Skillnader mellan triode och ultralinear i rörföstärkare?

[Fralle]

Jag håller på att experimentera lite med ljudet här hemma genom att växla mellan triode och ultralinear på min nyinköpta Line Magnetic 216IA.
Det är ingen tvekan om att jag föredrar triode när det kommer till finstämd akustisk musik, samt musik där rösten ligger högt i mixen. När det kommer till jazz och rockmusik är det svårare att säga något generellt, där jag tycker mig vinna en del och förlora en del beroende på vilken inställning jag väljer. Lyssnar nu på en jazzduo från London och tycker att saxofonen smeker väggarna och fyller rummet bättre i triode, men jag saknar den där kraften och dynamiken i trummorna som jag får i ultralinear.
Efter att ha läst på forum har jag förstått att det är svårt att finna någon koncensus kring vilken inställning som är att föredra i generella termer. Det är dessutom många förståsigpåare som förklarar skillnaderna mellan inställningarna, men på så vitt skilda sätt att jag har svårt att avgöra vad som är skitsnack och inte.
Kan någon kunnig person förklara skillnaderna mellan dessa inställningar för mig? Att övriga komponenter, rumsplacering och lyssningsposition kan påverka en hel del vet jag redan. Att jag förlorar i watt om jag väljer triode vet jag redan. Vad jag inte helt förstått är huruvida det går att säga något generellt om vilken inställning som färgar ljudet minst? Vad exakt är det som händer med rören mellan de olika inställningarna? Mår vissa rör bättre i triode och andra i ultralinear?

[DQ-20]

Jag håller på att experimentera lite med ljudet här hemma genom att växla mellan triode och ultralinear på min nyinköpta Line Magnetic 216IA.
Det är ingen tvekan om att jag föredrar triode när det kommer till finstämd akustisk musik, samt musik där rösten ligger högt i mixen. När det kommer till jazz och rockmusik är det svårare att säga något generellt, där jag tycker mig vinna en del och förlora en del beroende på vilken inställning jag väljer. Lyssnar nu på en jazzduo från London och tycker att saxofonen smeker väggarna och fyller rummet bättre i triode, men jag saknar den där kraften och dynamiken i trummorna som jag får i ultralinear.
Efter att ha läst på forum har jag förstått att det är svårt att finna någon koncensus kring vilken inställning som är att föredra i generella termer. Det är dessutom många förståsigpåare som förklarar skillnaderna mellan inställningarna, men på så vitt skilda sätt att jag har svårt att avgöra vad som är skitsnack och inte.
Kan någon kunnig person förklara skillnaderna mellan dessa inställningar för mig? Att övriga komponenter, rumsplacering och lyssningsposition kan påverka en hel del vet jag redan. Att jag förlorar i watt om jag väljer triode vet jag redan. Vad jag inte helt förstått är huruvida det går att säga något generellt om vilken inställning som färgar ljudet minst? Vad exakt är det som händer med rören mellan de olika inställningarna? Mår vissa rör bättre i triode och andra i ultralinear?

"Färgar ljudet minst" är svårt att prata om när det gäller rörförstärkare eftersom hela poängen med rörförstärkare är att de helst skall påverka insignalen på ett "bra" sätt men framför allt undvika att påverka på ett "dåligt" sätt. Det finns exempel på rörförstärkare som påverkar mycket lite på vare sig ett "bra" eller "dåligt" sätt. De låter som mer eller mindre hyggliga transistorförstärkare, vilket är att gå över ån efter vatten. Och det är svårt att säga något generellt eftersom det är så mycket annat som spelar in: kretsen i övrigt och högtalarna till exempel. Det enda man säkert kan säga är att max uteffekt minskar: pentoder uppfanns för att få högre verkningsgrad och bandbredd, inget annat. Skillnaden mellan pentod/ultra-linear/triod är bara en fråga om hur mycket lokal återkoppling som skämgallret skall få från anoden. Ingen återkoppling: pentod. Max återkoppling: triod. En del återkoppling: ultra-linjär. Om man vill häda kan man säga att en triod är en pentod där man har byggt ihop skärmgaller och anod. Ändringarna kan få följdverkningar på drivsteget och på den globala motkopplingen, vilket kan ge förändringar i utimpedans, distorsionsspektrum och klippningsegenskaper. Olika system reagerar olika. Man måste ha klart för sig att man labbar med "eufoni", dvs. man ändrar på överföringskurvan väl medveten om att den avviker från det linjära. Visst finns det teori men jag tror att det mest är "trial-and-error" eftersom det är just systemberoende. Man får experimentera och köra med det man gillar. Har man rörförstärkare bör man verkligen tillämpa ett systemtänkande genom att också vara öppen för att även byta högtalare och prova vidare.

/DQ-20

[ErikAndersson]

När pentoder/stråltetroder pseudotriodkopplas ändras naturligtvis rörets interna motstånd betydligt. Det innebär att röret för maximal prestanda ser en annan anodlast. Dvs annan impedans i utgångstransformatorn. Vid omkoppling pseudo triod-ultralinjär bör även transformatorn omkopplas och förses med uttag för detta. Det är en ganska krånglig metod och användes nog knappast. I stället läggs ofta tyngdpunkten på EN en av kopplingarna, så får den andra bli som den blir. Alternativt kan man kompromissa och missanpassa lite åt båda håll. Hur man än gör så blir det ljud, även om det många gånger inte blir optimalt. Pseudokopplade effektpentoder/tetroder har dessutom inte samma utmärkta linjäritet som äkta trioder som 2A3, 6B4, 300B, 845, GM70 etc.

