Moderator: Redaktörer
RogerGustavsson skrev:...Jag föredrar dock diskanterna in mot mitten...
Strmbrg skrev:RogerGustavsson skrev:...Jag föredrar dock diskanterna in mot mitten...
Så har jag dem också. När jag provade med dem utåt så tarvades naturligtvis en betydligt mindre tå-in (eftersom diskanten skall vara runt sju, åtta cm längre bort från örat än mitten av det stora membranet är) och då blev det "simmigt" eller helt enkelt ett avsevärt mindre verklighetslikt ljud med en grötigare rumskänsla utan alls samma djupillusion.
JM skrev:Strmbrg skrev:RogerGustavsson skrev:...Jag föredrar dock diskanterna in mot mitten...
Så har jag dem också. När jag provade med dem utåt så tarvades naturligtvis en betydligt mindre tå-in (eftersom diskanten skall vara runt sju, åtta cm längre bort från örat än mitten av det stora membranet är) och då blev det "simmigt" eller helt enkelt ett avsevärt mindre verklighetslikt ljud med en grötigare rumskänsla utan alls samma djupillusion.
Uppenbarligen har du valt att fortsätta att lyssna på dina dipoler - således ger dipolerna ett ljud du gillar.
På vilket sätt tycker du att dina dipoler är att föredra framför lådhgt?
Hur och när påverkar simmigheten ditt lyssnade?
JM
petersteindl skrev:Ok, det verkar som om simmighet är ett uttryck för maskeringseffekt där reflexer och efterklang maskerar direktljudet.
Det bör då vara en form av frekvensberoende där reflexer med fallande diskant kan bidra till minskad klarhet på toner.
Strmbrg skrev:RogerGustavsson skrev:...Jag föredrar dock diskanterna in mot mitten...
Så har jag dem också. När jag provade med dem utåt så tarvades naturligtvis en betydligt mindre tå-in (eftersom diskanten skall vara runt sju, åtta cm längre bort från örat än mitten av det stora membranet är) och då blev det "simmigt" eller helt enkelt ett avsevärt mindre verklighetslikt ljud med en grötigare rumskänsla utan alls samma djupillusion.
JM skrev:Objektiva mätningar ger att konserthus o dipoler har gemensamt att båda ger mer högfrekventa laterala reflexer än lådhgt.
I små rum ger dessa mer högfrekventa reflexer i vissa lägen en viss simmigt i ljudet. Mestadels ger högfrekventa reflexer från dipoler konsetsalsliknade positiva reflexer.
I konsertsalen saknas simmigheten.
Detta är förenligt med mina erfarenheter med olika dipoler i ngt större lyssningsrum. Simmigheten är där försumbar.
JM
I-or skrev:Denna akustiska komplexitet gör "magnetostater" långt mer känsliga för rumsegenskaper och uppställning än konventionella högtalare.
I-or skrev:Ptja, du håller nog med om att om dina "magnetostater" placeras en halvmeter från högtalarväggen så blir det inte särskilt kul. En konventionell högtalare låter undantaget basen inte identiskt men likartat nära högtalarväggen och långt ut i rummet.
Panelhögtalare kräver långa rum, gärna 6 m eller mer, för att prestera riktigt bra. Alternativt kan man dämpa bakåtstrålningen, men detta förtar en hel del av den ofta fördelaktiga akustiska signalprocessorverkan som dessa högtalare kan erbjuda. Utöver detta så medför den låga horisontella riktverkan för "magnetostater" att rumsbidragen ca 1-7 kHz blir betydligt mer påtagliga, vilket gör att uppställning och rum alldeles uppenbart får en större inverkan.
Tilläggas bör att panelhögtalare (speciellt utan sidoväggsabsorbenter) i stort sett alltid fungerar bättre än konventionella högtalare med en placering nära sidoväggarna. Detta gör långsmala rum mycket lämpade för panelhögtalare.
JM skrev:petersteindl skrev:Ok, det verkar som om simmighet är ett uttryck för maskeringseffekt där reflexer och efterklang maskerar direktljudet.
Det bör då vara en form av frekvensberoende där reflexer med fallande diskant kan bidra till minskad klarhet på toner.
Alla reflexer ger i olika grad en kolorering av direktljudet i subekozonen.
Lådhgtarnas mer lågfrekventa reflexer maskerar mer än dipolernas mer laterala högfrekventa reflexer. Peters bipoler ger mer optimala laterala högfrekventa reflexer än vanliga lådhgt. Bipolerna saknar dipolens 8-utbredning och har således ngt mer icke önskvärda reflexer lateralt.
Optimala reflexer som i vissa konsertsalar förhöjer ljudet i kontrast till om samma live musik återges på ett öppet fält utan reflexer.
Således är vissa typer av reflexer ljudoptimerande och andra suboptimerande.
