Stereophile igen

[Tell]

Tidigare har jag för ekvalisering rekommenderat MA Silver 300 7G och Cerwin-Vega CLS-215 , där de senare är ett riktigt kap om man hittar dem begagnade och de tidigare nog klarar sig bra även utan ekvalisering, men det finns massor av andra högtalare som kommer att fungera väl här. Jämn spridning, låg distorsion och hyggligt låg undre gränsfrekvens är allt som krävs. Mer bredspridande modeller passar bättre i väldämpade rum och i sammanhang, där man ofta lyssnar långt från sötpunkten.

Intressant att se någon rekommendera Cerwin Vega för välljud. Är dom mindre versionerna i samma serie lika bra?

[I-or]

Cerwin-Vega har sedan länge ersatt CLS-serien med XLS-serien, där XLS-215 ser ut att vara i princip likvärdig med CLS-215. Jämn spridning och låg distorsion, men en rejält fladdrig frekvensgång. Glöm inte att ekvalisera.

Faktum är att Soundstage/NRC fann effektkompressionen så låg att de mätte CLS-215 med en unikt hög ljudtrycksnivå om 100 dB på 2 m (d.v.s. motsvarande 106 dB på 1 m) : https://www.soundstagenetwork.com/measu ... a_cls-215/

För övrigt är spridningen inte den allra bredaste, varför dessa högtalare passar bäst i akustiskt obehandlade rum eller om man vill ha en lite mer studioliknande återgivning.

Antagligen är de mindre modellerna också bra, då de tycks vara konstruerade enligt samma principer. Basreflexavstämningen ligger dock av verkningsgradsskäl och distorsionsskäl relativt högt för vad som fortfarande är ganska stora högtalare, varför den verkliga lågbasen inte blir fullt så kraftfull som man skulle kunna tro. Den höga känsligheten/verkningsgraden medför förstås även att man kan spara många tusenlappar på förstärkeriet.

Om man kan stå ut med rynkade näsor från audiofilkompisar så får man väldigt mycket ljudkvalitet för pengarna med ekvaliserade Cerwin-Vega-högtalare i CLS/XLS-serierna.

[Max_Headroom]

Ekvaliseringen löser sedan nästan alla amatörmissar som man kan ställa till med. Det finns ingen anledning att slita ihjäl sig med den allra svåraste delen, d.v.s. att få till en mer eller mindre konstant passiv frekvensgång.

Jo, det finns det. En högtalare som inte är beroende EQ fungerar med vilken förstärkuppsättning som helst, typ. Men skall man bygga en aktiv högtalare, där slutsteget är en del av själva högtalaren (vilket egentligen är en väldigt bra idé) så bygger man förståss in EQ oxå, när man ändå är igång. Men för tradistionella passiva högtalare så menar jag man bör försöka få frekvengången så bra man kan.
Exemplet i trådstarten förstår jag inte. Har man inte gjort några utvärderingar alls i konstruktionsfasen? Eller ger man helt enkelt bara fan, det får bli som det blir? Med det priset så går dom säkert fint att sälja i alla fall.

[I-or]

Att en helt passiv konstruktion med jämn frekvensgång skulle vara mindre förstärkarkänslig än en aktivt kontrollerad konstruktion stämmer inte. Oftast blir det tvärtom, då den passiva konstruktionen nästan alltid har offrat verkningsgrad och ofta även har en hög strömförbrukning för att få till den jämna frekvensgången. Det är vanligt med passiva högtalare som förutom en relativt låg spänningskänslighet om 85-87 dB (2,83 V, 1 m) uppvisar en minimumimpedans nedåt 2-3 ohm och inte sällan EPDR (Equivalent Peak Dissipation Resistance, d.v.s. motsvarande den resistiva belastningen för en linjär förstärkare) nedåt 1-1,5 ohm.

Egentligen handlar det i det aktiva fallet mest om att se till att man före elektronisk korrektion inte erhåller djupare dalar i frekvensgången som kräver allt för hög spänning eller strömstyrka för att fylla igen.

Nu är det förvisso ingen uttalat aktiv konstruktion som beskrivs ovan, utan en elektroniskt korrigerad passiv dito (d.v.s. att förstärkaren är skild från högtalaren).

