Hur hörs det här?

[Morello]

"Negative feedback is not inherently a bad thing; it is an
absolutely indispensable principle of electronic design,
and if used properly has the remarkable ability to make
just about every parameter better."

-D. Self

[Tell]

"Negative feedback is not inherently a bad thing; it is an
absolutely indispensable principle of electronic design,
and if used properly has the remarkable ability to make
just about every parameter better."

-D. Self

"MeN dEt lÅteR jU iNtE MuSikAliskT!!11"

-Subjuktivus Audiofilius

[petersteindl]

Människans Centrala Nervsystem är ett system som bygger på återkopplingar.

[nuffe]

Kan det vara så enkelt som så att just ordet negativ upplevs som just negativt. Människorna är ju inte riktigt kloka när det kommer till det mesta o speciellt ljud

[I-or]

...
High End-andan är en utdöende företeelse.

I-or,
Din utsaga synes hoppingivande, utveckla gärna.
/Grodan

Vad jag menar med High End-andan är det totalt verklighetsfrånvända flummande som nådde sin maximala utbredning under 1980-talet och det tidiga 1990-talet. Diverse fullständigt undermåliga tekniska lösningar inom analog och digital elektronik samt högtalare kombinerades med allsköns knasigheter som audiofilkondensatorer, kabellyftare, 99,999999999999-procentig koppar, målade CD-kanter o.s.v. - allt med påstådda magiska ljudande egenskaper som endast yttrade sig vid öppen lyssning. Även om man undantar de rena pajasinslagen var många produkter med extrema prislappar rent mög inte bara prestandamässigt utan även kvalitetsmässigt.

Jag skulle uppskatta att "peak craziness" nåddes någonstans runt 1988, men som tur var gjorde vetenskapen slutligen sin tydliga återkomst bara 5-10 år senare runt mitten av 1990-talet. Den som följde framförallt JAES insåg förstås att vetenskapen egentligen aldrig var borta, men den ignorerades länge av etablissemanget.

Idag, sådär 25 år efter tillnyktringen, är läget ett helt annat och dumheterna har blivit långt mindre vanliga. Rön från teknisk och psykoakustisk forskning beaktas alltsom oftast åtminstone i hygglig mån. En klar majoritet av de dyraste produkterna både mäter och låter (vilket förstås är samma sak för den som vet hur mätningarna ska utföras och tolkas) åtminstone godkänt även om prestanda/pris-förhållandet av lätt insedda skäl fortfarande är lågt.

Naturligtvis kommer det alltid att finnas en marknad för system med prislappar på långt över en miljon kronor. Exklusivitet är viktigt för vissa personer, men numer blir ett svindyrt system åtminstone sällan överkört av ett budgetdito.


Nu är vi ganska långt ifrån trådens ursprungliga ämne, men en uteffekt om ynkliga 5 Wrms i 4 ohm i toppoktaven innan distorsionen skenar har mycket gemensamt med äldre tiders High End-konstruktioner. Att detta under normala omständigheter ger upphov til tydliga ljudkvalitetsproblem är självklart, men hur detta kommer att upplevas av olika lyssnare vill jag låta vara oskrivet. Jag har många gånger vid lyssningstest sett ett och samma problem beskrivas på ett dussin helt olika sätt, speciellt av otränade lyssnare.

[Morello]

Vi kan kalla företeelsen för regulativ återkoppling.

Hur som helst är negativ återkoppling en förutsättning för att åstadkomma riktigt låg distorsion samt en förutsägbar förstärkning etcetera. Jag vet inte riktigt varför myten om återkopplingen fått sådant fotfäste i audiobranschen.

[Nattlorden]

Vi kan kalla företeelsen för regulativ återkoppling.

Hur som helst är negativ återkoppling en förutsättning för att åstadkomma riktigt låg distorsion samt en förutsägbar förstärkning etcetera. Jag vet inte riktigt varför myten om återkopplingen fått sådant fotfäste i audiobranschen.

Det låter inte som en bra idé för icke-tekniker. Dels att det heter "negativ".... så regulativ var ju ett bra ord. Och dels att man får uppfattningen att senare kommande ljud skulle partiellt förstöras av det tidigare... utan att folk förstår något om vad det rör sig om för tidsrymd i ingripandet.

[Kermit116]

...
High End-andan är en utdöende företeelse.

I-or,
Din utsaga synes hoppingivande, utveckla gärna.
/Grodan

Vad jag menar med High End-andan...

Tack då förstår jag.

[peterh]

...
High End-andan är en utdöende företeelse.

I-or,
Din utsaga synes hoppingivande, utveckla gärna.
/Grodan

Vad jag menar med High End-andan är det totalt verklighetsfrånvända flummande som nådde sin maximala utbredning under 1980-talet och det tidiga 1990-talet. Diverse fullständigt undermåliga tekniska lösningar inom analog och digital elektronik samt högtalare kombinerades med allsköns knasigheter som audiofilkondensatorer, kabellyftare, 99,999999999999-procentig koppar, målade CD-kanter o.s.v. - allt med påstådda magiska ljudande egenskaper som endast yttrade sig vid öppen lyssning. Även om man undantar de rena pajasinslagen var många produkter med extrema prislappar rent mög inte bara prestandamässigt utan även kvalitetsmässigt.
%%%%%%%%

Jag gillar starkt i'or's uppriktiga stil, det kanske inte skaffar många vänner men det är uppfriskande och modigt !

[RogerGustavsson]

Vi kan kalla företeelsen för regulativ återkoppling.

Hur som helst är negativ återkoppling en förutsättning för att åstadkomma riktigt låg distorsion samt en förutsägbar förstärkning etcetera. Jag vet inte riktigt varför myten om återkopplingen fått sådant fotfäste i audiobranschen.

Det låter inte som en bra idé för icke-tekniker. Dels att det heter "negativ".... så regulativ var ju ett bra ord. Och dels att man får uppfattningen att senare kommande ljud skulle partiellt förstöras av det tidigare... utan att folk förstår något om vad det rör sig om för tidsrymd i ingripandet.

Ungefär som balanserade kablage och överföringar. Behövs sällan men det låter positivt...

Jag har också sett tråden på diyaudio om mässan i München. Det är mycket spektakel, mycket krut lagt på "yta" att något ska se ut mera än prestera.

[Almen]

Vi kan kalla företeelsen för regulativ återkoppling.

Hur som helst är negativ återkoppling en förutsättning för att åstadkomma riktigt låg distorsion samt en förutsägbar förstärkning etcetera. Jag vet inte riktigt varför myten om återkopplingen fått sådant fotfäste i audiobranschen.

Det låter inte som en bra idé för icke-tekniker. Dels att det heter "negativ".... så regulativ var ju ett bra ord. Och dels att man får uppfattningen att senare kommande ljud skulle partiellt förstöras av det tidigare... utan att folk förstår något om vad det rör sig om för tidsrymd i ingripandet.

Annars använder man väl mest endast "återkoppling" i HiFi-nomenklaturen? Eller "motkoppling".

[sprudel]

Vi kan kalla företeelsen för regulativ återkoppling.

Hur som helst är negativ återkoppling en förutsättning för att åstadkomma riktigt låg distorsion samt en förutsägbar förstärkning etcetera. Jag vet inte riktigt varför myten om återkopplingen fått sådant fotfäste i audiobranschen.

Det låter inte som en bra idé för icke-tekniker. Dels att det heter "negativ".... så regulativ var ju ett bra ord. Och dels att man får uppfattningen att senare kommande ljud skulle partiellt förstöras av det tidigare... utan att folk förstår något om vad det rör sig om för tidsrymd i ingripandet.

Ungefär som balanserade kablage och överföringar. Behövs sällan men det låter positivt...

Jag har också sett tråden på diyaudio om mässan i München. Det är mycket spektakel, mycket krut lagt på "yta" att något ska se ut mera än prestera.

Fast semibalanserat har hjälpt mig mot brummande kablage.
Ja, håller med om designhysterin, nästan som ljudande konstverk. Installationer för altaret på något sätt.

[sprudel]

...
High End-andan är en utdöende företeelse.

I-or,
Din utsaga synes hoppingivande, utveckla gärna.
/Grodan

Vad jag menar med High End-andan är det totalt verklighetsfrånvända flummande som nådde sin maximala utbredning under 1980-talet och det tidiga 1990-talet. Diverse fullständigt undermåliga tekniska lösningar inom analog och digital elektronik samt högtalare kombinerades med allsköns knasigheter som audiofilkondensatorer, kabellyftare, 99,999999999999-procentig koppar, målade CD-kanter o.s.v. - allt med påstådda magiska ljudande egenskaper som endast yttrade sig vid öppen lyssning. Även om man undantar de rena pajasinslagen var många produkter med extrema prislappar rent mög inte bara prestandamässigt utan även kvalitetsmässigt.

Jag skulle uppskatta att "peak craziness" nåddes någonstans runt 1988, men som tur var gjorde vetenskapen slutligen sin tydliga återkomst bara 5-10 år senare runt mitten av 1990-talet. Den som följde framförallt JAES insåg förstås att vetenskapen egentligen aldrig var borta, men den ignorerades länge av etablissemanget.

Idag, sådär 25 år efter tillnyktringen, är läget ett helt annat och dumheterna har blivit långt mindre vanliga. Rön från teknisk och psykoakustisk forskning beaktas alltsom oftast åtminstone i hygglig mån. En klar majoritet av de dyraste produkterna både mäter och låter (vilket förstås är samma sak för den som vet hur mätningarna ska utföras och tolkas) åtminstone godkänt även om prestanda/pris-förhållandet av lätt insedda skäl fortfarande är lågt.

Naturligtvis kommer det alltid att finnas en marknad för system med prislappar på långt över en miljon kronor. Exklusivitet är viktigt för vissa personer, men numer blir ett svindyrt system åtminstone sällan överkört av ett budgetdito.


Nu är vi ganska långt ifrån trådens ursprungliga ämne, men en uteffekt om ynkliga 5 Wrms i 4 ohm i toppoktaven innan distorsionen skenar har mycket gemensamt med äldre tiders High End-konstruktioner. Att detta under normala omständigheter ger upphov til tydliga ljudkvalitetsproblem är självklart, men hur detta kommer att upplevas av olika lyssnare vill jag låta vara oskrivet. Jag har många gånger vid lyssningstest sett ett och samma problem beskrivas på ett dussin helt olika sätt, speciellt av otränade lyssnare.

Här skräds det inte på orden.

”Totalt verklighetsfrämmande flummande”

” fullständigt undermåliga tekniska lösningar”

”allsköns knasigheter”

”magiska lösningar”

”pajasinslagen”

” rent mög”

”dumheterna”

[Morello]

Förvisso, men audiobranschen är i vissa avseenden en fullkomligt unik bransch.

För den som är intresserad av negativ/regulativ återkoppling rekommenderas läsning av D. Selfs bok "audio power amplifier design"; Self har dedikerat ett helt kapitel åt detta där han även går igenom de mest vanligt förekommande missuppfattningarna (som torgförs av diverse audiokonstruktörer).

[Tell]

Vad jag menar med High End-andan är det totalt verklighetsfrånvända flummande som nådde sin maximala utbredning under 1980-talet och det tidiga 1990-talet. Diverse fullständigt undermåliga tekniska lösningar inom analog och digital elektronik samt högtalare kombinerades med allsköns knasigheter som audiofilkondensatorer, kabellyftare, 99,999999999999-procentig koppar, målade CD-kanter o.s.v. - allt med påstådda magiska ljudande egenskaper som endast yttrade sig vid öppen lyssning. Även om man undantar de rena pajasinslagen var många produkter med extrema prislappar rent mög inte bara prestandamässigt utan även kvalitetsmässigt.

Jag skulle uppskatta att "peak craziness" nåddes någonstans runt 1988, men som tur var gjorde vetenskapen slutligen sin tydliga återkomst bara 5-10 år senare runt mitten av 1990-talet. Den som följde framförallt JAES insåg förstås att vetenskapen egentligen aldrig var borta, men den ignorerades länge av etablissemanget.

Idag, sådär 25 år efter tillnyktringen, är läget ett helt annat och dumheterna har blivit långt mindre vanliga. Rön från teknisk och psykoakustisk forskning beaktas alltsom oftast åtminstone i hygglig mån. En klar majoritet av de dyraste produkterna både mäter och låter (vilket förstås är samma sak för den som vet hur mätningarna ska utföras och tolkas) åtminstone godkänt även om prestanda/pris-förhållandet av lätt insedda skäl fortfarande är lågt.

Naturligtvis kommer det alltid att finnas en marknad för system med prislappar på långt över en miljon kronor. Exklusivitet är viktigt för vissa personer, men numer blir ett svindyrt system åtminstone sällan överkört av ett budgetdito.

Starkt medhåll rakt igenom! Att det dessutom finns folk som köper dyra saker för att dom är dyra är en ganska äcklig o sjukt onödig sysselsättning imo.

Jag har också sett tråden på diyaudio om mässan i München. Det är mycket spektakel, mycket krut lagt på "yta" att något ska se ut mera än prestera.