JM
I-or skrev:En avgörande skillnad mellan konventionella högtalare och panelhögtalare som inte har diskuterats ovan finner man i den vertikala spridningen.
Förutsatt att panelhögtalaren är tillräckligt hög så ger linje/area-karakteristiken stora fördelar här eftersom hörseln mest förvirras av vertikala reflektioner (vi hade behövt ett tredje öra ovanpå huvudet för att effektivt kunna reda ut dessa).
I-or skrev:Man bör inte blanda in konsertlokalsakustik i detta sammanhang, då små lyssningsrum och stora konsertlokaler uppvisar helt väsensskilda reflektionsmönster och efterklangstider.
petersteindl skrev:I-or skrev:En avgörande skillnad mellan konventionella högtalare och panelhögtalare som inte har diskuterats ovan finner man i den vertikala spridningen.
Förutsatt att panelhögtalaren är tillräckligt hög så ger linje/area-karakteristiken stora fördelar här eftersom hörseln mest förvirras av vertikala reflektioner (vi hade behövt ett tredje öra ovanpå huvudet för att effektivt kunna reda ut dessa).
Så blir det med flervägshögtalare som får vertikala loober och destruktiv interferens i riktning mot taket. Korrelationen minskar dramatiskt i frekvensregister kring delningen. Om det vertikala ljudet för 1a takreflex har hög korrelation med direktljudet, så är den första takreflexen en fördel. Allt ligger i korrelationsfaktorn. Sedan finns möjligheten att få till en spridning med flera element som snarast summeras effektmässigt till rak energitonkurva. Det har stora ljudmässiga fördelar om de inte inverkar på direktljudet utan enkom på reflexerna. Har direktljudet rak tonkurva och reflexerna rak energitonkurva, så kommer summan av direktljudet och reflexerna också ha rak energitonkurva och då i kombination med rak direktljudstonkurva.
Det är ej lätt att uppnå men ej omöjligt.
I-or skrev:petersteindl skrev:I-or skrev:En avgörande skillnad mellan konventionella högtalare och panelhögtalare som inte har diskuterats ovan finner man i den vertikala spridningen.
Förutsatt att panelhögtalaren är tillräckligt hög så ger linje/area-karakteristiken stora fördelar här eftersom hörseln mest förvirras av vertikala reflektioner (vi hade behövt ett tredje öra ovanpå huvudet för att effektivt kunna reda ut dessa).
Så blir det med flervägshögtalare som får vertikala loober och destruktiv interferens i riktning mot taket. Korrelationen minskar dramatiskt i frekvensregister kring delningen. Om det vertikala ljudet för 1a takreflex har hög korrelation med direktljudet, så är den första takreflexen en fördel. Allt ligger i korrelationsfaktorn. Sedan finns möjligheten att få till en spridning med flera element som snarast summeras effektmässigt till rak energitonkurva. Det har stora ljudmässiga fördelar om de inte inverkar på direktljudet utan enkom på reflexerna. Har direktljudet rak tonkurva och reflexerna rak energitonkurva, så kommer summan av direktljudet och reflexerna också ha rak energitonkurva och då i kombination med rak direktljudstonkurva.
Det är ej lätt att uppnå men ej omöjligt.
Toole/Olive har visat att vertikala reflektioner för konventionella högtalare är svårtolkade för hörseln och huvudsakligen ger klangpåverkan för att endast i mindre grad påverka de spatiella intrycken. Detta gäller även för en i takriktningen likartad frekvensgång relativt referensaxeln (vilket anses vara en fördel för att hörseln lättare ska kunna tolka dessa bidrag som reflektioner och därmed skilja dem från direktljudet) även om en kraftigt varierande vertikal spridning ytterligare försvårar hörselns arbete här.
Med okonventionella uppåtriktade huvudstrålningslober kan man bl.a. skapa en påtagligt större höjd i ljudsceneriet (vilket ibland utnyttjas för Dolby Atmos höjdkanaler) men även nå fördelar för t.ex. livsstilshögtalare som ska kunna avlyssnas överallt i rummet.
Fördelarna med en jämn effektrespons är naturligtvis välbelagda.
JM skrev:I-or skrev:Man bör inte blanda in konsertlokalsakustik i detta sammanhang, då små lyssningsrum och stora konsertlokaler uppvisar helt väsensskilda reflektionsmönster och efterklangstider.
Generellt är akustiken mellan konsertsalar och små lyssningsrum inte jämförbara.
Vissa variabler är intressanta i konsertsalar uppmätta i en lyssningsposition.
1 Har reflexerna i en konsertsal nästan samma ljudstyrka som direktljudet är ljudupplevelsen negativ enl Barron, Lokki. Helt Ok.
