Och måste säga att ljudkvaliteten överlag var mycket bättre än förra året. Om det beror på mitt humör, allmän uppryckning eller bättre lokaler kan jag inte avgöra. Men det var sällan det lät huvudvärksskapande illa.
Ocellia hos Subas lät ovanligt bra och det jag gillar hos dessa udda högtalare är den naturlighet och lätthet som musiken kommer fram. På minuskontot är ett ibland lite märkligt ljud, snudd på burkigt ljud. Och det ska det inte vara för 75 tusen svenska beskattade kronor.
Precis det motsatta förhållandet gäller för Krell/Wilson Audio. Otroligt detaljerat ljud, stort, varmt, tungt och helt oansträngt. Men inte speciellt snabbt. Dvs ett mycket snyggt ljud, men när den första upphetsningen över ljudet - inte så kul och engagerande som prislappen antyder....
Några ställen lät bra men var totalt intetsägande. Någonstans (minns ej var) spelades Putte Wickman på vinyl. Det svängde noll! Jag är ingen fan av hans musik, men det brukar svänga. Inte så här, det var så trist så klockorna stannade.
Carlsson lät bra, tiden räckte bara till 50 och 52 men det lät stort, bra, svängigt och mycket naturligt. Lite tunnt stundtals, nästan så jag önskade att det golvstående 52:orna skulle upp en halvmeter och placeras på varsin subba som ger basstöd. Att lyssna på 52:orna är lite som att sitta på andra balkong i en konsertsal och lyssna.
Men allt som allt, bättre ljud än förra året, bättre än Sheraton året innan.
/ B
instumenten var stora som mindre fritidshus) och veteran-hifi-rummet till viss del. Man märker att pip låter oansträngt och högupplöst men lite synd på vinylerna som distade svårt. Annat som var intressant var genelec där de spelade upp någon bisarr rockkonsert med blåa figurer spelandes på pvc-rör. Kef tyckte jag lät riktigt anständigt men varför dessa kitchiga kromdetaljer och supertweeters överallt? 
Iaf de nya jag lyckades skaka tass med var:
