HiFi-pressen, kan den bli intressant?

[Max_Headroom]

Med anledning av tråden om Harry Pearsons (The Absolute Sound) bortgång så startar jag en ny tråd. Om Hifi-pressen.

Jag kände inte till TBAs omslag i början. Jag gillar dom, och hela idén. Istället för apparater på framsidan har man konstnärliga motiv, gärna med anknytning till numrets innehåll. Geneialiskt. Ingen har vad jag vet det idag. Konceptet med specailritade omslag drar också Hifi mer mot konsten, och konst och musik hör ju så att säga ihop. I sina bästa stunder så kombineras konst (måleri, grafik, skulptur eller annat) med musiken till ett gemensamt koncept. Så mycket mer intressant med en HiFi-blaska som kan skriva om musik, lite nyheter om apparater och samtigt göra det på ett enhetligt sätt.

Men, finns det en marknad för ett sådant koncept idag? Skulle jag kunna tänka mit att köpa TBA som den såg ut 1978? Ja, absolut. Skulle jag kunna tänka mig att köpa deras senasre nummer, utifrån en bedömning av omslaget? Nej.

Jag har på senare tid tittat en hel del på videos om dels synthmusikens utveckling i UK men även i Tyskland och Krautrock i allmänhet. Tidsandan var uppenbart en annan. En annan kreativitet och musik togs på ett större allvar. Men var finns det idag? Och hur kan HiFi-pressen hitta tillbaka till en mer kreativ uttrycksform, bättre koppling till musik som konstform? Och går det att sälja? Måste ju vara fler än jag som vill ha något annat än glättiga magasin?

[Bill50x]

Jag har ställt mig samma frågor.

Bekymret är att det såg likadant ut för trettio år sedan, dvs när vi var unga. De äldre hade ingen aning om vad vi pratade om. Det tråkiga svaret är, vi hänger inte heller längre med. Uppkäftigheten, det alternativa kreativa, det provocerande - det finns även idag. Men vi som var med "då" ser inte det, eller kan inte uppskatta det. Vad vi ser idag är det strömlinjeformade lagom farliga, något som har en koppling till vad vi för länge sedan uppskattade. Vilken ung människa idag tror du köper de glättiga magazinen? Det gör dom inte, det är bara vi gamla kufar som tror att vi hänger med....

/ B

[Max_Headroom]

Det tråkiga svaret är, vi hänger inte heller längre med. Uppkäftigheten, det alternativa kreativa, det provocerande - det finns även idag. Men vi som var med "då" ser inte det, eller kan inte uppskatta det...
/ B

Det gäller väl att hitta det då... Det är ju inget som sprids komersiellt i någon större skala.
Men det är mycket svårare att vara provokativ idag när så mycket redan gjorts på 70- och 80-talen. Det spelar liksom ingen roll vad du har för frisyr, Sigue Sigue Sputnik sopar banan med dig med dom som dom hade redan på mitten av 80-talet.
Någon dam som försöker göra sig märkvärdig snoppas raskt av utav Grace Jones. Mycket svårt att komma med något som kan uppfattas som radikalt idag. Men det måste ju inte vara radikalt för att vara bra.

[darkg]

Det tråkiga svaret är, vi hänger inte heller längre med. Uppkäftigheten, det alternativa kreativa, det provocerande - det finns även idag. Men vi som var med "då" ser inte det, eller kan inte uppskatta det...
/ B

Det gäller väl att hitta det då... Det är ju inget som sprids komersiellt i någon större skala.
Men det är mycket svårare att vara provokativ idag när så mycket redan gjorts på 70- och 80-talen. Det spelar liksom ingen roll vad du har för frisyr, Sigue Sigue Sputnik sopar banan med dig med dom som dom hade redan på mitten av 80-talet.
Någon dam som försöker göra sig märkvärdig snoppas raskt av utav Grace Jones. Mycket svårt att komma med något som kan uppfattas som radikalt idag. Men det måste ju inte vara radikalt för att vara bra.