2 Saknas högre frekvenser i reflexerna är ljudupplevelsen negativ enl Lokki. Helt Ok.
3 Är de laterala reflexerna svagare än andra reflexlokalisationerna är ljudupplevelsen negativ enl Lokki, Barron, Toole. Helt Ok
4 Fördröjningen av reflexerna får inte vara för stor. Helt Ok. I stora konsertsalar kan reflexer upplevas som ett eko dvs ett nytt ljud skilt från direktljudet. Detta är sällsynt, men har förekommit, då i Stockholms konserthus efter ombyggnaden på 70-talet. Då var det klagomål och då införde man reflektorer i taket för att förbättra akustiken och få bort ekon. Man diffuserade takreflexljudet tidigare än takets riktiga höjd. Man införde ingen absorption. Man införde flera första takreflexer för att få betydligt bättre ljud och undvika ekon.
Dessa variabler kan till viss del extrapoleras till mindre lyssningsrum. Njae. så ser inte jag på saken. Man måste skilja på live i små rum kontra ljudåtergivning i små rum. Det är 2 skilda saker. Ljudåtergivning med högtalare i bostadsrums storlek har sina speciella spörsmål.
I lilla lyssningsrummet gäller:
1 Direktljudet bör var ca 8 dB starkare än reflexljudet för att förhöja direktljudet enligt Barron, Lokki, Toole mfl. Det där tror jag inte på! Det kan gälla för varje enskild reflex, men inte för totalen av alla reflexer, inte ens för summan av 1a reflexer. Det kritiska avståndet d v s då kvoten mellan direktljud och reflexer = 1 innebär att summan av reflexer har samma ljudnivå som direktljudet. Skulle man vara placerad så att direktljudet är 8 dB starkare än summan av reflexerna, så får man nog sitta hypernära högtalarna d v s i närfält kanske på 40 cm.
2 Laterala reflexer och inga reflexer förhöjer direktljudet enligt Lokki, Barron, Toole. Konstig beskrivning. Skulle direktljudet höjas utan reflexer? Direktljudet är vad det är utan reflexer.
3 Högre frekvenser krävs för optimal förhöjnings av direktljudet. Avviker reflexljudet frekvensmässigt för mycket upplevs ljudet som ett nytt ljud och inte en reflex av direktljudet enl Barron. Det är inte frekvenskurvan som gäller utan korrelationsfaktorn. I princip är alla tester gjorda med 1 och endast 1 reflex åt gången där reflexen har samma ljudnivå hos observatören som direktljudet. Det har inget med verkligheten att göra. Dels måste man sänka nivån på varje reflex till sitt korrekta värde och då blir det olika nivåer på respektive första reflex.
4 Fördröjningen av reflexerna bör vara ca 20 ms för förhöjning av direktljudet. Ekon uppträder sällan med musik i små lyssningsrum. Barron, Lokki, Toole mfl. Även här är det frågetecken. De bästa undersökningar som gjorts gällande laterala reflexer i konserthus är gällande infallsvinkel mot lyssnaren. Då har 55 - 60 grader på 1a reflexen uppskattats mest. Då kan man räkna baklänges i den konsertlokalen och finner att infallsvinkeln på given lyssningsposition på föredragen vinkel motsvarar ungefär 20 ms tidsfördröjning eller lite till i just den lokalen. I mindre lokaler blir denna tidsfördröjning kortare för bibehållen infallsvinkel. Detta har jag inte sett nämnas i undersökningarna. Jag extrapolerar inte resultat från konserthus till små rum och det gör heller inte Barron eller andra seriösa försöksledare, inte vad jag sett.
Sannolikt är alla 4 reflexvariablernas påverkan på direktljudet kontinuerligt variabel.
. . .
JM
I-or skrev:Ptja, du håller nog med om att om dina "magnetostater" placeras en halvmeter från högtalarväggen så blir det inte särskilt kul. En konventionell högtalare låter undantaget basen inte identiskt men likartat nära högtalarväggen och långt ut i rummet.
Panelhögtalare kräver långa rum, gärna 6 m eller mer, för att prestera riktigt bra. Alternativt kan man dämpa bakåtstrålningen, men detta förtar en hel del av den ofta fördelaktiga akustiska signalprocessorverkan som dessa högtalare kan erbjuda. Utöver detta så medför den höga/ojämna horisontella spridningen ca 1-7 kHz för typiska "magnetostater" att rumsbidragen här blir betydligt mer påtagliga, vilket gör att uppställning och rum alldeles uppenbart får en större inverkan. Den ojämna spridningen medför även att invinkling ger större effekter än för konventionella högtalare.
Tilläggas bör att panelhögtalare i stort sett alltid fungerar bättre än konventionella högtalare med en placering nära sidoväggarna (speciellt utan sidoväggsabsorbenter). Detta gör långsmala rum mycket lämpade för sådana konstruktioner.
Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 10 gäster