JM skrev:I-or skrev:JM skrev:Människans bästa lokaliseringsförmåga av ljud i horisonatalplanet är ca 2 grader och är i stort sätt jämförbar med elefantens trots markant olika avstånd mellan öronen.
Människan hör för sin storlek och jämfört med sin kusin schimpansen ovanligt låga frekvenser. Sannolikt sållades de indiver med schimpanshörande bort när vi flyttade ner från träden ut på savannen. Stora rovdjur var det gott om i södra afrika. Stora rovdjur har läten med låg frekvens och är tunga. Deras steg skapar lågfrekvent ljud. Döva sångare förnimmer takten via lågfrekvent ljud med hjälp av nakna fötter på golvet.
På öppna fält kan vi faktiskt lokalisera ljud med frekvenser under 80 Hz. Vi kan även lokakalisera ljud bakom oss även med bara ett hörande öra.
Evolutionärt var sannolikt lågfrekvent hörande viktigt men ffa korrekt lokalisation samt avståndsbedömning av hotande ljud en avgörande egenskap för hominoidens överlevnad.
Så hur kommer det sig att vi på öppna fält kan lokalisera lågfrekvent ljud men inte i rum? Finns det någon ytterligare variabel av betydelse? Påverkar stående ljudvågor, stationärt tryckfält och/eller frånvaron av vandrande ljudvågor perceptionen?
JM
Människans hörsel är totalt sett bland de allra bästa i naturen. Vissa djur hör bättre vid låga frekvenser (elefanter, valar m.fl.), andra vid höga (hundar, katter, fladdermöss m.fl.) och enstaka arter har lägre hörseltröskel vid mellanhöga frekvenser (katter), men väger man ihop allt detta inklusive riktningshörsel ligger människan i det absoluta toppskiktet.
Anledningen till att vi inte hör riktning vid låga frekvenser i rum är den stora andelen störningar i form av reflektioner som anländer endast en minimal del av en cykel efter direktljudet. I den rapport som jag länkade till ovan diskuteras det faktum att vi behöver ca 1,4 störningsfria (d.v.s. utan signifikanta reflektioner) cykler för god lokalisering i reflektiv miljö och detta uppnås generellt först vid flera hundra Hz i normala rum. Någon form av diffus lokaliseringsförmåga uppnås dock tidigare, antagligen ned mot ett par hundra Hz och i extrema fall kanske nedåt 100 Hz.
Den artikeln du refererar av Hill mfl hänvisar till den här artikeln också av Hill map 1,4 störningsfria cykler.
Hill, A.J.; M.O.J. Hawksford. “Towards a generalized theory of low-frequency sound source localization.” Proc. IOA –Reproduced Sound 2012, Brighton, UK. November, 2012.
I artikeln framgår det att vissa ataganden är gjorda vilken simmuleringarna bygger på bla att öronen är två mikrofoner med 20 cm avstånd. Nu vet vi att vi inte hör likt passiva mikrofoner utan har inte obetydligt med aktiva processer typ precedence mfl. Subjektiva utvärderingen av ljud i olika rum kunde ha varit mycket intressant men tyvärr värdelös pga av massoer med elementära fel.
Trots detta är det självklart att en viss cykellängd krävs för att ljud skall identifieras och lokaliseras.
Sannolikt av evolutionära skäl lokalisaliseras ett ljud innan det identifieras.
1.
Vid lokalisation av stereoljud över 300 Hz i en typisk 3 m triangel krävs att ljudet är prominent i sin initiala fas. Diffusa ljud utan prominent start är svåra att lokalisera och ger skenbart bred sweetspot.Naturliga ljud under 80 Hz är diffusa till sin karaktär och ej speciellt smalbandiga map frekvens och måste ha relativt hög ljudstyrka för att vara hörbara. Med största sannolikhet exciterar detta ljud ett antal rumsrelaterade stående vågor vilka obenhörligen kommer perceptuellt maskera omkringliggande frekvenser. Några vandrande reflexljud i rummet finns då sannolikt inte att uppleva. Ju lägre frekvens och ju högre SPL ett dominernde ljud har desto bredare frekvensområde maskeras.
2.
Således ser jag att lokalisationsproblemen är sannolikt mer relaterade till maskerande stående vågor än vandrande reflexer. 3.
Under 80 Hz finns inget hörbart direktljud och därmed inget ljud att lokalisera.
Mätbart direktljud finns det under 80 Hz? Finns det mätbara vandrande reflexljud under 80 Hz? JM
JM - jag har lite svårt att hänga med i din argumentation och slutsatser.
1.Först och främst, om man ser 80Hz (eller vilken annan frekvens som helst) som den nedre gränsen kan man inte diskutera om ljudet är "prominent" eller ej initialt. Av naturliga skäl måste tonen vara utan transient och måste då "växa" långsamt, så långsamt att man håller sig inom de felmarginaler man förutsätter för testet.
Det är ju heller ingen ide' att försöka få ett mätresultat med en grundton på 20Hz och med övertoner upp till 80Hz i form av transient. Detta då man med säkerhet i praktiken lokaliserar övertonerna istället.
2. Gör en test med "vandrande vågor". Spela en statisk ton på ca 2kHz i ditt lyssningsrum, gå runt i rummet och fastställ riktning. tycker du det är lätt/svårt/omöjligt?
3. Övergången mellan "free field"* och "pressure field" är i praktiken
diffus. Det krävs "free field" för att man överhuvud taget skall kunna skilja på direktljud och reflexljud. "Pressure field" följer allmänna gaslagen.
Enligt min mening finns det direktljud och reflekterat ljud ned till 1/2 våglängd (d v s avståndet mellan avgränsningsytor). Detta är då inte knutet till en viss lägsta frekvens, typ 80Hz, utan till rummets dimensioner.
Att hörseln har svårt att uppfatta direktljud vid låga frekvenser, d v s som en riktning, är en helt annan sak.
Fråga:
Om man simulerar hörseln med 2 mikrofoner och HATS och använder statiska sinusar för att mäta fas- och amplitudskillnader - vilka mätfel/brister får man då räkna med?
*Ett lyssningsrum är egentligen ett "diffus field" ur ett mätperspektiv, men i detta sammanhang är det enklast att se det som free field med speglad ljudkälla.
över 200Hz och börjar framträda som källa, från att ha varit ett diffust ljudfält. Reflektioner från sidoväggar anger riktning i ett odämpat(mitt) rum, men inte i ett dämpat.
om man ska få det att låta bra i alla fall.
) och då blir nog delningsfilterenheten helt analog i praktiken. Här är ett par enheter som med största sannolikhet klarar normal ekvalisering med en fördröjning om ca 2 ms: DBX DriveRack PA2 och DSPeaker Anti-Mode 8033 II. 