[Tell]

Cerwin-Vega har sedan länge ersatt CLS-serien med XLS-serien, där XLS-215 ser ut att vara i princip likvärdig med CLS-215. Jämn spridning och låg distorsion, men en rejält fladdrig frekvensgång. Glöm inte att ekvalisera.

Faktum är att Soundstage/NRC fann effektkompressionen så låg att de mätte CLS-215 med en unikt hög ljudtrycksnivå om 100 dB på 2 m (d.v.s. motsvarande 106 dB på 1 m) : https://www.soundstagenetwork.com/measu ... a_cls-215/

För övrigt är spridningen inte den allra bredaste, varför dessa högtalare passar bäst i akustiskt obehandlade rum eller om man vill ha en lite mer studioliknande återgivning.

Antagligen är de mindre modellerna också bra, då de tycks vara konstruerade enligt samma principer. Basreflexavstämningen ligger dock av verkningsgradsskäl och distorsionsskäl relativt högt för vad som fortfarande är ganska stora högtalare, varför den verkliga lågbasen inte blir fullt så kraftfull som man skulle kunna tro. Den höga känsligheten/verkningsgraden medför förstås även att man kan spara många tusenlappar på förstärkeriet.

Om man kan stå ut med rynkade näsor från audiofilkompisar så får man väldigt mycket ljudkvalitet för pengarna med ekvaliserade Cerwin-Vega-högtalare i CLS/XLS-serierna.

Ja EQ har jag inte kunnat leva utan sen jag började ratta i den i Winamp i slutet på 90-talet, även om rattningen då var betydligt mer på känn

Men ja tyvärr "lyssnar" vi ju med ögonen också, och egentligen massa andra sinnen också så så fort en sk audiofil får se dom där röda gummiupphängningarna så slaknar dom direkt. Själv tycker jag dom ser skitcoola ut, som grabb drömde jag ju om nå rödkantade högtalare på Hifi-Kit så det kanske kan bli ett par Cerwin Vega nån dag för att uppfylla den pojkdrömmen?

[Max_Headroom]

Att en helt passiv konstruktion med jämn frekvensgång skulle vara mindre förstärkarkänslig än en aktivt kontrollerad konstruktion stämmer inte. Oftast blir det tvärtom, då den passiva konstruktionen nästan alltid har offrat verkningsgrad och ofta även har en hög strömförbrukning för att få till den jämna frekvensgången. Det är vanligt med passiva högtalare som förutom en relativt låg spänningskänslighet om 85-87 dB (2,83 V, 1 m) uppvisar en minimumimpedans nedåt 2-3 ohm och inte sällan EPDR (Equivalent Peak Dissipation Resistance, d.v.s. motsvarande den resistiva belastningen för en linjär förstärkare) nedåt 1-1,5 ohm.

Egentligen handlar det i det aktiva fallet mest om att se till att man före elektronisk korrektion inte erhåller djupare dalar i frekvensgången som kräver allt för hög spänning eller strömstyrka för att fylla igen.

Nu är det förvisso ingen uttalat aktiv konstruktion som beskrivs ovan, utan en elektroniskt korrigerad passiv dito (d.v.s. att förstärkaren är skild från högtalaren).

Spänningskänslighet om 85-87 dB (2,83 V, 1 m) menar jag är för lågt. Jag vet att många "moderna" HiFi högtalare ligger i det området. Men jag brukar ju också gnälla om att det mesta inom "moderna Hifi" högtalare inte är speciellt bra.

Det jag menar är att den elekroniska kompensationen, om än en bra lösning rent tekniskt, ställer till det i konsumentledet. Man måste koppla in någon box mellan för och slutsteg, alternativt i en tape-loop eller nåt. Fast jag kanske är gammamodig? Folk kanske tycker att det är helt OK att hålla på med?

[I-or]

Du har helt rätt om att helt passiva högtalare handlar om en lösning för det förra millenniet.

Idag är det dock vanligt att man uteslutande utnyttjar en ekvaliserande dator eller streamer som kopplas direkt till förstärkaren eller slutsteget och det finns även ekvalisatorer med flera ingångar för den som önskar ersätta försteget helt. Hemmabioreceivrar är också ganska vanliga och har alltid någon form av ekvalisator inbyggd. Dessutom är det fullt möjligt att göra en extra A/D-omvandling helt transparent idag (även om detta inte alltid är fallet i praktiken) om man vill koppla ekvalisatorn mellan för- och slutsteg.