Någon sade i den trevliga dokumentären Hårdrockens Historia att för att provocera (på scen) idag kan man kanske hugga av armen och äta upp den - och det kan man bara göra två gånger. Edit Alice Cooper

[Ragnwald]

Den är onekligen redan intressant.

[Bill50x]

Det tråkiga svaret är, vi hänger inte heller längre med. Uppkäftigheten, det alternativa kreativa, det provocerande - det finns även idag. Men vi som var med "då" ser inte det, eller kan inte uppskatta det...
/ B

Det gäller väl att hitta det då... Det är ju inget som sprids komersiellt i någon större skala.
Men det är mycket svårare att vara provokativ idag när så mycket redan gjorts på 70- och 80-talen. Det spelar liksom ingen roll vad du har för frisyr, Sigue Sigue Sputnik sopar banan med dig med dom som dom hade redan på mitten av 80-talet.
Någon dam som försöker göra sig märkvärdig snoppas raskt av utav Grace Jones. Mycket svårt att komma med något som kan uppfattas som radikalt idag. Men det måste ju inte vara radikalt för att vara bra.

Det är just det, det sprids inte kommersiellt i någon större skala. Nyskapande musik spelas på ställen där vi "gamlingar" (alla över 25...) inte går. Musiken framförs på ett sätt som vi inte förstår/gillar (tex med dålig ljudkvalité), i sammanhang som vi inte orkar med.

/ B

[hifikg]

Yeah, man har blivit en gubbj--el. Fast ungdomen borde lyssna på samma som jag, det e ju goda vax vetja!
För att underhålla ungdomarna som hälsar på ibland har jag några Absolute Music skivor. De har väldigt kort hållbarhetstid *s*. Kommer dagens ungdom att ha några klassiker när de blir så gamla som vi?

Fast nu var det ju pressen ja... o den är intressant tycker jag och läser både MoLT och H&M regelbundet. En och annan utländsk tidning slinker med när jag besöker tidningshökaren också.

[Strmbrg]

Alltså, allting är väl egentligen intressant. Hur definierar man vad som är intressant och vad som inte är intressant?

Mäter vi "intressantheten" i hur MÅNGA som intresserar sig? Förmodligen gör vi det.
Hifitidningar är rimligtvis intressanta för några åtminstone. För vissa av dessa personer är sannolikt de tidningarna JÄTTEINTRESSANTA till och med.

Nu förstår jag egentligen inte vad det stora problemet är med att hifi idag är i tynande. Och därmed hifipressen.
Dett kan ju tyckas egoistsikt men, så länge JAG kan tillgodose mina behov av god musikåtergivning i hemmet, så räcker det ju för mig.
Varför - egentligen alltså - är det ett problem att dagens "gemener" inte är intresserade av hifi? Och därmed hifitidningsläsning?

En lätt och svepande analys från min sida är att dagens "gemener" är VÄLDIGT OFOKUSERADE OCH MULTISYSSLANDE OCH RASTLÖSA. Det sinnestillståndet passar VÄLDIGT dåligt ihop med stillasittande framför en stereoanläggning.

Vem bygger en plastmodell idag?
Hur många går en fotorunda på väg till jobbet istället för att försöka klämma in ett gympass mellan dagislämnandet och morgonmötet på kontoret?

[Bill50x]

Vem bygger en plastmodell idag?
Hur många går en fotorunda på väg till jobbet istället för att försöka klämma in ett gympass mellan dagislämnandet och morgonmötet på kontoret?

Du?

/ B

[Strmbrg]

Jag är nog inte tillräckligt underlag för en blaska.

[darkg]

Fast det där kanske är en tanke. Med ett utvecklat print on demand-tänk och en separering av innehåll och paketering kunde vi kanske få egozines, tidningar sammanställda unikt efter våra intressen och preferenser.

