goat76 skrev:Som jag skrev i mitt första inlägg så är det bara lösa spekulationer och funderingar från min sida angående trådämnet om hur högtalares riktningskaraktär, jag tycker därmed egentligen ingenting och ”menar” inte att högtalare bör ha en viss riktningskaraktär, jag vet helt enkelt inte, men rent subjektivt har jag nog föredragit de högtalare jag haft med ganska vid spridning, dessa tycker jag låter mindre ”högtalare” än de med smalare spridning som jag tycker tenderar ”stråla” ljudet på ett onaturligt sätt.
Bara för ordnings skull vill jag kommentera skillnaden mellan de två orden:
1. riktningskarakteristik
kontra
2. riktningskaraktär.
Riktningskarakteristik är ett fysikaliskt begrepp och används mestadels gällande mikrofoner.
Olika alternativ på karakteristik är exempelvis; rundtagande/rundkännande/omnidirectional, åtta, njure/cardioid, superkardioid.
Sedan kan det finnas olika mellanting. Det man också bör observera är att högsta diskanten ofta inte följer denna riktningskarakteristik på samma sätt som frekvenser i bas och mellanregister.
Med neutral riktningskarakteristik menar jag att spridningen/directivity är konstant lika i alla riktningar och i hela tonfrekvensområdet, d v s rundstrålande/omnidirectional.
Du använder ordet riktningskaraktär. Jag gissar att du då menar att det finns en karaktär till skillnad från avsaknad av karaktär. Då skulle i detta fall avsaknad av riktningskaraktär = omnidirectional/rundstrålande riktningskarakteristik.
Det engelska ordet directivity lämpar sig bättre för att beskriva riktningskarakteristik eftersom det är samma ord för mikrofon respektive högtalare. Sedan används storheten DI gällande högtalare och företrädelsevis på högtalare med dynamiska högtalarelement. Jag utgår ifrån att storheten DI används gällande sfärisk vågutbredning d v s omnidirectional directivity. Huruvida man använder DI på annan typ av riktningskarakteristik d v s högtalare som dipoler t.ex. Magneplanar, vet jag inte. Har inte funderat på det.
Så länge som högtalare avviker från den pulserande sfären över hela tonfrekvensområdet, så behövs det man kallar ”house curve” d v s en anpassad tonkurva enligt tycke och smak på lyssnarplats som oftast är i sweet spot med stereofonisk ljudåtergivning.
Avslutningsvis vill jag påpeka att flervägshögtalare får mer eller mindre loobningseffekter kring delningsfrekvenserna som ger osymmetrisk spridning (stor avvikelse från pulserande sfär), samt att principen MTM får väldigt stark loobningseffekt men med symmetri.
Än är den pulserande sfärens ljudande egenskaper förborgad i mysteriets dunkel, och speciellt i lyssningsrum där korrekt stereofoni används.