Spikfötter och speldosor

[IngOehman]

Nu vet inte jag hur du definierar "illusorisk", för mig betyder det låta som verkligheten men utan att vara det. Ungefär som att gräset ser grönt ut på en bild fast det inte är det i verkligheten, antingen för att kameran är dålig eller för att gräset faktiskt var brunt vid tillfället. Men måste jag välja mellan att se gräset som brunt eller felaktigt som grönt så väljer jag grönt. För det är ju så gräs brukar se ut i idealfallet.

Låter helknasigt för mig. Av samma skäl som jag vill höra ett fonogram som det är menat, vill jag se en film som den är menad. Varför skulle jag vilja att torra gräsmattor skulle se friska och gröna ut?

Varför vill DU det?

Illusoriskhet bryr jag mig inte om alls. Helst vill jag se (eller höra) Bluray och CD som de är avsedda. Får jag inte det så vill att felen inte hindrar att de det ändå berör mig.

Om en violin låter som en violin på en given inspelning så bryr jag mig inte om huruvida det är färgning som får violinen att låta som en violin. Jag är glad att violinen låter som en violin, oavsett vad som råkar vara "korrekt" eller inte. Bekymret ligger väl snarast i när nyckelharpan börjar låta violin...

/ B

Min uppfattning är noll procent kompatibel med din. Jag vill höra violinen som den lät. Får jag inte det så struntar jag i om den låter som en violin, men jag struntar inte i om musiken berör mig.

Har upplevt många urgamla inspelningar så färgande att det faktiskt är genuint svårt att höra vad det är för instrument som spelar. Men för mig är det ett mycket mindre problem än moderna söndermastrade inspelningar där det är lätt att höra vilken sorts instrument det är som spelar, men där både det musikaliska livet, rytmiken, och ja, allting som är musik är skadat. Om det sedan låter som den sorts instrument det är - bryr mig inte. Om jag inte får höra som det var så är det upplevelsen som är det enda som betyder något.

Men jag säger inte att din inställning är fel, bara att den är helt avlägsen min.


Och jag är inte främmande för att jag sett ur ett statistiskt perspektiv är konstig/atypisk, då jag ju ständigt hör folk berätta att de struntar i hur det lät ("för det kan de ändå inte veta") men de vill att det skall låta "verkligt", alltså illusoriskt. Så det tycks vara den normala inställningen. Bland HIFi-folk i varje fall.

Och jag begriper inte den inställningen. Varken när jag konstruerar högtalare, optimerar rum elller spelar in musik.

För mig är det helt självklart att hela processen har målet att skapa en "tidsmaskin + teleporter" som gör att jag kan återuppleva den faktiska händelsen. Ur ett bra perspektiv.


Vh, iö

[Conan]

Nu vet inte jag hur du definierar "illusorisk", för mig betyder det låta som verkligheten men utan att vara det. Ungefär som att gräset ser grönt ut på en bild fast det inte är det i verkligheten, antingen för att kameran är dålig eller för att gräset faktiskt var brunt vid tillfället. Men måste jag välja mellan att se gräset som brunt eller felaktigt som grönt så väljer jag grönt. För det är ju så gräs brukar se ut i idealfallet. Om en violin låter som en violin på en given inspelning så bryr jag mig inte om huruvida det är färgning som får violinen att låta som en violin. Jag är glad att violinen låter som en violin, oavsett vad som råkar vara "korrekt" eller inte. Bekymret ligger väl snarast i när nyckelharpan börjar låta violin...

/ B

Undrar om du verkligen har tänkt igenom det där... Om gräset inte var grönt när bilden togs eller att kamera/fotograf/efterprocessning har gjort bildmaterialet icke ursprungstrogen; så vill du ändå se det som grönt, friskt gräs på monitorn? Vad händer då, tror du, om monitorn faktiskt visar en återgivningstrogen bild på grönt gräs; hur kommer det att se ut? Om monitorn visar en frisk, grön gräsmatta även nu, är nog risken stor att även hockey-VM på din monitor kommer att framställas som spelandes på en frisk & grön gräsplan...

[MichaelG]

Uppenbart är hela basalstringen ett problem i ditt rum. Du har på tok för kraftiga noder och bukar. Det du behöver göra är att åtgärda rummet, inte experimentera med fötter.

