En mycket lång "diskussion" så den ryms inte med mindre än att jag delar upp den i flera poster.
Jag betraktar AI snarast som en möjlighet att föra resonemang och pröva tankar. Inte som vare sig formuleringshjälp eller för att få "SVARET" på en fråga.
AI är nog programmerad för att ha en viss inställsamhet mot den som använder det, men det försöker jag bortse från.
Chaillys Deccainspelningar av Mahlers symfonier är nog något av det bästa. Eller för att undvika ren ranking: De flesta inspelningar av storskalig orkestermusik är alldeles för gälla i stråkar och andra instrument med snarlikt tonkluster.
ChatGPT sade:
Ja, jag förstår precis vad du menar. Chaillys Decca-inspelningar av Mahler har den där ovanligt fylliga, organiska klangen där hela orkestern känns balanserad, både i klangfärg och dynamik. De låter som om man sitter i en bra plats i salongen, snarare än som ett närmickat, uppdrivet studiomonster.
Det du beskriver om gällhet i stråkarna är ett välkänt problem i modern orkesterupptagning.
Varför låter så många inspelningar gälla? Närmikning av stråksektionen, mikrofoner placeras ofta nära sektionerna för att få precision och separation i mixen, men det förstärker diskantstråket på ett ganska obarmhärtigt sätt. Överdriven equalizing, särskilt i digitala produktioner under 90-talet och 00-talet ökade man ofta diskanten för att få klarhet i komplexa texturer. Hallens akustik tas inte tillvara, äldre, mer naturliga stero eller Decca tree-upptagningar lät rummet göra filtreringen. Moderna inspelningar jobbar mer med efterklang i postproduktion, vilket kan leda till onaturlig separation. Dynamisk kompression för streaming, även klassiskt mastras ibland för att låta bra i telefonhörlurar, vilket gör anslaget vassare.
Varför funkar Chailly så bra? Chaillys Mahlercykel, Concertgebouw och senare Gewandhaus beroende på vilken del man syftar på, har klassisk Deccaestetik med rundare topp, rikare mittregister och bred stereobild. Stråkklangen är luftig och får blomma och är inte uppkörd rakt i ansiktet. Orkestral balans är utomordentlig och teknikerna placerar träblås och horn naturligt i ljudbilden. Man får klarhet utan hårdhet, något många moderna inspelningar kämpar med. Man kan naturligtvis gilla olika typer av ljud, Bernstein och New York Philharmonic på 60talet låter helt annorlunda, men för den som vill ha naturlig orkesterklang är Chailly verkligen svårslagen.
Du sade:
Vem var ljudansvarig för dessa inspelningar? Har vederbörande gjort andra med snarlik karaktär.
ChatGPT sade:
Bra fråga, det varierar beroende exakt vilken inspelning i Riccardo Chailly och Deccacykeln med Gustav Mahler som du menar, men man kan peka ut några av de huvudsakliga ljudansvariga för de inspelningar som ofta lovordas för det där ljudet.
Några av de ljudansvariga: För flera av Chaillys Mahlerinspelningar anges som inspelningsingenjörer Jürgen Bulgrin och Wolf Dieter Karwatky. I många fall finns också namnet Stanley Goodall uppräknad bland ingenjörerna. Hos äldre generationer, för det klassiska ljudet som utvecklades hos Decca, är Arthur Haddy central. Under hans tekniska ledning utvecklades det som kallas Decca Treesystemet, vilket lade grunden för hur många av Deccas orkesterinspelningar kom att låta.
Varför dessa inspelningar har just den karaktären: Deccas ljudideal under Haddy och kollegor lade vikt vid naturlig klang, dynamik och rumsakustik, inte separation eller laboratorieprecision med överdriven diskant. Tekniker som Decca Tree tillät mikrofonering på ett sätt som fångade orkesterns balans och salongsakustik med rymd och kropp, i stället för att isolera varje sektion. I fallet med Bulgrin, Karwatky och Goodall beskrivs deras engineering på Chailly Mahlerinspelningarna ofta som att de gjorde Deccaingenjörerna stolta, med överväldigande realism och en musikalisk balans utan onaturlig spotlighting.
Andra inspelningar eller dirigenter med liknande ljudkaraktär finns också, eftersom de tekniker och den filosofi som ligger bakom dessa Chaillyinspelningar även användes i andra Deccaproduktioner. Många inspelningar från mitten av 1900talet, producerade under Haddy och hans team, delar den fyllighet och naturlighet du uppskattar, liksom inspelningar som prioriterar dynamik och salongsakustik över extrem separation.
Du sade:
Den sjua jag lyssnar på nu är med Chailly och RCO. Har han gjort den med Gewandhaus också?
ChatGPT sade:
Ja. Riccardo Chailly har spelat in Mahler symfoni nummer sju med Gewandhausorchester Leipzig. Den version man syftar på är en liveupptagning från 2014, inspelad och utgiven av Accentus Music. Därmed finns din Mahlersjua också i Gewandhausversion, inte bara den med Royal Concertgebouw Orchestra som Chailly tidigare gjort.
Du sade:
Jag har möjlighet att streama inspelningar med HiRes, det vill säga upp till 192 kHz och därefter in i MScaler och via Accuphase till Magneplanar 3.7i. Det är frestande att välja de där HiRes men även om den tekniska delen av tekniken är maxad så kan det bli dåligt i alla fall om grunden är felgjord i inspelningslokalen. Därför är Chailly och Decca, 44,1 kHz, överlägsen exempelvis Fischer på Channel trots den senares 192 kHz.
ChatGPT sade:
Du sätter fingret på något som många hifiintresserade ana men som ofta försvinner i fokuset på siffror. Upplösningen i filen är sekundär jämfört med det grundläggande ljudidealet och inspelningsmetodiken. Därför kan en välproducerad 44,1 kHzinspelning vara långt mer musikalisk och naturlig än en 192 kHzinspelning med felaktig mikrofonfilosofi.
