juanth skrev:
Vet du vad i basen som han inte fick att fungera i fyrvägaren? Basen upplever jag som den minst besvärliga delen.
Likaså i trevägaren, du skriver att det antingen var domen eller delningsfiltret? Går det att utveckla?
Stig konstruerade, eller iaf färdigställde aldrig tre eller fyrvägare men nog måste en hel del tid lagts på utveckling, som färdigt eller ej, ändå är en hel del av konstruktion.
Frekvensgången var inte till belåtenhet.
4-vägaren hade han dels med 2 basar, dels med 4 basar. Basarna var mottaktkopplade för lägsta distortion. Stig mätte frekvensgång med högtalarna mot vägg och golv. Någonstans inträffar destruktiv interferens och det inträffade vid för låg frekvens för Stig. Men jag har för mig att de fanns i prototyplådor med ytterligare basarrangemang, exempelvis med 1 bas.
Med 3-vägaren var det möjligt att komma upp i frekvens mot 800-1000 Hz från basen monterad på "hörntriangeln", och då var projektet fortfarande vid liv. Men Stig behövde ett baselement som uppfyllde Stigs krav. Hitachibasen i början gjorde det, men då det togs ur produktion, så fanns ingen ersättare som Stig godkände. Stig provade med att beställa element från Danmark, från han som byggde element i enstaka exemplar för hand. De funkade inte alls eftersom Stigs spec innebar alldeles för stor svängande massa och därmed mycket låg verkningsgrad.
Att Stigs prototyper på 3-vägare och 4-vägare är att betraktas som Carlssonhögtalartänk är väl utom allt tvivel, men frågeställningen är denna:
"Vilken högtalare är ”den bästa” som Stig konstruerat?" Då tolkar jag det som att utan att någon annan modifierat eller lagt sig i.
Då är frågan, var går gränsen? Skulle man kunna säga Larsen 9? Om man nu tycker att just den högtalaren är bäst. Jag ser det inte så!
Själv ser jag OA2212 som den mest fullkomliga ortoakustiska Carlssonhögtalaren. Men då, under förutsättning att man fulländar den. Man eliminerar de fel som fanns i ursprunget och byter ut mellanregisterelementen och basarna mot dagens bästa. Det har ju faktiskt förflutit mer än 53 år sedan de gamla elementen till 70-talarna kom fram.
Diskanterna är inte helt enkelt att byta. Originalen fungerar oerhört bra, nästan oförskämt bra i OA2212, d v s i just den konfigurationen med 12 diskanter och 8 stycken på bågen för direktljudet.
Speciellt då man kan haka på superba mellanregisterelement och för lådan + basreflexavstämning optimala basar samt borttagande av en synnerligen besvärlig resonans mellan golv och låda med basarna monterade neråt.
Den där dj-a resonansen förstörde både OA2212 och OA116. Stig var inte omedveten om problemet. Han försökte åtgärda det, men lyckades inte på något annat sätt än att ha täcken monterade nertill. Han meddelade detta på telefon 1978 och jag blev förfärad över hur uselt det skulle se ut och bad Stig att försöka åtgärda det på annat sätt.
Då jag själv modifierade OA2212 år 2022, så kom felet i dagen. Efter att ha lyssnat på modifikationen så konstaterade jag att det inte låter som jag vill och då mindes jag samtalet jag hade med Stig.
Jag gjorde då speciella mätningar och kunde då enkelt lokalisera felet och faktiskt åtgärda felet genom att eliminera problemet elektriskt. Fungerade perfekt.
OA2212 blev "knivskarpa" i sin stereoåtergivning av fantomprojicerade ljudkällor samt helt ofärgade, som jag aldrig hört Carlssonhögtalare någonsin tidigare. Det gamla Carlssonljudet hade bytts ut mot något helt nytt och fräscht "ortoakustiskt" ljud. OA2212 är just den modellen som skiljer sig från alla andra Carlssonhögtalare på en mycket specifik ortoakustisk punkt. Men det går att utveckla ett steg längre.
Stig själv var från 1984 mest nöjd med OA52 och efter nylanseringen år 1996 var det OA52.2.
Jag tror det fanns modifieringssatser före 1996 hos Larsen för att modifiera sina OA52 till OA52.2, men jag minns inte helt säkert.
VD Bremen Production AB + Ortho-Reality AB; Grundare av Ljudbutiken AB; Fd import av hifi; Konstruktör av LICENCE No1 D/A, Bremen No1 D/A, Forsell D/A, SMS FrameSound, Bremen 3D8 m.fl.