Fördelarna med att dels slippa betala för, alternativt slippa knåpa ihop, en hyggligt konstant passiv frekvensgång för högtalarna, dels att erhålla en långt jämnare systemfrekvensgång och slutligen att få till den helt nödvändiga rumskorrektionen är ingenting annat än enorma.

[Maarten]

@i-or: Går det lika väl att ekvalisera Carlsson? Ska gränsfrekvensen för fönstring flyttas?


@Max: Jag tycker att det hänt ganska mycket positivt på elementfronten det sista 10 åren eller så, ffa SbAcoustics och Purifi har förfinat den mycket gamla principen med dynamiska element och uppnått distorsionsminskningar om säg ca 2-4 ggr i de bästa elementen jämfört mot de bättre element som fanns för ca 20 år sen. Jag antar att mer lättillgängliga mätredskap, Klippel-verktyg, avancerade simuleringsmöjligheter etc har påverkat utvecklingen i positiv riktning.
Jag uppfattar att jämn spridning är idag mer vanligt förekommande. Jämn spridning finns ofta hos högtalare med vågledare eller horn. T ex JBL's professionella serier.
Frekvensgång kan däremot ibland vara sämre än förr (t ex B&W).

Revel, MA, Kef ser ut att vara de som sticker ut positivt och som inte är orimligt prissatta. Några Focal, Thiel, DynAudio, Canton har verkat vara bra. Se t ex här:
Riktigt bra högtalare, där det även finns många andra, t ex JBL 4367
Finns flera andra mindre märken. Och dyra, såsom TAD eller Magico.

Lägre spänningskänslighet kräver 'bara' kraftigare förstärkare.



Några mindre kommentarer:

Om man väljer passiva högtalare och ekvalierar dessa samt rummet är det nog lämpligt att ändå välja ett par väldesignade högtalare pga att delning mellan mellanregister och diskant annars kan ha integrationsproblem som yttrar sig som stora dalar i takreflex och andra reflexer (ER), utöver andra dalar i referensaxel. Dessa skiljer sig nästan alltid sinsemellan, varför ekvalisering i referensaxel inte förbättrar andra vertikala riktningar, det kan bli tvärtom, även om detta inte ger påverkan samma grad.

Om man ekvaliserar rum och högtalare kanske man i nästan lika hög grad bör ekvalisera musiken man lyssnar på (circle of confusion)?

Slutligen kanske inte alla är bekväma med mätningar (vilket iofs inte är svårt). En del vill kanske ha en ren och enkel anläggning och inte hålla på för mycket i den digitala världen och förstår inte vad som gör vad för lyssningsupplevelsen (men då är mätningar och ekvalisering lärorikt)..
Själv tycker jag att handhavande och gränssnitt är något som ibland kan påverka lyssningsupplevelsen (stimulerar olika delar av hjärnan) och enkelhet och frihet från prylar är rätt skönt.

[eljulio]

Jag hänger inte riktigt med på frågan om Carlsson ska ekvaliseras på annat sätt? Frekvensgång är väl just det, frekvensgång oavsett konstruktionstyp?

[Maarten]

Jag tänker att kvoten mellan direktljud och övrigt ljud är mycket mindre för Carlsson (därav de udda LTAS mätningarna och begreppet totalljud?), samt har fler och starkare tidiga reflexer, lär enligt I-or dra nytta av strålningslob mot tak (ffa 52) och att dessa aspekter skulle kunna påverka hur man ekvaliserar?
Eller för att säga på annat sätt, vad är direktljudet för högtalare som Carlsson?

[eljulio]

Aha, då förstår jag hur du tänker. Det du beskriver kan nog av en del lyssnare uppfattas som risk för "simmighet", medan andra uppskattar rymden i ljudbilden som skapas. Kan det möjligen då bli en tidsfråga, alltså när ljudet till slut når fram till "sötpunkten".

[I-or]

Man bör ekvalisera på samma sätt för OA-5x-serien som en konventionell högtalare, dock med skillnaden att man i detta fall ser golv och högtalarvägg som en förlängning av baffeln. Detta gör förstås bara mätningarna enklare att utföra, då ett längre tidsfönster kan utnyttjas. Äldre Carlsson-modeller med ganska udda utstrålningsmönster kommer dock antagligen att vara svårhanterliga.