[Bill50x]

Fast det där kanske är en tanke. Med ett utvecklat print on demand-tänk och en separering av innehåll och paketering kunde vi kanske få egozines, tidningar sammanställda unikt efter våra intressen och preferenser.

Ja, jo. Men det är kul att bli överraskad också.

/ B

[darkg]

Fast det där kanske är en tanke. Med ett utvecklat print on demand-tänk och en separering av innehåll och paketering kunde vi kanske få egozines, tidningar sammanställda unikt efter våra intressen och preferenser.

Ja, jo. Men det är kul att bli överraskad också.

/ B

Kan finnas en kolumn för det också. 10 % hifi, 12 % foto, 2 % omvärldsanalys, 5 % surprise, resten porr. Exempelvis. Jag tänkte inte att man skulle välja exakt vilka artiklar man vill ha, det vore onekligen trist.

[IngOehman]

Jag har ställt mig samma frågor.

Bekymret är att det såg likadant ut för trettio år sedan, dvs när vi var unga. De äldre hade ingen aning om vad vi pratade om. Det tråkiga svaret är, vi hänger inte heller längre med. Uppkäftigheten, det alternativa kreativa, det provocerande - det finns även idag. Men vi som var med "då" ser inte det, eller kan inte uppskatta det. Vad vi ser idag är det strömlinjeformade lagom farliga, något som har en koppling till vad vi för länge sedan uppskattade. Vilken ung människa idag tror du köper de glättiga magazinen? Det gör dom inte, det är bara vi gamla kufar som tror att vi hänger med....

/ B

Tala för dig själv du.


Vh, iö

[IngOehman]

PS. Men det känns i och för sig lite bra att du inte tycker att jag är kontroversiell och provocerande... Ju mindre det tycks att jag är det, desto mera har verkligheten kommit ikapp och hittat förnuftet!

[IngOehman]

Med anledning av tråden om Harry Pearsons (The Absolute Sound) bortgång så startar jag en ny tråd. Om Hifi-pressen.

Jag kände inte till TBAs omslag i början. Jag gillar dom, och hela idén. Istället för apparater på framsidan har man konstnärliga motiv, gärna med anknytning till numrets innehåll. Geneialiskt. Ingen har vad jag vet det idag. Konceptet med specailritade omslag drar också Hifi mer mot konsten, och konst och musik hör ju så att säga ihop. I sina bästa stunder så kombineras konst (måleri, grafik, skulptur eller annat) med musiken till ett gemensamt koncept. Så mycket mer intressant med en HiFi-blaska som kan skriva om musik, lite nyheter om apparater och samtigt göra det på ett enhetligt sätt.

Men, finns det en marknad för ett sådant koncept idag? Skulle jag kunna tänka mit att köpa TBA som den såg ut 1978? Ja, absolut. Skulle jag kunna tänka mig att köpa deras senasre nummer, utifrån en bedömning av omslaget? Nej.

Jag har på senare tid tittat en hel del på videos om dels synthmusikens utveckling i UK men även i Tyskland och Krautrock i allmänhet. Tidsandan var uppenbart en annan. En annan kreativitet och musik togs på ett större allvar. Men var finns det idag? Och hur kan HiFi-pressen hitta tillbaka till en mer kreativ uttrycksform, bättre koppling till musik som konstform? Och går det att sälja? Måste ju vara fler än jag som vill ha något annat än glättiga magasin?

På min tid så införde jag för MoLt att musiken alltid skulle komma först i tidningen. Och att omslaget INTE skulle prydas av glättiga apparatbilder. Jag ville istället att omslaget skulle berätta om tidningen, om just det numret, och med en poetisk tusch. Men inte direkt från författarnas visioner, utan från ett upplevelseperspektiv, men ändå kondenserat... Så en verbal klippa (Thomas Hedén) fick i uppdrag inför varje nummer, att skriva något lite poetiskt om artiklarna i tidningen, baserat på att han först läst dem.

