Marcus Cables

[ikon]

Uppgraderade min koaxialkabel till Elfas Triaxialkabel med dubbel isolering för en tid sedan. Blev en klar förändring. Tyckte att rösterna kom fram mer. De enda kontakter jag hade var från biltema. Inget att säga om men så funderada jag på att man kanske skulle uppgradera just kontakterna. I Samma veva upptäckte jag Marcus Cables att hans digital coax kabel som skulle vara mer exkt 75 ohm tack vare just kontakterna. När jag såg på priset förstod jag att det inte skulle bli dyrare att köpa hans kablar än att köpa ett par finare kontekter.

Min fråga är är det någon som har testat hans digital coax kabel. Är ni nöjda? Hur är ljudet? Andra kommentarer?

[JohanS]

Sök på hififorum, där har jag sett en som testat digitalkabeln med (enligt honom) gott resultat. Tycker Marcus verkar sympatisk och seriös också, skulle jag köpa kablar nån gång blev det nog därifrån.

[Johan_Lindroos]

När man kör transmission i GHz-området har det betydelse vilken karaktäristisk impedans som kontaktdonen har. Vanlig S/PDIF-signal har inte frekvensomfång i närheten av ovanstående. Man kan betrakta både kabel och ledare som en helhet. Eftersom kablen kanske är en meter lång (75 ohm kar. imp.) och kontaktdonet har en annan kar. impedans med bara någon centimeters längd (oftast lägre än 75 ohm) så blir ändå helheten mycket nära 75 ohms kar. impedans. Om ljudet kan avkodas av D/A-omvandlaren så skulle det otroligt mycket till om du skulle kunna höra någon som helst skillnad. Om det dessutom handlar om AC-3 och/eller DTS-avkodning, så har ev. missanpassning inte ens en teoretisk möjlighet att påverka, är det ljud så funkar det, annars blir det inget ljud (alt. klart hörbara bitfel).

Summering: För vanligt konsumetbruk räcker det att själva kabeln håller 75 ohm karaktäristisk impedans för S/PDIF.

[ikon]

Jag kollade lite på Hi Fi forum och enligt Marcus själv så har kontakten en stor betydelse.
Han skrev så här (citerat från hifi forum)
"Till skillnad från vanliga RCA kontakter (där dielektrikum avviker ganska långt bak i kontakten och skärmen lödas i höljet) är själva kontaktens dielektrikum mycket större och gör att kontakten håller mycket nära 75 Ohm. Dessutom hjälper ju aldrig ett missmatchat kablage oavsett vad honan håller för impedans. I DVD-spelare sitter det dessutom ofta ett seriemotstånd på komponentvideoutgången så att honan skall hålla så nära 75 Ohm som möjligt. Kontakterna jag använder håller VSWR mindre än 1.1 upp till 200MHz, lödda vanliga RCA kontakter ger upp redan runt 6MHz, vilket gör dem direkt olämpliga för både komponentvideo och digitala audio applikationer! Man måste med andra ord beakta både impedans och bandbredd, och aldrig glömma att det är hela
kablaget som skall avses, inte bara själva kabeln. Detta ignoreras generellt på konsumentmarknaden men är A och O i den professionella världen "

Jag har också förstått att lödningen påverkar en hel del när det gäller att hålla 75 ohm. Hans kablar använder visst crimping.

Om det sen i praktiken har någon betydelse att 75 ohm inte blir exakt påverkar ljudet vet jag inte men det är intressant att se hur olika tilverkare och även andra söker hitta bra lösningar.

Jag har nog själv ett lyssnande som går lite över vanlig konsumentlyssning

[Johan_Lindroos]

Toleranserna för bitfelsfri överföring via S/PDIF brukar ändå vara så pass rimliga att det inte är något bekymmer. Mottagarkretsen är väldigt bra att de t.o.m. kan tolka mycket svaga signaler med klart begränsat frekvensomfång (flanker som är mycket avrundade på tidssignalen). Eyepattern brukar det kallas om man ska mäta upp det. Detta kan man mäta upp med bl.a. Audio Precisions mätsystem. Om totala karäktäristiska impedansen håller 77 eller 73 ohm torde inte innebära några problem så länge det handlar om normala korta längder.

