstämning behöver återgivningen inte vara i närheten av perfekt. Det viktigaste för min del är hur bra musiken i sig själv är, inte hur den återges. Min återgivning dras nog med en mängd fel som många här inte skulle tolerera, men lik förbannat: vissa skivor kan jag inte stänga av. Som Nattlorden skrev, när Marillions Misplaced Childhood har tagit slut börjar jag andas igen (förutom att han inte nämnde den specifika skivan).