Helmut skrev:Själv har jag vid några tillfällen lyckas bränna sönder element för att förstärkeren varit för svag och blivit överbelastad. Har ingen förklaring till varför elementen kan begå harakiri för att det distar för mycket?
Om högtalaren ska tåla 150 watt borde det gå att köra med 75 watts förstärkare men volymen i botten.
Nej, verkligen inte.
Båda effektuppgifterna är något annat än du tror.
Att högtalaren tål 150 W betyder att den tål att utsättas för en signal vars peakvärde är 300W, och vars medelvärde är MYCKET lägre än så. Det finns många olika effekttålighetsnormer, och de utgår ifrån approximationer av musiksignaler, som för varje år av ytterligare söndermastring av den musik vi får köpa, blir mindre och mindre relevanta...
Men säg att normen utgår ifrån en crest-faktor om 6-10 dB, det betyder att medelvärdet är 1/4 - 1/10 av toppeffekten, alltså 75 - 30 W. Men inte nog med det - de flesta normerna tillåter också vila.
Så man testar högtalarna sålunda att de matas med t ex en medeleffekt av 75 W (peak effekten är alltfort 300 W, och "PeakRMS" är 150 W, alltså det som motsvarar hur en förstärkare som levererar aktuell effekt specificeras) under en viss tid, sen få de vila under viss tid, och sedan körs de igen, och får vila...
Faktisk medeleffekt till talspolen(/arna) går inte att veta eftersom högtalarens impedans är ett nominellt och inte ett verkligt mått, men i normalfallet blir det kanske 30-50 W för en högtalare som redovisas tåla 150 W. Det kan dock handla om så lite som 15 W, men det är mycket ovanligt.
Det kanske låter vansinnigt, men spelar man normal (hmm... jag menar alltså ickesönderkomprimerad) musik på högtalaren så går den faktiskt att matcha med en förstärkare på 150 W som man kan spela till klippgränsen, utan att högtalaren går sönder.
- - -
Det var ena halvan, den andra kommer här: En förstärkare som är specificerad 75 W levererar om man spelar söndermastrad musik hårt klippt (volymen i botten utan hänsyn till hur det låter) ungefär 150 W, det vill säga samma medeleffekt som peakeffekten för förstärkaren när den körs oklippt. Det är inte så konstigt eftersom man när man klipper hårt får ut en fyrkantsvåg som ju ger peakeffekt hela tiden. Spänningen är ju platt på topparna.
Så visst tusan kan man spela sönder en högtalare som är specificerad att tåla 150 W med en förstärkare som är specificerad till att leverera 75 W. Det är inte ens svårt att göra det om man spelar musik som redan från början är sönderkomprimerad och sedan drar förstärkningen i botten och struntar i hur det låter. 150 W in till en talspole som bara tål max 50 W betyder att den senare tar skada rätt så snart.
Spelar man mera dynamisk musik och inte spelar starkare än att det klipper i topparna så kommer högtalaren att ha en enkel uppgift att överleva. 15 W (medeleffekt) från en icke klippande 75W-förstärkare är ju ingen match för talspolen om den tål 30 W.
Att jag i första fallet påstår att talspolen tål 50 W medan jag i det andra fallet inte utgår ifrån att den klara mer än 30 W är avsiktigt. Det är för att visa att man även om man räknar högt på effekttåligheten inte har en chans att klara misshandel, medan man klara normal användning galant, även om man räknar lågt på effekttåligheten.
Vh, iö
- - - - -
PS. I verkligheten är det ännu mera komplicerat än så, för en högtalare som ser ut att klara en nominell ineffekt om 50 W (med nominell menar jag att man tittar på inspänningens effektivvärde och delar med högtalarens nominella impedans) kan i förekommande fall klara väsentligt mindre om man spelar bara en enda ton, ofta i trakterna av 200-300 Hz, där impedansen hos många högtalare är extra låg och där talspolerörelserna till följd av att frekvensen inte är superlåg, är små och kylningen därför är begränsad. Jag har stött på högtalare med angiven effektålighet om flera hundra watt, som i praktiken kan brännas sönder med en ineffekt på under 50 W om man exponerar högtalarna för en ändlös sinuston vid 250 Hz.
PPS. Att små förstärkare är farligare för högtalare än stora, är delvis en myt. Speciellt idag med de spektralfördelningar som de flesta moderna söndermastrade inspelningarna har. Man kan klippa sådana signalet nästan mycket mycket som helst utan att de blir värre för högtalaren än samma signal hade varit utan klippning, det vill säga spelad av en större förstärkare.
Så som regel är en mindre förstärkare faktiskt ett visst skydd, men inte så stort som man kanske skulle önska. Tillsammans med en fungerande hörsel och ett gott omdöme finns dock stora möjligheter att moderera volymen när man hör att förstärkaren inte räcker till, och då blir den lilla förstärkaren plötsligt ett bra skydd.
En sak jag noterat de senaste sisådär 10-15 åren, är att unga människor i allt högre grad förlorat förmågan att höra om signalen är illa distorderad av klippning! Det kan verka förbryllande då vi ju inte som art lär ha muterat väsetligt sedan 1900-talet, men allt är ju inte arv, det finns miljö också, och där har det hänt saker... Närmare bestämt att distorsion av den typ som en klippande förstärkare ger ifrån sig, är snarlik sådan distorsion som kompressorer och limiters använda som de görs på mastringsstudior. Det vill säga - dagens populärmusik låter klippt redan från början. Och det är faktiskt värre än så - den ÄR ofta klippt! Det räcker inte längre för mastringsteknikerna att komprimera sönder till vansinne, idag klipper man inte sällan signalen på riktigt!
Att unga människor i allt högre grad förlorat förmåga att höra om en förstärkare klipper är därför inte så konstigt. De har ju vuxit upp i en värld där det är normalt att musik låter så, alldeles som den är.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
Och det är nog vad som skett i detta fall. 
