Jag tycker man vänjer sig, och ju vanare man är desto mera glömmer jag bort tekniken och reflekterar inte över att det låter bra.
Det är roligt att lyssna på musik bara.
Men, det finns ett fall då jag nästan alltid har reflekterat över ljudkvaliteten, och blir sådär liksom alldeles upprymd av den, nämligen när jag varit ute och rest en tid, och kommer tillbaka hem och sätter på något trevligt fonogram.
Men jag saknar inte att reflektera över ljudkvaliteten varenda dag. Snarare tvärtom. För mig vore det mest bara störande att reflektera över sådant varande dag. Jag vill ju uppleva musiken, och filmerna. Inte apparaterna.
För att det skall bli så bra så krävs för mig följande saker:
1. Ljudkvaliteten behöver vara generellt bra (bra klangåtergivning, bra dynamisk återgivning, låg distorsion).
2. Stereosystemfelen behöver vara hanterade, installationen behöver vara balanserad således att direktljud och rumsbidrag samverkar precis lagom för att sudda ut ljudkällornas, eller rättare sagt de enskilda kanalernas, tekniska väsen. På så vis att inte anläggningen hela tiden berättar att den finns där. Det skall bara finnas ljud. Jag vill inte höra att det sitter en högtalare här eller där. Ljudet skall vara fritt.
3. Jag måste vara så van vid att det låter fantastiskt bra, att jag inte tänker på det. DÅ och förstå då är det musiken eller filmen som blir huvudperson.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).