Den beskrivna ekvaliseringsmetoden fungerar för alla utstrålningsmönster så länge som riktindex DI, lyssningsavstånd d och efterklangstid RT60 är någorlunda normala, d.v.s. DI > 5 dB (medelvärde 2 kHz < f < 7 kHz), d < 4 m och RT60 < 0,6 s (f > 2 kHz).

För mer eller mindre rundstrålande konstruktioner i normala rum som t.ex. äldre Carlsson-modeller blir sannolikt DI alltför lågt för att hörseln ska kunna skilja ut direktljudet och klanguppfattningen blir då mer beroende av rumsreflektionerna även för höga frekvenser, men lyssningsavstånd och efterklangstid har stor inverkan här.

Åtminstone OA-5x-serien bör för övrigt med den ofönstrade/fönstrade mätmetoden uppvisa en hyggligt jämn frekvensgång redan utan ekvalisering eftersom Stig Carlsson förstod att ta hänsyn till de akustiska förutsättningarna vid en normal uppställning.

[Max_Headroom]

där det även finns många andra, t ex JBL 4367
Finns flera andra mindre märken. Och dyra, såsom TAD eller Magico.

Så där gott folk, skall en högtalare se ut!

Lägre spänningskänslighet kräver 'bara' kraftigare förstärkare.

Nej, talspolen värms upp extra med låg spänningskänslighet. Det är inte bra. Kan ge distorsionseffekter eftersom resistansen ändras med temperaturen. Någon kanske tycker att det inte gör något, men Max menar att man skall motarbeta problem. Hela vägen, om det går. Problem har annars en tendens att samla ihop sig och sådana som var för sig inte hade gjort något gör plöstligt det när flera samverkar.

[I-or]

Höga effekter leder egentligen inte till (olinjär) distorsion, men däremot termisk kompression, vilket medför att frekvensgången ändras när man drar på ordentligt ett tag. Detta är många gånger klart irriterande.

För övrigt motsvarar en verkningsgradsökning om 5 dB ett 3 gånger lägre effektbehov, vilket förstås är allt annat än försumbart. I mina ögon (öron) bör en god högtalare helst hålla sig på rätt sida om 90 dB (2,83 V, 1 m) med en minimumimpedans om minst 4 ohm.

[petersteindl]

där det även finns många andra, t ex JBL 4367
Finns flera andra mindre märken. Och dyra, såsom TAD eller Magico.

Så där gott folk, skall en högtalare se ut!

Lägre spänningskänslighet kräver 'bara' kraftigare förstärkare.

Nej, talspolen värms upp extra med låg spänningskänslighet. Det är inte bra. Kan ge distorsionseffekter eftersom resistansen ändras med temperaturen. Någon kanske tycker att det inte gör något, men Max menar att man skall motarbeta problem. Hela vägen, om det går. Problem har annars en tendens att samla ihop sig och sådana som var för sig inte hade gjort något gör plöstligt det när flera samverkar.

Då kommer även impedansen in. Exempel: Säg 85 dB vid 2,83 volt, men med talspoleimpedans på 800 ohm. Då blir det inte mycket effekt i talspolen, ungefär 10 milliwatt. Nu finns det inga sådana högtalarelement, men jag vill bara påpeka. 800 ohm fanns exempelvis i gamla Carlssonhögtalare och popbox. Spänningskänslighet måste relateras till impedans om man vill beräkna effekten som utvecklas i talspolen. Jag förstår dock det du menar, men ändå.

[I-or]

Ja, jag brukar inte alltid älta detta, men eftersom frågan har rests: det är viktigt att skilja mellan spänningskänslighet (inspänning för en viss ljudtrycksnivå på ett visst avstånd) och verkningsgrad (kvoten mellan akustisk effekt och elektrisk effekt). Vissa högtalarfabrikanter "fuskar" med en låg impedans för att hålla känsligheten uppe (och dessutom är det ganska vanligt att spänningskänsligheten överdrivs med ett par dB).

En minimumimpedans om t.ex. 3 Ω kan tyckas vara ganska oproblematisk, men belastningen är nästan alltid kraftigt reaktiv p.g.a. elementmotorer och filterkomponenter. Detta leder ofta till relativt stora problem för linjära förstärkare, där effekttransistorerna måste hållas inom SOA (Safe Operating Area).