[Fralle]

När pentoder/stråltetroder pseudotriodkopplas ändras naturligtvis rörets interna motstånd betydligt. Det innebär att röret för maximal prestanda ser en annan anodlast. Dvs annan impedans i utgångstransformatorn. Vid omkoppling pseudo triod-ultralinjär bör även transformatorn omkopplas och förses med uttag för detta. Det är en ganska krånglig metod och användes nog knappast. I stället läggs ofta tyngdpunkten på EN en av kopplingarna, så får den andra bli som den blir. Alternativt kan man kompromissa och missanpassa lite åt båda håll. Hur man än gör så blir det ljud, även om det många gånger inte blir optimalt. Pseudokopplade effektpentoder/tetroder har dessutom inte samma utmärkta linjäritet som äkta trioder som 2A3, 6B4, 300B, 845, GM70 etc.

Tack! Det gjorde det hela lite mer begripligt för mig. Men då bör ju valet av rör styra vilket läge som stämmer bäst överens med den ena eller andra inställningen? Nu kör jag ju med KT88or och dessa bör väl rimligen spela bäst i ultralinjärt? Eller är det att förenkla det hela alltför mycket?

[ErikAndersson]

Valet av rör spelar nog inte så stor roll i detta sammanhang. Men KT 88 som är en stråltetrod är mindre lämplig att pseduotriodkoppla, görs sig nog bäst som ultralinjär.

[DQ-20]

När pentoder/stråltetroder pseudotriodkopplas ändras naturligtvis rörets interna motstånd betydligt. Det innebär att röret för maximal prestanda ser en annan anodlast. Dvs annan impedans i utgångstransformatorn. Vid omkoppling pseudo triod-ultralinjär bör även transformatorn omkopplas och förses med uttag för detta. Det är en ganska krånglig metod och användes nog knappast. I stället läggs ofta tyngdpunkten på EN en av kopplingarna, så får den andra bli som den blir. Alternativt kan man kompromissa och missanpassa lite åt båda håll. Hur man än gör så blir det ljud, även om det många gånger inte blir optimalt. Pseudokopplade effektpentoder/tetroder har dessutom inte samma utmärkta linjäritet som äkta trioder som 2A3, 6B4, 300B, 845, GM70 etc.

Tack! Det gjorde det hela lite mer begripligt för mig. Men då bör ju valet av rör styra vilket läge som stämmer bäst överens med den ena eller andra inställningen? Nu kör jag ju med KT88or och dessa bör väl rimligen spela bäst i ultralinjärt? Eller är det att förenkla det hela alltför mycket?

Har du uttag för olika impedanser? Om du har det kan du vid triodkoppling prova att koppla högtalaren till ett lägre ohm-tal. Om du t.ex. har en 8-ohmshögtalare kan du prova att koppla till 4-ohmsuttaget. Förstärkaren kommer att spänningsklippa tidigare men blir å andra sidan mer linjär (går längre i klass A) i det område där den inte klipper (vid triodkoppling). Det beror på hur mycket effekt du behöver. Jag håller med ErikAndersson att "omkopplingbar" är en sanning med modifikation: för att göra en jämförelse bör ju rören arbeta optimalt i varje koppling och det gör de normalt inte i de förstärkare som är "omkopplingsbara". Det är i princip alltid en snik-lösning. Ska det vara "på riktigt" skulle man behöva ställa om både bias, lastimpedans och matningsspänning. Ska man köra med pseudotriod är det bäst att satsa på rör där man i pentodkoppling normalt kör med samma spänning på anod och skärmgaller, annars tappar man mycket effekt. Vill man triodkoppla t.ex. 6L6 eller 807 så tappar man mycket effekt eftersom skärmgallret sätter gränsen. Även för en KT88 tappar man mycket men den klarar ändå ganska hög spänning så i absoluta tal kan man ändå få ut ca 30 watt i triod (i klass AB, vilket verkligen är en tveksam praktik om man nu är intresserad av triod-ljud). Jag uppfattar inte KT88 som alldeles kass i triodkoppling om man kör dem i push-pull. Som "single-ended" är jag däremot tveksam. Men jag har heller inte lyssnat lika mycket som ErikAndersson. Preferenser spelar ju också in och jag har kanske lite appart smak. Men generellt tycker jag man lätt hamnar i ett "mellanläge" när man kör med "lite" motkoppling: antingen smäller man på ordentligt som i t.ex. Radford och Leak eller så kan man lika gärna låta bli.

/DQ-20

[ErikAndersson]

Att KT 88 är kass i triodkoppling är kanske att ta i, det var inte så jag menade utan snarare att det inte blir helt optimalt. KT88 har inget bromsgaller utan metallplattor (eng. Beam.confining electrode) som jordar ner från anoden återkastade elektroner. Detta är inte gynnsamt om röret skall triodkopplas. Det vore önskvärt om dessa plattor kunde kopplas till anoden, tyvärr är det omöjligt då de är invändigt i röret kopplat till katoden. Samma sak gäller slutrör med bromsgallret internt kopplat till katoden. På EL 34 tex är bromsgallret kopplat till ett separat sockelstift, varvid det blir enkelt att koppla upp det till anoden. Då blir röret mer likt en äkta triod, kanske inte fullt ut, men en bit på väg.