Baffel skrev:
Missade din förklaring jansch , så den nu. Tackar för den. Och om man blandar in att klass d och detta med att den är switchad blir det lättare eller svårare att med den förstärkarklassen att klara av det du beskriver ovan ? Jämfört med tex en klass AB förstärkare ?
Först och främst, jag har inte konstruerat något klass D slutsteg. Jag har bara mätt litegran med oscilloskop av ren nyfikenhet.
Såhär ser jag på tekniken, översiktligt. Det finns lite olika sätt att konstruera men generellt är det såhär.
Först - Det är inte digitalteknik "med ettor och nollor". Att vissa kallar det digitalt tycker jag är lite fel men det kommer sig antagligen av att man switchar mellan "av" och "på" och är definitivt inte intresserad av de analoga egenskaperna (arbetsområdet) på en halvledare (t.ex en FET eller OPamp). "Arbetsområdet" skall vara så lite störande som möjligt. Bara 2 lägen - fullt "av" eller fullt "på". Stigtid blir därför viktigt.
- Man tar den analoga insignalen och stoppar in den i en komparator tillsammans med en "bärvåg"(switchfrekvensen) och ut kommer en
pulsbreddsmodulerad fyrkantvåg. En komparatorer är en form av OPamp (eller liknande krets) som jämför de båda signalerna och ger full utspänning åt ena eller andra hållet, den har alltså en "tröskel" eller triggpunkt så att utsignalen antingen blir "av" eller "på" (borde kanske skriva + eller -).
Pulsbredden relaterar därmed till insignalens storlek. Detta är en utmaning i sig så switch signalen måste vara stabil och inte variera i amplitud samtidigt måste komparatorn ha en väldefinierad tröskel.
- Nu driver du de 2 utgågstransistorerna (FET:arna) med den modulerade fyrkantvågen så att den ena tar den positiva delen av fyrkantvågen och den andra den negativa delen. Alltså när den ena är "på" måste den andra vara "av" annars blir det kortslutning. Jämför med att du har 2 strömbrytare som ligger i serie över en spänning - om båda är "på" blir det kortslutning.
Detta gör att du måste vara säker på att en av FET:arna är "av" innan du låter den andra bli "påslagen".
Detta är en utmaning, dvs få en växling mellan "av" och "på" utan kortslutning och i praktiken är då båda avslagna en liten tid för att kompensera för spidning i komponentparametrar, temperatur osv.
Dessutom stänger en FET (eller vilken halvledare som helst) lite "mjukt", inte som en mekanisk strömbrytare utan snarare som en vattenkran. Det droppar lite på slutet! (dålig liknelse men ungefär så).
Detta är en utmaning - att "av" och "på" verkligen sker utan olinjäriteter.
- Till slut måste utsignalen jämnas till med ett lågpassfilter för att omvandlas från pulsbredd till "sinusvåg" vlket medför att komponenterna, främst kondensatorerna måste ha god kvalitet.
- Slutlingen kan du lägga återkopplingsslingor för att förbättra prestanda, både för pulsbreddsmoduleringen (uttag före filtret) och analoga signalen (efter filtret) vilket också är en utmaning.
Sammantaget:
Klass D förstärkare kräver halvledare som kan switcha mellan ytterlighetslägerna och kräver att "arbetområdet" (där halvledarna varken leder fullt eller spärrar helt) helst inte finnas
Klass A, AB förstärkare kräver halvledare som har ett så linjärt och brett arbetsområde som möjligt."Av" eller "på" är de lägena där en analog förstärkare överstyr.
Summering
Man använder alltså helt olika egenskaper i de olika tekniska lösningarna på klass AB jämfört med klass D. Helt olika utmaningar!
Enklare kan jag inte förklara utan att bli nördteknisk..........
PS Man skulle kunna kalla klass D för bärvågsmodulerad förstärkare dock inte digital förstärkare DS
Varför ska Belker förklara hur du subjektivt tycker att apparat A låter jämfört med godtycklig apparat B? Tror inte Belker hört någon av dem? 