För att ta hänsyn till den reaktiva belastningen har begreppet EPDR (Equivalent Peak Dissipation Resistance) införts, vilket visar hur stor motsvarande resistiv belastning är. Vanligen halveras minimum för EPDR mellan tummen och pekfingret relativt minimumimpedansen och får dessutom ett något annat frekvensberoende. En minimumimpedans om 3 ohm ger alltså i runda slängar ett minimum för EPDR om 1,5 Ω. Dessutom är EPDR under 1 Ω inte så ovanligt som man skulle kunna tro.

Detta är en stor anledning till att många lyssnare hör tydliga skillnader mellan olika förstärkare även vid ganska måttliga pådrag. Typiskt blir strömbegränsningen hörbar vid kraftiga bastransienter, då systemet kroknar ordentligt, men vissa högtalare kan uppvisa EPDR-minimum även i mellanregistret eller t.o.m. diskanten (framförallt elektrostater).

[jonasz]

En orelaterad(?) fråga angående impedans, varför är de flesta diskanter 4 eller 6 ohm och inte 8?

[I-or]

Diskantelement har i passbandet ett betydligt mer konstant impedansförlopp än baselement (eftersom resonansen inte inkluderas och induktansen är låg). En resistans om 3-4 ohm brukar därför medföra att man klassar elementet som 4 ohms impedans och 5-6 ohms resistans anses motsvara 6 ohms impedans.

För baselement klassar man däremot ofta en resistans om drygt 4 ohm som 8 ohms impedans, då impedansens medelvärde (med logskala för frekvensen) i mycket runda slängar landar på 8 ohm eller t.o.m. något mer i passbandet. Det finns dock ingen standard för detta, så tillverkarna brukar ofta anse att en resistans om 5-6 ohm är att betrakta som 8 ohms impedans och en resistans om 3-4 ohm är att betrakta som 4 ohms impedans.

[Maarten]

Man bör ekvalisera på samma sätt för OA-5x-serien som en konventionell högtalare, dock med skillnaden att man i detta fall ser golv och högtalarvägg som en förlängning av baffeln. Detta gör förstås bara mätningarna enklare att utföra, då ett längre tidsfönster kan utnyttjas. Äldre Carlsson-modeller med ganska udda utstrålningsmönster kommer dock antagligen att vara svårhanterliga.

Den beskrivna ekvaliseringsmetoden fungerar för alla utstrålningsmönster så länge som riktindex DI, lyssningsavstånd d och efterklangstid RT60 är någorlunda normala, d.v.s. DI > 5 dB (medelvärde 2 kHz < f < 7 kHz), d < 4 m och RT60 < 0,6 s (f > 2 kHz).

För mer eller mindre rundstrålande konstruktioner i normala rum som t.ex. äldre Carlsson-modeller blir sannolikt DI alltför lågt för att hörseln ska kunna skilja ut direktljudet och klanguppfattningen blir då mer beroende av rumsreflektionerna även för höga frekvenser, men lyssningsavstånd och efterklangstid har stor inverkan här.

Åtminstone OA-5x-serien bör för övrigt med den ofönstrade/fönstrade mätmetoden uppvisa en hyggligt jämn frekvensgång redan utan ekvalisering eftersom Stig Carlsson förstod att ta hänsyn till de akustiska förutsättningarna vid en normal uppställning.

OK, tack, bra tillägg! Kanske lite gränsfall avseende DI för oa51.N där DI ligger mellan 3-5 dB mellan 2-7 KHz, vilket nog beror på att baffel är vinklad snett uppåt ca 30 grader, dvs att lyssning sker 27 grader off axis. Men det funkar säkert rätt bra ändå att ekvalisera och då olika varianter av modellerna skiljer sig ganska mycket sinsemellan, pga olika filter, så ser jag ett värde i att ekvalisera dessa. Skulle vara intressant att höra om någon testade och berättade om intrycken, på kort och lång sikt (då tillvänjning sker över tid).

där det även finns många andra, t ex JBL 4367
Finns flera andra mindre märken. Och dyra, såsom TAD eller Magico.

Så där gott folk, skall en högtalare se ut!