Rummet har betongväggar, betongtak och klinkers på betonggolv och är på c:a 24 kvm. Heltäckningsmatta, draperier på 1/3 av väggarna, bok- eller skivhyllor på resten, samt soffa och fåtöljer tar hand om ekon och andra destruktiva reflexer. Ett par bredbandsabsorbenter jämnar ut basen hjälpligt från c:a 80 Hz och uppåt. Receiverns equalizer plockar ner en stor puckel vid 30 Hz. Med mjukfötter under högtalarna låter det riktigt bra när jag står upp, men litet avslaget och kraftlöst när jag sitter ner. Med spikfötter och högtalarna något närmare väggarna, låter det riktigt bra när jag sitter ner, men för massivt när jag står upp. Eftersom rummet är ett musik- och biorum, så är man bara i upprätt läge när man förflyttar sig, annars sitter man ner.

Jag har alltså lyckats få till ett mycket bra resultat (och jag är rätt så petig) - vid lyssningsplatserna - i ett ganska besvärligt rum med minimal arbetsinsats och till låg kostnad. Om du har några tips på hur jag till fortfarande liten arbetsinsats och låg kostnad kan få det bättre, är jag idel öra. Men jag är försiktigt skeptisk.

Att du inte skulle välja en kompromiss, utan i stället åtgärdar rummet förvånar mig inte. Men jag är inte du, så jag nöjer mig med att det låter väldigt bra när jag sitter och lyssnar. Och jag konstaterar att det blev så först när jag använder spikfötter. Vilket får mig att rekommendera andra att testa olika fotlösningar innan man bestämmer sig.

[Nattlorden]

Och jag är inte främmande för att jag sett ur ett statistiskt perspektiv är konstig/atypisk, då jag ju ständigt hör folk berätta att de struntar i hur det lät ("för det kan de ändå inte veta") men de vill att det skall låta "verkligt", alltså illusoriskt. Så det tycks vara den normala inställningen. Bland HIFi-folk i varje fall.

Och jag begriper inte den inställningen. Varken när jag konstruerar högtalare, optimerar rum elller spelar in musik.

För mig är det helt självklart att hela processen har målet att skapa en "tidsmaskin + teleporter" som gör att jag kan återuppleva den faktiska händelsen. Ur ett bra perspektiv.

Jag håller med dig, men jag tror mig ändå förstå den andra typen.... Du får helt enkelt försöka minnas att den normala audiofilen är högst egoistisk. Precis som de inte bryr sig hur det låter i övriga rummet/huset bara det låter bra där de själv sitter, så bryr de sig faktiskt egentligen väldigt lite om musiken som historiskt dokument - det väsentliga är deras personliga upplevelse för stunden. Så det spelar ingen roll vilka faktiska färgningar de väljer att tillföra anläggningen så länge de själva uppfattar det som 'så här måste det ha låtit'. Liten form av omvänd mixning alltså... Fast samtidigt skall man ju uppfattas som purist så det kan ju inte göras med tonkontroller eller kompressor eller så... Nej, det måste vara en dyr, exklusiv och ovanlig pryl som själv påstår sig göra allt bättre än alla andra. Och funkar inget annat för att göra upplevelsen bättre så kan man ju alltid köpa sig till lite självbedrägeri med någon dyr placebopryl..

Fokus på lyssnaren alltså, inte på musiken.

[sprudel]

Och jag är inte främmande för att jag sett ur ett statistiskt perspektiv är konstig/atypisk, då jag ju ständigt hör folk berätta att de struntar i hur det lät ("för det kan de ändå inte veta") men de vill att det skall låta "verkligt", alltså illusoriskt. Så det tycks vara den normala inställningen. Bland HIFi-folk i varje fall.

Och jag begriper inte den inställningen. Varken när jag konstruerar högtalare, optimerar rum elller spelar in musik.

För mig är det helt självklart att hela processen har målet att skapa en "tidsmaskin + teleporter" som gör att jag kan återuppleva den faktiska händelsen. Ur ett bra perspektiv.

Jag håller med dig, men jag tror mig ändå förstå den andra typen.... Du får helt enkelt försöka minnas att den normala audiofilen är högst egoistisk. Precis som de inte bryr sig hur det låter i övriga rummet/huset bara det låter bra där de själv sitter, så bryr de sig faktiskt egentligen väldigt lite om musiken som historiskt dokument - det väsentliga är deras personliga upplevelse för stunden. Så det spelar ingen roll vilka faktiska färgningar de väljer att tillföra anläggningen så länge de själva uppfattar det som 'så här måste det ha låtit'. Liten form av omvänd mixning alltså... Fast samtidigt skall man ju uppfattas som purist så det kan ju inte göras med tonkontroller eller kompressor eller så... Nej, det måste vara en dyr, exklusiv och ovanlig pryl som själv påstår sig göra allt bättre än alla andra. Och funkar inget annat för att göra upplevelsen bättre så kan man ju alltid köpa sig till lite självbedrägeri med någon dyr placebopryl..