Så är det ju nästan överallt, presentation är nästan viktigare än själva varan. Bara kolla på hur Apple presenterar sina mobiler, hur Arla målar upp sin mjölk som en sportdryck, diskmedelstillverkare byter från en vitblå förpackning till en brungrön o alla tror den helt plötsligt blev miljövänlig, eller vinsnubben som håller värsta talet (gärna med en exotisk fransk brytning) när han ska hälla upp det där fina vinet.
Eller egentligen bara vilken produkt som helst där det nu har blivit modern med sk unboxings, folk som filmar sig själva när dom packar upp en vara o där tillverkarna lagt ner mycket tid o pengar på hela den "upplevelsen", alltså hur produkten nånstans där i lådan presenteras för en när man packar upp den för första gången så man ska gilla den ännu lite mera.
Alltså precis som highend ljud med snubbar som Paul McGowan främst i ledet, sliskig o ful marknadsföring för att sälja dyra mediokra prylar.

[pLudio]

Nelson har en lösning för välpresterande förstärkare. Och vinet har han druckit upp.

[sprudel]

Jag hajar inte diskussionen. Testet kommer fram till att INT24 är olämplig till 4-ohmshögtalare. Finns ju inget att diskutera efter det. Dumpa den eller högtalarna (om dom är 4-ohmare).

Pratade med IÖ om piPs impedanskurva och den är ”utmärkt hög i diskanten” så det är inte det som är bekymret, det är något annat.
Knepigt som f-n.

[Morello]

Apparaten beter sig som sagt märkligt (se vad jag skrev längre upp) - mer djuplodande mätning kan ge svar på frågan.

[AlbertHall]

Vad jag menar med High End-andan är det totalt verklighetsfrånvända flummande som nådde sin maximala utbredning under 1980-talet och det tidiga 1990-talet. Diverse fullständigt undermåliga tekniska lösningar inom analog och digital elektronik samt högtalare kombinerades med allsköns knasigheter som audiofilkondensatorer, kabellyftare, 99,999999999999-procentig koppar, målade CD-kanter o.s.v. - allt med påstådda magiska ljudande egenskaper som endast yttrade sig vid öppen lyssning. Även om man undantar de rena pajasinslagen var många produkter med extrema prislappar rent mög inte bara prestandamässigt utan även kvalitetsmässigt.

Jag skulle uppskatta att "peak craziness" nåddes någonstans runt 1988, men som tur var gjorde vetenskapen slutligen sin tydliga återkomst bara 5-10 år senare runt mitten av 1990-talet. Den som följde framförallt JAES insåg förstås att vetenskapen egentligen aldrig var borta, men den ignorerades länge av etablissemanget.

Idag, sådär 25 år efter tillnyktringen, är läget ett helt annat och dumheterna har blivit långt mindre vanliga. Rön från teknisk och psykoakustisk forskning beaktas alltsom oftast åtminstone i hygglig mån. En klar majoritet av de dyraste produkterna både mäter och låter (vilket förstås är samma sak för den som vet hur mätningarna ska utföras och tolkas) åtminstone godkänt även om prestanda/pris-förhållandet av lätt insedda skäl fortfarande är lågt.

Naturligtvis kommer det alltid att finnas en marknad för system med prislappar på långt över en miljon kronor. Exklusivitet är viktigt för vissa personer, men numer blir ett svindyrt system åtminstone sällan överkört av ett budgetdito.

Starkt medhåll rakt igenom! Att det dessutom finns folk som köper dyra saker för att dom är dyra är en ganska äcklig o sjukt onödig sysselsättning imo.

Jag har också sett tråden på diyaudio om mässan i München. Det är mycket spektakel, mycket krut lagt på "yta" att något ska se ut mera än prestera.

Så är det ju nästan överallt, presentation är nästan viktigare än själva varan. Bara kolla på hur Apple presenterar sina mobiler, hur Arla målar upp sin mjölk som en sportdryck, diskmedelstillverkare byter från en vitblå förpackning till en brungrön o alla tror den helt plötsligt blev miljövänlig, eller vinsnubben som håller värsta talet (gärna med en exotisk fransk brytning) när han ska hälla upp det där fina vinet.
Eller egentligen bara vilken produkt som helst där det nu har blivit modern med sk unboxings, folk som filmar sig själva när dom packar upp en vara o där tillverkarna lagt ner mycket tid o pengar på hela den "upplevelsen", alltså hur produkten nånstans där i lådan presenteras för en när man packar upp den för första gången så man ska gilla den ännu lite mera.
Alltså precis som highend ljud med snubbar som Paul McGowan främst i ledet, sliskig o ful marknadsföring för att sälja dyra mediokra prylar.

Uppackning av elektronik är bland de löjligaste som drabbat YouTube.

[petersteindl]

Fast, det kommer ursprungligen från Apple.

[Nattlorden]

Måste dock säga att jag alltid uppskattat när det legat med ett par (vita) bomullshandskar i förpackningen till produkter som gärna får fingeravtryck på sig.... högblanka svarta NHT-högtalare t.ex.