Det verkar finnas två skolor - den som säger att man inte skall vinkla in högtalare och den som säger att man skall göra det.
Båda skolorna är på tok om de inte specificerar vilka högtalare det gäller.
Såhär är det:
1. Av geometriska skäl har de flesta högtalare en ojämnare tonkurva i nollgradersaxeln än i t ex 25 grader från axeln.
2. Av akustiska belastningsimpedansskäl har de flesta högtalare en (för varje element) ljusare klang i nollgradersriktningen än off axis - eller om man hellre ser det som en mörkare klang off axis än i nollgradersriktningen. Så blir det med konventionella direktexponerade element med rimligt kolvformiga membranrörelser.
3. Energikurvan visar ofta stora likheter med direktljudet i en utstrålningsvinkel om 40-45 grader.
Så vad betyder då detta? Jo:
1. Om man vill ha en energikurva som rimligt väl överensstämmer med tonkurvan för direktljudet så bör man tillse att högtalaren konstrueras/placeras således att den avlyssnas från en sådan vinkel - till de respektive ingående högtalarelementen.
Fotnot1: Om man vill detta eller ej är en uppspelningsfilosofisk fråga.
Fotnot2: Energikurva och rumskurva/totalljudskurva är INTE samma sak! Energikurvan är det högtalaren strålar ut, om den kan inte med lätthet mätas i ett vanligt vardagsrum. Diskutera den kan man dock i alla rum.

2. Många högtalare har en USEL klang i nollgradersriktningen, usel i betydelsen dålig ursprungstrohet, alltså mot inspelningarna. De lämpar sig dåligt för att avlyssnas i nollgradersriktningen, så de passar helt enkelt inte för toe-in.
Fotnot: Så en tumregel om att alla högtalare bör riktas in mot lyssnaren är riktigt dum. Som ju tumregler nästan alltid är.
3. Om man vill använda (hög grad av) toe-in (det finns många fördelar med det) så är man alltså BÅDE hänvisad till att använda högtalare av hög kvalitet i betydelsen med fungerande nollgradersklang OCH till filosofin att direktljudet är ”kontakten med inspelningen” och att de reflekterade ljud man hör i lyssningsrummet är ett komplement som skall låta naturligt, vilken man kan argumentera betyder att de skall ha en försiktigt fallande tonkurva i förhållande till direktljudets tonkurva.
4. Om man vill ha en totalljudskurva som är rak så kan det betyda att man mer eller mindre struntar i direktljudet (som i det fallet kan får vara illa färgat utan att det spelar så stor roll) om man sitter på långt längre avstånd från högtalarna än den akustiska rumsradien. ELLER det kan betyda att man vill att totalljud och direktljud skall ha samma klang. I det senare fallet är man hänvisad till högtalare vars konstruktion och möblering gör att man sitter i sisådär 30-45 vinklen mot de ingående membranens nollgradersaxel.
Fotnot: Om man vill ha detta eller ej är en uppspelningsfilosofisk fråga.
5. En högtalare som åstadkommer liknande direktljud och energikurva genom att inte möbleras med toe-in OCH som är rak och inte fallande i båda fallen, kommer att bli en enpersonshögtalare. Ljudbilden kantrar om man rör sig och klangen blir dessutom överdrivet ljus om man hamnar framför ena högtalaren (vilket inte är naturligt under några omständigheter, såsom en fallande tonkurva kan vara).
- - -
Sammanfattning: Jag ser i princip tre koncept som inte är utväxlingsbara med resp sorts högtalare:
1. Högtalare med tonkurva optimerad nära nollgradersaxeln, och som faller på ett kontrollerat sätt utanför denna. Mindre fall om högtalaren är optimerad för att avlyssnas på kortare håll. Med den sortens högtalare kan man laborera med toe-in för att optimera resultatet. En bra utgångspunkt kan vara en toe-in som är något större än stereoöppningsvinkeln. Så är uppställningen +/- 23 grader så kan man starta med 25-30 graders invridning. Från det experimenterar man tills man hittar optimum. Det beror på rummet och mycket annat, så tumregler förslår inte - experimentera!
1b. Högtalare som har inbyggd toe-in inbyggd således att startpunkten är mekanisk parallellitet med väggen bakom högtalarna, allt annat som 1.
2. Högtalare som har inbyggd toe-in OCH element-uppvinkling (eller multipla element för resp register så man hör den från olika strålningsvinklar) således att man trots att man sitter nära nollaxeln sidledes, lyssnar på elementen i avvikande vinkel. Sådana är t ex mina surroundhögtalare a2, och alla Carlsson-högtalare. Denna sorts högtalare är svårare att finjustera medelst vridning, men i gengäld kan behovet vara mindre. Ju mindre direktljud som hörs desto mindre viktigt blir det att kunna justera toe-in.
3. Högtalare som har en nollgraderstonkurva med aggressiva stigningar i respektive elements register för nollgradersriktningen (och i förekommande fall även stora fasproblem samt kantreflexproblem som ställer till tonkurvan i nollgradersriktningen). Sådana högtalare avlyssnade utan toe-in låter som regel mindre dåligt än med toe-in.
Men att använde dem som exempel på att toe-in är något dåligt är att hålla bättre konstruerade högtalare (1 och 2) ansvariga inför samma problem, trots att de inte har dem. Minst två kända tillverkare gör den sortens högtalare, och de rekommenderar som väntat noll toe-in.
Man skulle slutligen kunna tänka sig att experimentera med EXTREM toe-in för typ3-högtalare, alltså typ vrida in dem 50 grader. Men i praktiken brukar det fungera rätt så dåligt då klangen från sidoväggarna som regel blir lite murken, samt att man som resultat även kan drabbas av omvänd kantring.
Sista ord: Man kan som jag ser det försvara både högtalartyp/filosofi 1 och 2. Att försvara typ 3 är svårare. Så svårt att jag inte kan göra det. Men det finns säkert någon annan som kan.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).