Fokus på lyssnaren alltså, inte på musiken.

Se där, en klockren amatörpsykologs analys.

[sprudel]

Om man får gå åter till ämnet.
En basfiol, eller cello står ju på en pinne/spik. Hur förändras ljudet om man skulle ge den mjukfot?

[Laila]

Mjukare kanske . . . typ ?

[sprudel]

Mjukare kanske . . . typ ?

Måste kolla stråksvängarna på skolan.

[Svante]

Om man får gå åter till ämnet.
En basfiol, eller cello står ju på en pinne/spik. Hur förändras ljudet om man skulle ge den mjukfot?

Jag hade faktiskt ett par kollegor som forskade på "podieakustik" för tiotalet år sedan, och det handlade just om hur golvets utformning skulle kunna bidra till klangen från en basfiol. Jag vet inte vad de kom fram till dock.

[Svante]

Där var den:

Stage floor vibrations and bass sound in concert halls
Anders Askenfelt, Knut Guettler

Abstract

The double bass and cello sections in the orchestra transmit vibrations to the stage floor through the end pins. Whether or not these vibrations may contribute to the perceived sound in the hall has been investigated since the 1930s. In this study the conditions for an efficient transfer of instrument vibrations to the floor, as well as the radiation from the floor to the audience area, are investigated. The study includes measurements of the impedance matching between bass and stage floor, the vibration velocity transfer to the floor via the endpin, and radiation from point-driven bending waves in the stage floor well below the coincidence frequency. The impedance conditions and radiation properties of the stage floors of five concert halls were investigated. In the two most promising halls, full-scale experiments were run with an artificially excited double bass supported via the end pin on the stage floor and on a concrete support below, respectively. The contribution from the stage floor radiation to the sound level in the audience area was 5 dB or more between 30 and 60 Hz. This range covers the fundamental frequencies over one octave starting from the lowest note (B0) of a five-string bass.

[MichaelG]

Och jag är inte främmande för att jag sett ur ett statistiskt perspektiv är konstig/atypisk, då jag ju ständigt hör folk berätta att de struntar i hur det lät ("för det kan de ändå inte veta") men de vill att det skall låta "verkligt", alltså illusoriskt. Så det tycks vara den normala inställningen. Bland HIFi-folk i varje fall.

Och jag begriper inte den inställningen. Varken när jag konstruerar högtalare, optimerar rum elller spelar in musik.

Jag förstår om du med "begriper inte den inställningen" menar att du inte delar den. Om du däremot inte begriper hur folk kan tänka så, så förstår jag nog inte.

Ta mig tex. Jag sjunger i kör, har spelat i blåsorkester, går emellanåt på konsert både med akustisk och med förstärkt musik och uppskattar ljudåtergivning som låter "som på riktigt". Dvs som jag uppfattar som illusorisk. På ett filosofiskt plan delar jag nog helt din uppfattning om en ljudkedja som bör vara så transparent som möjligt och ett rum och högtalare som färgar så litet som möjligt. Men då jag dels faktiskt inte har kunskap om hur mina olika skivor ska låta (jag var inte med vid inspelningstillfället) och dessutom inte vet exakt hur jag ska bearbeta rummet och placera högtalarna för att få det så ofärgat som möjligt, så blir det ju med nödvändighet litet trial and error och en hel del tyckande. Jag köper prylar som jag av olika skäl tror vara bra, ett par högtalare som jag låtit mig imponeras av när jag hört dem i annat sammanhang och bearbetar rummet med inspiration av bland annat sådant du formulerat (tack för det!). Jag åtgärdar uppenbara felaktigheter (som att plocka ner en stor puckel vid 30 Hz) och så flyttar jag runt högtalarna till jag får till en klangbalans där jag tycker att flertalet av mina akustiska inspelningar låter "som på riktigt". På köpet låter det mesta andra väldigt bra också. Till och med sådant som egentligen låter ganska dåligt.

