
Så då klarar vi väl ut semantiken!

En apparat kan inte inneha egenskapen "lyssningströtthet", lika lite som en apparat kan inneha egenskapen "ljus".
--Ändå säger man* ofta att en apparat med stigande tonkurva klingar "ljust", när den borde kallas "förljusande".
Det som kommer ur den är ju inte nödvändigtvis ljust. Det beror ju på vad det är för en signal man skickar in i den, och hur det till sist låter beror även på vad som sitter efter den i kedjan. Den enda som är entydigt är att apparaten är förljusande, och det är det man hör i en F/E-lyssning.
--På samma sätt innehar ingen apparat egenskapen "lyssningströtthet", men den kan vara "lyssningströtthetsförvärrande".
Förstår man det tror jag det kan vara lättare att inse vad man skall hålla öronen öppna efter i en F/E-lyssning - nämligen sådana karaktärer som kan förvärra upplevelsen av lyssingströtthet av den totala kedjan. Att känna efter om man blir lyssngstrött är inte rätt metod, för då förlorar man hela poängen med isolationen av apparaten.
Alltså: Apparater ändrar ljud - de är/ger inte egna ljud (annat än störljud som brum och brus).
Hmm, undrar om någon fattar bättre av detta...

Vh, iö
- - - - -
*Även jag syndar
