Svante, jag instämmer igen och kompletterar med att möjligheten till kreativ musikproduktion går via insikt och kunskap om vad man kan respektive inte kan göra utifrån respektive inspelningssituations förutsättningar. Som professionell ljudtekniker, enligt definitionen någon som åtar sig inspelningsuppdrag mot betalning, måste man många gånger genomföra projekt utifrån förutsättningar som inte är optimala.
Då får man ta ställning till om man är beredd att acceptera förutsättningarnas försämrande inverkan på slutresultatet. I branschen finns en enligt mig motbjudande (om än ur mänsklig psykologisk synvinkel förståelig) princip som somliga följer. Den går ut på att om en produktion man har varit inblandad i på något sätt har framgång så överdriver man betydelsen av sin egen insats för framgången.
I dylika sammanhang har jag hört påståenden om att det är mikrofonvalet, akustiken i inspelningsrummet, texten, studions trevliga personal, producentens begåvning, konvolutets layout och liknande som varit mer eller mindre avgörande framgångsfaktorer. Jag anser att det i praktiken är omöjligt att med rimlig säkerhet vikta alla ingående faktorer som bidragit till en produktions framgång eller för den delen även brist på framgång.
Däremot är det möjligt att med öppet nyfiket sinne undersöka om det kan finnas några gemensamma egenskaper hos produktioner som utmärkt sig genom större framgång än andra. Jag har diskuterat denna fråga mycket under lång tid med musiker, musikforskare, producenter och andra som varit intresserade av den.
Och det finns ett påvisbart samband inom många av populärmusikens subgenrer, sambandet mellan högre ljudkvalitet bland det som har sålt allra mest relativt lägre ljudkvalitet hos liknande produktioner som har sålt mindre. Vad som är hönan eller ägget kan diskuteras. Ur mitt perspektiv är den uppenbara slutsats man kan dra av detta att högre ljudkvalitet inte kan förmodas utgöra ett problem för kommersiell framgång samt att högre ljudkvalitet under vissa omständigheter kan vara en potentiell framgångsfaktor. Att varje produktion skulle få större framgång med högre ljudkvalitet är det däremot omöjligt att styrka, anser jag.
Jag tror att en kreativ produktionsprocess såväl i fråga om det rena musikskapandet (som inom populärmusiken ofta äger rum mer eller mindre som en integrerad del av produktionsprocessen nu för tiden) som när det gäller allt ljudtekniskt, tjänar på att den som skapar förstår situationens förutsättningar. När det gäller just mikrofonteknik är det vanligen inte så i tillräcklig utsträckning, anser jag.
Precis som du är inne på så har kulor och A/B-teknik stor potential inom alla typer av inspelningssituationer. Att tekniken används så sällan är det svårt att förstå på annat sätt än att de flesta saknar kunskap om hur den fungerar. För att få tillgång till den potentiella paletten av vitt skilda sound med variationsrika ljudbilder måste man ha kunskap om förekommande mikrofontyper, mikrofontekniker, ljudkällornas egenskaper samt inte minst de tidiga reflexerna, vilka Stig Carlsson ägnade ett halvt århundrade åt att fokusera på olika sätt.
Att denna fundamentala grundbult inom ljudtekniken – de tidiga reflexerna – inte ingår som en självklar del i alla ljudteknikerutbildningar som finns i Västvärlden i dag är anmärkningsvärt och för mig obegripligt. Stig gick bort 1997 och än i dag har de flesta inte ens adresserat frågan om de tidigare reflexerna, än mindre förstått deras nyckelroll i fråga om sound, välljud, och varje inspelningssituations ramar genom möjligheter och begränsningar.
http://studioblue.se/forskning/stig-carlssonJag är ordförande i Ljudtekniska Sällskapet samt forskare, lärare och rektor vid Studio Blue.
av RogerGustavsson » 2011-08-04 18:45 