Ja, håller med! Och som du skrev fanns det företag såsom JBL som kunde det mesta av värde redan för 50 år sen, Se t ex:

En liten kul bild som visar gamla JBL-grejer. Bra grejer var bra då liksom de är rätt bra nu (dock alldeles för "taggiga" kurvor men medelvärdena hamnar inte helt obalanserat):

[I-or]

Jag hade missat OA5x-mätningarna, så tack för att du pekade ut dessa. Det verkar som att dessa högtalare via sitt speciella utstrålningsmönster trots allt inte låter sig inordnas under kategorin någorlunda typiska högtalare och bör betraktas som specialfall som inte kan ekvaliseras via ofönstrade/fönstrade mätningar. Jag har faktiskt bara ett par gånger helt kort lyssnat på dessa modeller under fokuserade förhållanden för runt 40 år sedan och minns mest att klangbalansen var bättre än väntat och att återgivningen var något simmig.

För övrigt gillar jag speciellt bilden med mätmästarens huvud skymd av högtalaren, vilken får mig att tänka på Tim "the Tool Man" Taylors vise granne Wilson i TV-komediserien Home Improvement som alltid skymdes av ett staket:

TSDHOIM_EC018-1dd07d5cbb7546599e01505ccd2bad7d.jpg (63.05 KiB) Visad 1068 gånger

[Maarten]

, bra association till en serie jag inte sett! (Det råkar vara HjalmarBranting som göms bakom oa51.n).

[I-or]

Home Improvement var en ganska kul serie helt i den amerikanska sitcom-traditionen.

En sak som jag finner särskilt förvånande är att DI för OA51.N är nära noll och t.o.m. en hårsmån negativt runt 1 kHz. Högtalarna sprider alltså alldeles oerhört mycket här - lika mycket som en helt rundstrålande konstruktion även om utstrålningskarakteristiken förstås är annorlunda.

Som jämförelse bör nämnas att konventionella konstruktioner typiskt uppvisar ett DI om ca 5 dB runt 1 kHz och sådär 7-9 dB vid 10 kHz. Nu uteslöt jag förvisso frekvenser under 2 kHz i min analys, men det är inte så att inverkan på klangbalansen för reflekterade bidrag är noll här.

Om jag får lov att gräva ned mig ytterligare i de mycket intressanta detaljerna kring detta så bör man helst sätta gränsen för direktljudnivå relativt efterklangsljudnivå vid ca -9 dB för att sedan lösa ut DI, vilket efter lite algebra ger:

DImean > 10*log10(38,8*d^2*RT60/V)

där d är lyssningsavståndet, RT60 är efterklangstiden och V är rumsvolymen (DImean gäller för 2000 < f < 7000 med logskala för frekvensen vid medelvärdesbildningen)

Detta betyder att man med ett någorlunda normalt rum med en volym om 50 m^3, en efterklangstid om 0,4 s och ett lyssningsavstånd om 3 m landar på DImean > 4,5 dB, vilket medför att OA51.N med sina ca 4 dB som sig bör hamnar under gränsen.

Jag skulle dock gissa att DImean ända ned till ca 3 dB vanligen fungerar ganska bra för ofönstrad/fönstrad ekvalisering, men att det då krävs frånvaro av bredbandiga strålningslober. Den mycket tydliga strålningsloben för OA5x någorlunda nära rymddiagonalen i rummet medför att denna högtalare via ett extremt ERDI (Early Reflections Directivity Index) antagligen inte lämpar sig för den föreslagna ekvaliseringsmetoden. För konventionella högtalare kan man utgå ifrån att ERDI är ungefär hälften av DI, men så är inte alls fallet för OA51.N (och högst sannolikt inte för övriga OA5x-modeller heller).

Uttrycket ovan visar även varför man med ett lyssningsavstånd kortare än ca 1,8 m i exempelrummet överhuvudtaget inte behöver bry sig om spridningsegenskaperna vid klangbalansbedömning förutsatt att det inte finns någon riktigt knepig, bredbandig, strålningslob och påföljande märkliga egenskaper för ERDI. Alla känner nog till hur mycket rumsinverkan reduceras när man lyssnar riktigt nära högtalarna, men även att detta oftast inte är till det bättre ljudscenerimässigt.

[Maarten]

Aha, tack, intressant!


Pa.
Jag tror att en anledning till att DI när kring noll runt 1 KHz i dessa mätningar att elementet har lite dippar i tonkurvan i vissa register, och framförallt att (den kantiga) baffeln också kan ge rätt kraftiga tonkurveförändringar i vissa vinklar.