Det enda bekymmer jag någonsin haft med elektrisk S/PDIF var när jag kopplade in ett gammalt (fett) Hitachikablage. Då blev det märkliga bitfel som gjorde att det sprakade. Jag misstänker att det total missmatch med den kabeln, någon elektrisk stående våg el.dyl i kabeln. Bytte till "lakrits" och det funkade klockrent!

Emellertid är det förstås ingen nackdel att köra kontaktdon som håller 75 ohms kar. imp. ändå!

[Morello]

Den signal som får ett "eye-pattern"-utseende är HF-signalen från IR-detektorn i pickupen SPDIF-signalen ser inte ut så, utan är ett vanligt pulståg (som inte går att studera med ett vanligt skåp, eftersom signalen saknar periodicitet) . Jag vill minnas att bandbredden enligt standarden är cirka 6 MHz.

[Svante]

Kan tillägga att jag började min karriär på TMH med att bygga ett ISA-instickskort till PC för att ta in digitalljud. Då (1989) fanns det inte att köpa. Förstås testade jag kvaliteten på överföringen, jag spelade upp någon signal (vad det nu var) från dator till DAT och tog sedan in det på datorn igen. Jag fyllde hårddisken (som då var 30 MB stor) och jämförde inspelade data med det jag skickat ut. Inte ett enda sampel var fel. Kablarna var vanliga skrutt-RCA på 1.5 meter.

[Johan_Lindroos]

Va? Näha. Så står det inte i "AES3-1992, AES Recommended practice for digital audio engineering - Serial transmission format for two-channel linearly represented digital audio data" som jag har här framföre mig.

Om det är sant det du påstår, blir jag förvirrad.

[Style]

på ett annat forum (HF) var det nån som förde ett resonemang grundat på Fourier-syntes. För att uppnå en en rimlig fyrkantsvåg måste man ha minst 5 övertoner dvs för 6 MHz blir det 192 MHz och då har plötsligt impedansen större betydelse (och det sistnämnda är ju rätt). Intuitivt känns resonemanget fel när vi pratar om pulståg. Kan bara inte riktigt sätta fingret på vad det är som skevar (var 15 år sen jag läste sånt här). Nån här kan säkert förklara.

[Svante]

Nuskavisehär. Om jag minns rätt så förs vanlig 2-kanalig SPDIF över med 32 bitar per sampel, av vilka maximalt 24 kan utnyttjas för audio. Övriga 8 går åt till synkning "kopieringsskydd" mm. Om vi har 48kHz stereo skulle det betyda att bittrejten är 48000*2*32=3MBit/s.

Bitarna kodas på ett sätt som jag inte minns vad det heter, men i bitgränsen är det alltid omslag, och mitt i biten är det omslag om biten är en etta. Skickas bara ettor blir det alltså en fyrkantvåg på 3MHz, skickas det bara nollor blir det en fyrkantvåg på 1.5 MHz. I sampelgränserna bryter man mot dessa regler för att synka, men det är överkurs.

Nå. Frågan är nu hur hög bandbredd som behövs för att föra över detta. Förmodligen inte så mycket mer än 3MHz, för även om fyrkantvågen rundas av till en sinus, så finns nollgenomgångarna kvar, och de räcker för att detektera 1 eller 0.

Nu är det lite mer komplicerat än så, men jag tror att 6MHz bandbredd räcker mer än väl. Fast det är ju bara vad jag tror. Är det nån som är bättre påläst?

[Style]

att det är 6Mhz har med att göra att varje bit sänds två ggr av nån anledning jag glömt bort.

Svante svarade dock på min fråga. Hur branta flakerna äör har ju ingen större betydelse då man triggar på nollgenomgåmgen som styrs av grundfrekvensen

[Svante]

att det är 6Mhz har med att göra att varje bit sänds två ggr av nån anledning jag glömt bort.

Nä, det tror jag faktiskt inte. Det finns en checksummebit, det är den enda redundansen som finns i dataöverföringen. I annat fall har de ändrat standarden sen början av 90-talet och att bara införa dubblering verkar knas. Det finns så många smartare sätt. Däremot kan man behöva lite marginal när man "skiftar mellan 1.5 och 3 MHz" (Det är knepigt sånt där signalteoretiskt).