Det var i och för sig inte så länge sedan, 90-talet och framåt.

Jag gjorde ett intressant experiment med tidningen när den hade den formen, jag ställde en bunt MoLtar i tidningshyllan på Ica i Täby och på några andra ställen, och räknade noga hur många exemplar av alla andra hifi-tidningar som fanns i hyllorna - och kunde några veckor senare konstatera att MoLt såldes mest av dem alla!

Så, jag tror att man bedrar sig om man tror att det finns goda skäl till att "allt är som det är". Alltså att magasin ser ut som de gör för att man vet att de måste göra det. Min uppfattning är att det praktiskt taget alltid är klokare att vända sig inåt och fråga sig vad man själv gillar, än att försöka bli expert på andras dåliga smak.

Folk har inte så dålig smak som det kan verka/som man kan tro - de bara får så mycket dåligt att välja mellan, och så lite odåligt.


Vh, iö

[Morello]

Varför finns inte Molt att köpa i butik?
Det är ju jättrebra intänkter för föreningen om den säljs i några utvalda butiker.

[Morello]

Jag har ställt mig samma frågor.

Bekymret är att det såg likadant ut för trettio år sedan, dvs när vi var unga. De äldre hade ingen aning om vad vi pratade om. Det tråkiga svaret är, vi hänger inte heller längre med. Uppkäftigheten, det alternativa kreativa, det provocerande - det finns även idag. Men vi som var med "då" ser inte det, eller kan inte uppskatta det. Vad vi ser idag är det strömlinjeformade lagom farliga, något som har en koppling till vad vi för länge sedan uppskattade. Vilken ung människa idag tror du köper de glättiga magazinen? Det gör dom inte, det är bara vi gamla kufar som tror att vi hänger med....

/ B

Tala för dig själv du.


Vh, iö

Jag är hyggligt säker på att glättade magasin, även kallat salongsporrnografi, säljer även idag.
Det finns nämligen ohyggligt mycket blaskor i handeln. Jag misstänker att Bill50 har fel på den punkten.

[i]

Jag gjorde ett intressant experiment med tidningen när den hade den formen, jag ställde en bunt MoLtar i tidningshyllan på Ica i Täby och på några andra ställen, och räknade noga hur många exemplar av alla andra hifi-tidningar som fanns i hyllorna - och kunde några veckor senare konstatera att MoLt såldes mest av dem alla!
Vh, iö

Där och då fick jag mig mitt första nummer av MoLt!
Kommer ihåg att jag tyckte den helvita designen var spännande (och "nyskapande").

[Bill50x]

Jag är hyggligt säker på att glättade magasin, även kallat salongsporrnografi, säljer även idag.
Det finns nämligen ohyggligt mycket blaskor i handeln. Jag misstänker att Bill50 har fel på den punkten.

Jag har haft fel förut, så inget nytt under solen

Frågan är förstås vem som köper magazinen...

/ B

[hifikg]

Jag minns den tecknade ingenjör IÖ som prydde en spalt eller några spaltdecimeter i varje nummer. Jag läste ofta, men förstod sällan. Trodde absolut att IÖ var en mycket gammal och vis man redan då. Döm om min förvåning när jag insåg att myten och legenden faktiskt är yngre än jag

[Bill50x]

IÖ var gammal redan som ung

/ B

[Max_Headroom]

Med anledning av tråden om Harry Pearsons (The Absolute Sound) bortgång så startar jag en ny tråd. Om Hifi-pressen.

Jag kände inte till TBAs omslag i början. Jag gillar dom, och hela idén. Istället för apparater på framsidan har man konstnärliga motiv, gärna med anknytning till numrets innehåll. Geneialiskt. Ingen har vad jag vet det idag. Konceptet med specailritade omslag drar också Hifi mer mot konsten, och konst och musik hör ju så att säga ihop. I sina bästa stunder så kombineras konst (måleri, grafik, skulptur eller annat) med musiken till ett gemensamt koncept. Så mycket mer intressant med en HiFi-blaska som kan skriva om musik, lite nyheter om apparater och samtigt göra det på ett enhetligt sätt.