Nu fick vi ju stressa igenom mätningarna av oa51.N något (syftet var främst att testa att mäta Carlsson på detta vis, samt att visa metoden för HjalmarB), varför vinkeln HOR 0 inte blev rätt, - det är VER -10 som är den riktiga HOR 0. Detta har jag försökt kompensera i efterhand för genom att i Vcad justera alla HOR-mätningar med differensen mellan VER -10 och HOR 0.

Här är REW-mätningarna av oa51.N för den som vill kolla in mer i detalj, som är uppdelade i två då REW bara tillåter 32-mätningar elle nåt sånt:
HOR+- samt VER +: https://user.faktiskt.io/Maarten/Divers ... gated.mdat
VER - : https://user.faktiskt.io/Maarten/Divers ... gated.mdat

Ds.

[sammel]

Kul med lite mätfiler
Tack Maarten.

Spoiler:

Visa

-10 -30 o -60 grader impulsrespons

OA51N impuls.jpg (229.57 KiB) Visad 789 gånger

[I-or]

Aha, tack, intressant!


Pa.
Jag tror att en anledning till att DI när kring noll runt 1 KHz i dessa mätningar att elementet har lite dippar i tonkurvan i vissa register, och framförallt att (den kantiga) baffeln också kan ge rätt kraftiga tonkurveförändringar i vissa vinklar.

Nu fick vi ju stressa igenom mätningarna av oa51.N något (syftet var främst att testa att mäta Carlsson på detta vis, samt att visa metoden för HjalmarB), varför vinkeln HOR 0 inte blev rätt, - det är VER -10 som är den riktiga HOR 0. Detta har jag försökt kompensera i efterhand för genom att i Vcad justera alla HOR-mätningar med differensen mellan VER -10 och HOR 0.

Här är REW-mätningarna av oa51.N för den som vill kolla in mer i detalj, som är uppdelade i två då REW bara tillåter 32-mätningar elle nåt sånt:
HOR+- samt VER +: https://user.faktiskt.io/Maarten/Divers ... gated.mdat
VER - : https://user.faktiskt.io/Maarten/Divers ... gated.mdat

Ds.

Ja, dalarna i riktindex (DI) beror förstås huvudsakligen på motsvarande dalar för ljudtrycksnivån på referensaxeln. "Rundspridande" modeller uppvisar av denna anledning ofta negativa nivåer om en eller ett par dB i vissa frekvensband.

[I-or]

Tillbaka till ämnet. Efter allt gnäll på Stereophiles recensenter så har vi som kontrast här en förhållandevis rättvisande recension från John Atkinson, där han poängterar det stora lyftet i toppoktaven: https://www.stereophile.com/content/gol ... oudspeaker

Intressant är även att diskantlyftet är så stort att det tydligt minskar upplevelsen av djup i inspelningarna, trots en smal baffel som via den första högtalarväggsreflektionen något ökar det upplevda djupet (i levande livet medför luftabsorptionen att nivån i toppoktaven faller ganska snabbt med avståndet, varför vi förutom färgningen i klangbalasen uppfattar en hög nivå här som ett kortare avstånd).

Om man vinklar ut dessa högtalare med sådär 10 grader så bör de för övrigt låta betydligt bättre, men rummet bör helst vara ganska dämpat i det fallet. Ekvalisering är en bättre lösning, men det visste ni redan.

[Ted_B]

Du skriver vinkla ut, blir det skillnad mot att vinkla in lika mycket eller ger det samma resultat?
Kanske handlar om spridning?

[I-or]

Man vill lyssna sådär 30-35 grader bredvid diskantaxeln för att klangbalansen ska bli vettig utan ekvalisering. Man kan förstås också vinkla in med sådär 23+32 = 55 grader (om lyssningsvinkeln är 23 grader), men då lär ljudsceneriet bli väl smalt och dessutom ser det förstås ordentligt knasigt ut.

(För att se hur högtalarna mäter på diskantaxeln måste man studera vattenfallsdiagrammet, frekvensgången som presenteras separat gäller medelnivån för det s.k. lyssningsfönstret om +/- 15 grader horisontellt.)

Det märkliga var att tillverkaren ställde upp högtalarna med en mindre invinkling hos JA, vilket förvärrar problemen med klangbalansen.

[Ted_B]

Du menar att vinkla ut från att högtalarna står rakt framåt, vinkelrätt mot väggen, inte att de står rakt mot lyssnaren?

[I-or]

Stämmer, det är så invinkling (toe-in) brukar definieras.