Lite forskningsfront som inte kommer ge Nobelpris.
Att röra på öronen några mm är kanske ett partytrick som går hem hos sjuåringar. Katter o vi aktiverar samma muskler när vi identifierar ett intressant ljud eller uttrycker känslor. Våra röra på öronen muskler har likt visdomständerna förlorat sin fysiologiska funktion. Kopplingen från hjärnan finns kvar. Författaren spekulerar i att möjligen kan denna evolutionära restfunktionen användas diagnostiskt.
Min egen högst personliga spekulation är att muskelaktiviteten kan användas för att på ett mer objektivt sätt mäta tröskel för icke centraliserat ljud vid olika ljudexponeringar eller en objektiv primitiv lögndetektor.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/26211937
JM
