Nu har jag lyssnat lite mer och jämfört med de två tidigare steg som jag har haft hemma relativt nyligen, Gamut D-200 och Pass Labs X350, så ligger Krell-steget någonstans däremellan.
Vadå? Jo, mellan Pass och Gamut kändes Gamut-steget mjukare överlag och hade en något mindre definierad bas än Pass-steget som spelade dynamiskt med väldig auktoritet och klippfast bas. Gamut-steget kunde upplevas lite mjukt och Pass-steget lite hårt.
Krell-steget har Pass-stegets baskontroll (om inte ännu mer av den varan) men det upplevs inte lika hårt i de övre registren. Man skulle kunna säga att Krell-steget förenar det bästa av de båda tidigare kandidaterna.
Det man slås av är att återgivningen hela tiden känns så oerhört kontrollerad. Det blir nästan "tråkigt" att inget sticker ut. En jämförelse skulle kunna vara att det känns som att köra en extrem sportbil på allmän väg, det händer liksom inget, det blir aldrig spännande på samma sätt som i en sämre bil. Hm, fattar ni?
Är det bra eller dåligt? Jag tror det är bra, åtminstone på sikt.
En sak som jag inte riktigt gillar dock det är att lysdioderna på fronten lyser så skarpt. Man måste ha fjärrkontroll för att stänga av dem och det är "extrautrustning".
Jag lyssnade med stor behållning på ganska många skivor igår kväll.
Jag lyssnade på väldigt blandad musik men här är ett fåtal av de skivor som förgyllde gårdagskvällen:
Sara K. - Chesky collection
Infected Mushroom - I'm the supervisor
Cesaria Evora - Sao Vincente De Longe
Rage against the machine - Rage against the machine
Stephen Simmonds - For Father
Jose Gonzalez - Veneer
Patricia Barber - Nightclub, Café Blue
Lambretta - The Fight
En salig blandning alltså, både genremässigt och ljudkvalitetsmässigt.
/Gr.
Den vise vill veta, den enfaldige tala.
av Morello » 2005-03-31 16:23 
.
