Åtminstone har jag slutat tänka på hur anläggningen låter.
Eftersom min musiksmak nästan helt handlar om "klassisk musik" numera, så finns det en uppsjö av inspelningar av samma verk. Dessa är alla mer eller mindre olika både beträffande framförandet och det ljudmässiga. Den aspekten på hur det låter är fortsatt viktig och jag fixar inte att lyssna på "sunkiga versioner".
Men, hur anläggningen låter, det har jag tappat allt fokus på. "Den bara är där, liksom."
Funderingar som "Undrar hur det blir om jag vinklar om högtalarna en aning"; "Vad blir skillnaden om jag växlar mellan DAC:ens olika filter?"; "Är inte diskanten aningens för mycket hissad?"; "Det låter lite inneslutet och tjockt."; "Jag saknar bas i den där passagen." eller "Det vore intressant att låna hem en XX och höra vad skillnaden blir."
Allt det där tycks ha tappat mitt intresse. Det finns ingenting som "gnager", ingen större nyfikenhet på förändring, ingenting som distraherar mig från att fokusera på musiken, så länge inspelningen är tilltalande.
Förklaringen till att mitt anläggningsfokus tycks ha avtagit behöver absolut inte bero på att anläggningen nu har blivit jättebra och att de akustiska förutsättningarna i rummet blivit fantastiska.
Det kan lika gärna bero på mig själv.
Troligen är det en kombination, med en viss inbördes balans.
Reflexioner kring detta?