Men, finns det en marknad för ett sådant koncept idag? Skulle jag kunna tänka mit att köpa TBA som den såg ut 1978? Ja, absolut. Skulle jag kunna tänka mig att köpa deras senasre nummer, utifrån en bedömning av omslaget? Nej.

Jag har på senare tid tittat en hel del på videos om dels synthmusikens utveckling i UK men även i Tyskland och Krautrock i allmänhet. Tidsandan var uppenbart en annan. En annan kreativitet och musik togs på ett större allvar. Men var finns det idag? Och hur kan HiFi-pressen hitta tillbaka till en mer kreativ uttrycksform, bättre koppling till musik som konstform? Och går det att sälja? Måste ju vara fler än jag som vill ha något annat än glättiga magasin?

På min tid så införde jag för MoLt att musiken alltid skulle komma först i tidningen. Och att omslaget INTE skulle prydas av glättiga apparatbilder. Jag ville istället att omslaget skulle berätta om tidningen, om just det numret, och med en poetisk tusch. Men inte direkt från författarnas visioner, utan från ett upplevelseperspektiv, men ändå kondenserat... Så en verbal klippa (Thomas Hedén) fick i uppdrag inför varje nummer, att skriva något lite poetiskt om artiklarna i tidningen, baserat på att han först läst dem.

Det var i och för sig inte så länge sedan, 90-talet och framåt.

Jag gjorde ett intressant experiment med tidningen när den hade den formen, jag ställde en bunt MoLtar i tidningshyllan på Ica i Täby och på några andra ställen, och räknade noga hur många exemplar av alla andra hifi-tidningar som fanns i hyllorna - och kunde några veckor senare konstatera att MoLt såldes mest av dem alla!

Så, jag tror att man bedrar sig om man tror att det finns goda skäl till att "allt är som det är". Alltså att magasin ser ut som de gör för att man vet att de måste göra det. Min uppfattning är att det praktiskt taget alltid är klokare att vända sig inåt och fråga sig vad man själv gillar, än att försöka bli expert på andras dåliga smak.

Folk har inte så dålig smak som det kan verka/som man kan tro - de bara får så mycket dåligt att välja mellan, och så lite odåligt.


Vh, iö

Jag har en del Moltar från mitten/slutet på 90-talet. Det var en del bra i dom. Lava-spalten t.ex. gillade jag. En del annat var bra också, förståss.
Det största problemet idag med Hifi-tidningarna, bortsett från bristen på personlighet och mer tydlig koppling till musik och kultur, är lyssningsrecentionerna. Dom är ofta rena tramset. Men borde kunna hålla sig mer sanningsnära, men jag tror man är rädd att läsarna skall tappa intresset när mycket av elektroniken bara får fram ytterst små skillnader och kablar i princip inga alls om dom inte är väldigt märkligt gjorda (vilket en del är).

Edit: En aritkle i en pre-IÖ Molt var väldigt bra. Det handlade om en snubbe som gick runt i Paris och var på provlyssning i någon svindyr Hifi-butik. Inte bara det, man fick med resturangbesöket och del annat ganska detaljerat och utsvävande också. En av dom bästa artiklar jag läst i en Hifi-tidning. Mycket mer än bara provlyssning, man fick med sig atmosfär och händelse också.

[Christer_Tamm]

Det är klart att den *kan* bli intressant. Möjligheten finns alltid.

Men jag tror inte den kommer bli det, tyvärr.

Jag har readly-appen på min iPad, och där kan man läsa jättemånga tidningar för 99 kr/månad. Dock inte så många HiFi-tidningar, men Ljud & Bild, Sound & Vision, Stereophile och What HIFI finns.

