Det har skrivits en del om preferenser med avseende på tonkurvan i lyssningsrum.
När man reducerar sådana diskussioner till att handla om att det finns ”en säger en sanning” om vilken tonkurva som är rätt, så blir hela diskussionen nonsens. Och knapps ens det. Den blir totalfalsk och vilseledande snarare än harmlöst snömos.
Sant är att det finns MASSOR av faktorer som är med och påverkar å enda sidan vilken överföringsfunktion (inspelning inkluderad) som på psykoakustiska grunder representerar en neutral återgivning i ett givt rum (en annan i ett annat rum).
Sanr är också att preferensstudier kan visa en annan överföringsfunktion än denna, då dessa oundvikligen även ”smutsas” av felen från de inspelningar som används i srudien, och även av sådant som avspelnkngsnivåer och faktiska preferenser. Det finns kngen naturlag som säger att den klang som är rådande i livesituationen är den som föredras om lyssnarna för frihet att ändra den.
Så det finns inget svar på vilken tonkurva som är den rätta!
Om man reducerar frågan till att bli mera specifik, till exempel genom att specificera detta:
1. Istället för ”trevligt ljud” är målet ”maximera ursprungstroheten sett från en upplevelsesynvinkel”.
2. Utgångspunkten är inspelningar som inte är klangligt deformerade och sönderkomprimerade. Inte ett snitt som inkluderar all junk som produceras.
3. Återgivningsprincipen är tvåkanalig stereofoni.
Med dessa utgångspunkter så kan man enkelt beräkna en idealisk tonkurva.
För frekvenser över sisådär 200 Hz så är det små avvikelser på direkljudet som gäller. Inklusive stereosystemfelkompensationerna så blir det en tonkurva inom +/-en till två decibel (beroende på spridningsegenskaper och annat).
För frekvenser under sisådär 200 Hz så behöver tonkurvan på lyssningsplats bli den som - i det sktuella rummet - representerar rak tonkurva för direktljudet! Rummets bakre halva behöver alltså få påverka på sitt naturliga sätt. Vara det det är. Hörseln förväntar sig nämligen detta.
Det betyder typiskt att nivån vid 20 Hz hamnar runt 10 dB högre än 4000-2000 Hz i ”små rum”. Små betyder här normala lyssningsrum. Exakt hur nivån sjunkar (skall sjunka) från 20 Hz till 200 Hz beror på geometrierna i rummet.
Slutligen (och nu kommer jag in på den riktiga preferensbiten) så verkar en kombination mellan högtalarnas spridningsegenskaper och rummets absorptionsegenskaper som ger en energikurva som ligger mellan 0 och 2,5 dB lägre över 2 kHz vara det son gör att folk tycker att ”logen låter bra”, i normalstora rum.
I mycket större rum kan avsevärt mycket större fall av energikurvan fungera. Ju större rum, större lyssningsavstånd och längre efterklang, desto troligare är det att man närmar sig den klassiska X-kurvan, alltså en 3 dB per oktav fallande energikurva från 2 kHz och uppåt.
Men de där sista decibellen med avseende på energikurvan är oundvikligen subjektiva.
JM skrev:Pga laterala destruktiva interferenser är en dipol ca 4,7 dB mindre effektiv än en monopol.
Kvalificerat struntprat! Decimalen var extra komisk.
Frekvensberoendet för effektiviteten har bara den ett frekvensberoende inom audioområdet på 10-20 dB, så det beror på var i registret man befinner sig, och därtill så kan dipoler vara väldigt effektiva vid högre frekvenser på grund av konfigurationsval man gjort - läs valt att använda stora membranareor.
Jag tror du förväxlar effektivitet med riktningsindex. Eller?
JM skrev:En dipol är i princip två monopoler där den ena är i motfas med viss tidsfördröjning. Dvs 2 dipoler motsvarar nästan 4 monopoler.
Nej, det gör de inte. Påståendet är så fel så det knte ens kvalificerar som en dålig tumregel. Inte ens två monopoler motsvarar två monopoler är en duglig tumregel. Monopoler kan läggas ihop i valfritt antal och fortsätta vara EN monopol.
JM skrev:Under 80 Hz har vi människor har svårt att uppfatta ljudets riktning i det lilla rummet tillskillnad från på ett öppet fält/ekofrittrum.
Stämmer. Oftast. Det beror dock på.
JM skrev:Dvs under 80 Hz trycksätter 2 dipoler rummet likt 4 dåligt placerade subbasmonopoler minus 9,4 dB. Nu vet vi från studier att 4 subbasar vanligen har större förutsättning att mer homogent trycksätta det lilla rummet än två.
Således kan basen från två bredbands dipoler under vissa förutsättningar ge homogenare trycksättning av rummet under 80 Hz än två bredbands monopoler med samma placering i rummet. Det högre ljudtrycket hos monopolen kan möjligen vara en förklaring till varför den absolut lägsta basen upplevs som bättre med monopoler. Dipolen förmår återge mätbart ljudtryck men inte hörbart enligt isobarkurvorna.
4 i hörnen placerade subbas monopoler ger avsevärt högre ljudtryck, trycksätter rummet mer homogent och ger vanligen bättre basljud under 80 Hz enligt studier refererade i mina tidigare inlägg.
JM
PS Misstänker att stående vågor, riktningsokänsligheten och dipolerna bas i rummet kan bättre förklaras med ljudintensitetens vektorer. Möjligen kan Peter S/Lilltroll eller någon annan ge en elegant förklaring? DS
Nej, det behövs inte för att förklara. Bättre att starta från det enklare. Lära sig krypa innan du skall flyga.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
.
