Läste någonstans (Stereophile?) att känsligheten hos "medelhögtalaren" ligger på 87 dB, 1 W, 1 m. Vad gäller impedansen, har jag ingen riktig koll men helt klart är att högohmiga högtalare inte direkt verkar växa på trä'n och även om den nominella impedansen ligger kring 8 ohm hos många, letar sig dipparna inte sällan ner till 3, ibland under 3, ohm. Till detta kommer fasvridningar och annat otyg som formligen suger musten ur vilken potent stärkare som helst (nåja, det finns ju undantag men ofta kostsamma sådana...).
Det verkar vara svårt, detta med hög känslighet och lätta laster gällande högtalare.
Varför?
Det vore onekligen av godo om man inte skulle behöva veritabla kraftverk för att driva sina burkar. Hesselvall 2, som i sammanhanget är en "extrem" högtalare vad gäller känslighet och last, kan med lätthet drivas av förstärkare med mycket låg effekt. Som en jämförelse kan nämnas att Hesselvallhögtalarna drivna av The Dream (40 W) motsvarar ett par pi60s med förstärkeri om 1 kW(!).
Hesselvall är ett exempel på att det går att konstruera lättdrivna högtalare utan att tumma på ljudkvaliteten. Amerikanska Zu är en annan tillverkare som specialiserat sig på lättdrivet.
Vilka svårigheter ställs man inför som högtalarkonstruktör när det kommer till känslighet och last? Blir det per automatik mycket dyrare att konstruera lättdrivet? Blir det för mycket kompromisstänk? Vilka kvaliteter måste man kompromissa om i sådana fall?
Fysikens lagar kan man ju förvisso inte trolla bort. Lådvolym, stagning/dämpning, baffelbredd etc, måste ju tas med i beräkningarna. Men vad mer?
Hjälp en enkel lekman att begripa varför känsligheten och lasten hos gemene högtalare måste vara så förbenat låga!
)?
?