Om jag inte hade några andra intressen än HiFi hade jag inte tyckt det var värt 99 kr/mån. Det är apparatbilder (och en massa leende tjejer, vad de nu har med svarta eller kromade apparater att göra) för hela slanten. Brus. I Stereophile är det åtminstone lite verkshöjd, i betydelsen att någon läst in sig på området och resonerar om det, men eftersom de oftast fått det mesta om bakfoten eller åtminstone tillämpar rent vetenskapsfientliga resonemang är det till syvende och sist mestadels brus där också.

En titt i HiFi & Musik (eller vad den heter i år) på biblioteket är inte roligare. Annonser för kabellyftare, cones, högtalarkablar, strömkablar, akustiktrianglar och interconnect-kablar så långt ögat når. Och så "recensioner" som märkligt nog inte hittar några direkta fel på något. Allt är bra! Alltså brus.

Jag tror den här delen av tidningsbranschen kommer dö ut snart, liksom det mesta av våra gammelmedier. Aftonbladet sade häromdagen upp 40 mellanchefer till. Att AB är den populäraste sajten tjänar de inga pengar på. Folk tycker inte gammelmedierna tillför något relevant, åtminstone inte i förhållande till prislappen.

På internet däremot, i forum som detta och många andra, kan man läsa betydligt mer intressanta artiklar av folk som verkligen vet vad de skriver om. Naturligtvis också en massa brus, men när man har signal är verkshöjden mycket högre här än vad den någonsin är i gammelmedierna.

När jag skall köpa en pryl som jag inte är inläst på *vet* jag att jag inte kommer hitta något intressant i gammelmedierna. Jag kollar in prisjakt, sweclockers, och några andras recensioner. Och läser förstås vad faktiskt-gänget tycker och tänker om saken. Får jag härmed ta tillfället att tacka alla som skriver här, ni gör ett jättejobb medan ni har roligt!

Jag tror det är för sent för HiFi-pressen, liksom mycket av den traditionella pressen, att bli relevant igen. Den kan nog aldrig bli bättre än vad vi nördar på internet redan gör gratis för att vi tycker det är kul. I alla fall inte vad gäller HiFi. Just nu har jag svårt att komma på något annat ämne där så inte skulle vara fallet, men det kanske finns. Språktidningen Språk och humanisttidningen Sans kanske?

[Max_Headroom]

Alltså, Hifi-pressen, liksom vanliga gammel-media, måste för att överleva på sikt måste leverara något som inte är lätt tillgängligt på Nätet. Det är det som t.ex. exressen drabbats av och lett till uppsägningar. Folk är inte längre beredda att betala för lögner och flumsnack. Det kan man få gratis på annat håll. Likadant med Hifi-pressen. Tramsiga och fiktiva lyssningsintryck kan man få gratis, på Nätet.
Det som man skulle kunna ta betalat för är sådant som vanligt folk har svårt att leverera. T.ex. mycket mer tekniskt djuplodande artiklar, mätningar etc. Men det kräver ju till stor del en hel annan personal än den man har nu.
Kommer ihåg Audio & video. Dom kunde ha mycket omfattande tester med en massa mätningar och grejjor. Ibland var också texten av god kvalitet, ibland inte...
Men just det att runt testen ha mer av en historia, en berättelse, samt att kunna visa upp rent tekniskt varför produkten uppför sig som den gör, om den nu har något specefikt uppförande.
En fråga är ju då: Finns det någon marknade för sådana blaskor? Det är ju säkert mycket dyrare att producera än dagens annons-blad med uppdiktade lyssningsintryck.

[hifikg]

...uppdiktade lyssningsintryck.

Är det så det går till tror du? De kanske inte ens har prylarna på redaktionen. Bara att läsa specifikationerna, prislappen, kolla deras annonsbudget och läsa någon kollegas utlåtande och sedan skriva... well... hoppas du har fel.

[darkg]

Alltså ...

+1 på allt

[phloam]

Jag har på senare tid tittat en hel del på videos om dels synthmusikens utveckling i UK men även i Tyskland och Krautrock i allmänhet. Tidsandan var uppenbart en annan. En annan kreativitet och musik togs på ett större allvar. Men var finns det idag? Och hur kan HiFi-pressen hitta tillbaka till en mer kreativ uttrycksform, bättre koppling till musik som konstform? Och går det att sälja? Måste ju vara fler än jag som vill ha något annat än glättiga magasin?

Skinny Puppy åker på USA-turne om några dagar och lockar massvis med ungdomar såväl som 50-åringar. De spelar med nya "Up and coming"-band som förband, samtidigt som deras skivklassiker firar 25-årsjubileum. Det finns massor med kreativitet i olika genrer och åldersgränser är alltmer irrelevanta, på internet är alla jämlika.

Om hifi-tidningar och hifi som fenomen ska kunna locka ungdomar och hålla sig vid liv så måste man lära sig att hitta tillbaks till det som är roligt med HiFi. Musiklyssnandet är det inget fel på, däremot är kanske tidningar med svindyra och fåniga miljonärsanläggningar lika passé som MoLT är träig. MoLT avgränsar sig medvetet till en liten elitistisk krets med vetenskaplighet som honnörsord, och resten av hifi-pressen är antingen ormolja eller skrytbling (antar jag, har inte kollat på länge). Skulle gissa att musiktidningar idag tar många läsare från hifi-tidningar.

Det är kanske dags att lägga ner pekpinnarna och sekterismen (vare sig det gäller flum eller vetenskap), och fundera på hur hifi kan bli kul och engagerande för unga och äldre igen. T.ex.låta läsarna bilda egna uppfattningar istället för att servera färdiga sanningar.

[Bill50x]

Skulle gissa att musiktidningar idag tar många läsare från hifi-tidningar.

Det var länge sedan jag läste musiktidningar, alltså tryckta magazin. Jag vill lyssna på musik och om man läser musiktidningar på nätet kan man med ett litet klick lyssna på det dom skriver om. Mycket händigt.

HiFi-tidningar har väl alltid varit för en begränsad målgrupp, nu ännu mer än någonsin eftersom så många har valt bort läsande av tryckta alster.

/ B

[hifikg]

Skulle gissa att musiktidningar idag tar många läsare från hifi-tidningar.

Det var länge sedan jag läste musiktidningar, alltså tryckta magazin. Jag vill lyssna på musik och om man läser musiktidningar på nätet kan man med ett litet klick lyssna på det dom skriver om. Mycket händigt.

HiFi-tidningar har väl alltid varit för en begränsad målgrupp, nu ännu mer än någonsin eftersom så många har valt bort läsande av tryckta alster.

/ B

Kan man få H&M som ljudtidning... jag föredrar, numera, ljudböcker framför vanliga böcker. Det ger mig bättre möjlighet att utnyttja spilltid. Dammsuga, diska o köra Volvo t ex blir mycket trevligare med en bra bok i öronen.

[Bill50x]

... o köra Volvo t ex blir mycket trevligare med en bra bok i öronen.

Tveksamt, högst tveksamt...

/ B

[hifikg]

... o köra Volvo t ex blir mycket trevligare med en bra bok i öronen.

Tveksamt, högst tveksamt...

/ B

Annars somnar man, hade en 245 i tio år, första gången som jag var tvungen att ta en powernap efter vägen emellanåt. Nu har vi en V70 och känslan är, i viss mån, tillbaka. Båda är automatväxlade, fast V70 har ett par horn som kan pigga upp, när den har farten uppe och man vill öka så gör den det med besked. Och med en bok i öronen kan jag koppla bort mottrafikanterna nästan helt. Resan blir lugn och smidig. För mig.