subjektivisten skrev:Jag anser Morgan är ute och cyklar lite när han säger "Jag vägrar hårdnackat kalla någonting för hifi som inte har egenskapen att återge väl. Man får helt enkelt kalla det för någonting annat, så är jag nöjd sedan". Ursäkta, men detta är trams enligt mig. Sålänge du inte kan visa upp mig en anläggning, där signalen från skivan (LP/CD) går helt opåverkad till örat, genom apparater, högtalare och rummet, så faller ditt resonemang helt. För vad är "återge väl"? Det är ju din egna, högst subjektiva åsikt vart den gränsen går. Så det är jäkligt konstigt att sätta sig över andra att inte kunna använda ordet hifi, när du själv inte kan visa upp den perfekta anläggningen.
Låt oss lämna det språkliga resonemanget därhän för ett ögonblick, och istället fokusera oss på frågan om vad det innebär att "återge väl". Jag citerar mig själv från en annan tråd:
Tänk att man placerar ett konsthuvud (eller en riktig person) med mikrofoner vid trumhinnorna framför en äkta akustisk händelse, respektive framför en inspelning av samma händelse återgiven via ett stereosystem. I positionen som överensstämmer med vänster respektive höger högtalare kan stereosystemet prestera en "perfekt" återgivning av händelsen, om man skulle så vilja. Där finns ju inget vinkelfel mot öronen. I alla andra vinklar får man en tonkurvepåverkan på grund av skillnaden i örats tonkurvepåverkan i den avsedda simulerade ljudriktingen och den faktiska ljudriktningen (som ju är konstant). Detta klangfel är olika stort beroende på var i ljudbilden fantomprojektionen skall placeras, och det är någon slags "medelfel" som bör kompenseras för om man vill undvika de psykoakustiska underligheter som fantomprojektionen ger upphov till.
Jag är helt överens med dig om att det måste till en slags subjektiv värdering av vad "god återgivning" innebär. Vi kan konstatera att man antingen kan välja att återge helt korrekt i två positioner och har ett lite större fel på övriga platser, eller så kan vi kompensera för någon slags genomsnittsfel eller välja ut vissa fel att kompensera för. Helt lika vågfronter vid fantomprojektion som vid en äkta händelse kan vi inte uppnå med stereosystemet vid begränsat kanalantal (man måste ha tusentals kanaler för att det skall gå). Vad som skall anses vara mest "rätt" kan man egentligen inte säga. Däremot är det fullt möjligt att visa att man med hjälp av en väl avvägd kompensation kan nå en återgivning som bättre än en helt okompenserad rak tonkurva kan lura åhörare att man lyssnar på en verklig akustisk händelse. Det tycker jag är ett gott argument för att anse den kompenserade varianten av återgivning vara mest "rätt". Andra argument någon?
Jag tycker att du förkortar återgivningskedjan för mycket då du låter den börja med LP/CD, Subjektivisten. Den inleds med inkodningen av det akustiska skeendet till ett elektriskt skeende vid mikrofonen. Där går oerhört mycket av återgivningsmöjligheterna förlorade, om man inte vet vad man sysslar med. Sedan följer en lång kedja av elektriska omvandlingar, lagringar, och nya omvandlingar, där jag nog vill mena att du helt enkelt har fel i det du säger. I princip kan varje ingående steg i den kedjan fram till högtalarterminalerna F/E-lyssnas och visas vara transparenta (eller hellre "tillsvidare-transparenta" om man skall vara vetenskapligt klok). Hela kedjan kan visas vara odetekterbar som helhet, om man så skulle vilja. Sedan kommer alltså den kritiska omvandlingen från elektrisk signal till akustisk, och då kommer bedömningarna enligt resonemanget ovan in i bilden.
Summa summarum: "God återgivning" kan aldrig tillfullo återge originalvågformen, utan måste vara när hela kedjan åstadkommer en ljudhändelse vid trumhinnan är så psykoakustiskt lik den man skulle ha upplevt vid originalhändelsen som möjligt (och så kastar vi in loge-tänkandet i bilden dessutom). Den psykoakustiska likheten kan bara konstateras genom omfattande empiriska studier, kan vi notera. jag vill inte påstå att jag har gjort sådana. Det påstår Ingvar Öhman att han har gjort. Tills vidare väljer jag att tro på att han har gjort dem
För att sedan återvända till den språkliga frågan och att "sätta sig över andra att inte kunna använda ordet hifi", som du skriver: Jag kanske skall ta och backa på den punkten. Men inte på grund av dina argument, utan på grund av viss pessimism om folks förmåga att tänka över vilka ord de tycker man bör använda.
Jag tror att vi ifrån "återgivningslägret" kanske bör försöka hitta något slags specialord för att referera till sådant som vi anser uppfyller kriteriet för att utgöra det som "hifi" på etymologiska grunder borde ha betytt. Jag skulle vilja föreslå att vi kallar det "PACPI" (psychoacoustically correct phonic illusion). Vore inte det lite högtravande? Tänk att få säga: Jag är inte hifi-intresserad utan pacpi-intresserad.