Jag förstår att du har kompetens och drivkraft att inte nöja dig med litet trial and error och litet tyckande. Men jag antar att du inte på allvar har svårt att förstå att andra - tex jag - kan nöja sig med detta om resultatet blir tillräckligt välljudande.

[sprudel]

Där var den:

Stage floor vibrations and bass sound in concert halls
Anders Askenfelt, Knut Guettler

Abstract

The double bass and cello sections in the orchestra transmit vibrations to the stage floor through the end pins. Whether or not these vibrations may contribute to the perceived sound in the hall has been investigated since the 1930s. In this study the conditions for an efficient transfer of instrument vibrations to the floor, as well as the radiation from the floor to the audience area, are investigated. The study includes measurements of the impedance matching between bass and stage floor, the vibration velocity transfer to the floor via the endpin, and radiation from point-driven bending waves in the stage floor well below the coincidence frequency. The impedance conditions and radiation properties of the stage floors of five concert halls were investigated. In the two most promising halls, full-scale experiments were run with an artificially excited double bass supported via the end pin on the stage floor and on a concrete support below, respectively. The contribution from the stage floor radiation to the sound level in the audience area was 5 dB or more between 30 and 60 Hz. This range covers the fundamental frequencies over one octave starting from the lowest note (B0) of a five-string bass.

Bra Svante!

[sprudel]

Och jag är inte främmande för att jag sett ur ett statistiskt perspektiv är konstig/atypisk, då jag ju ständigt hör folk berätta att de struntar i hur det lät ("för det kan de ändå inte veta") men de vill att det skall låta "verkligt", alltså illusoriskt. Så det tycks vara den normala inställningen. Bland HIFi-folk i varje fall.

Och jag begriper inte den inställningen. Varken när jag konstruerar högtalare, optimerar rum elller spelar in musik.

Jag förstår om du med "begriper inte den inställningen" menar att du inte delar den. Om du däremot inte begriper hur folk kan tänka så, så förstår jag nog inte.

Ta mig tex. Jag sjunger i kör, har spelat i blåsorkester, går emellanåt på konsert både med akustisk och med förstärkt musik och uppskattar ljudåtergivning som låter "som på riktigt". Dvs som jag uppfattar som illusorisk. På ett filosofiskt plan delar jag nog helt din uppfattning om en ljudkedja som bör vara så transparent som möjligt och ett rum och högtalare som färgar så litet som möjligt. Men då jag dels faktiskt inte har kunskap om hur mina olika skivor ska låta (jag var inte med vid inspelningstillfället) och dessutom inte vet exakt hur jag ska bearbeta rummet och placera högtalarna för att få det så ofärgat som möjligt, så blir det ju med nödvändighet litet trial and error och en hel del tyckande. Jag köper prylar som jag av olika skäl tror vara bra, ett par högtalare som jag låtit mig imponeras av när jag hört dem i annat sammanhang och bearbetar rummet med inspiration av bland annat sådant du formulerat (tack för det!). Jag åtgärdar uppenbara felaktigheter (som att plocka ner en stor puckel vid 30 Hz) och så flyttar jag runt högtalarna till jag får till en klangbalans där jag tycker att flertalet av mina akustiska inspelningar låter "som på riktigt". På köpet låter det mesta andra väldigt bra också. Till och med sådant som egentligen låter ganska dåligt.

Jag förstår att du har kompetens och drivkraft att inte nöja dig med litet trial and error och litet tyckande. Men jag antar att du inte på allvar har svårt att förstå att andra - tex jag - kan nöja sig med detta om resultatet blir tillräckligt välljudande.

Bra inlägg MichaelG.

Kan det ligga något i att IÖ är konstruktör av ljudförmedlare och du, som jag, är konsumenter? En konstruktör med en aldrig sinande energi och vilja att verkligen gå till botten med hur det fungerar och inte låter sig nöja med kompromisser. Utan den ambitionen skulle InoAudio inte vara där de är idag, och det hade varit trist. Antagligen påverkas man av en livslång strävan mot perfektion och reflekterar till till problem inom området på ett annat vis än en konsument, även om du är en avancerad sådan. Fanan hålls högt, ända till slutet, och kompromisser är inte den första strategin i lösningar.

[IngOehman]

Om man får gå åter till ämnet.
En basfiol, eller cello står ju på en pinne/spik. Hur förändras ljudet om man skulle ge den mjukfot?

Praktiskt taget ingenting (är cellist) på de flesta golv, men det finns de där det märks mera.

Stackeln finns där för att avlasta kroppens muskler från att behöva hålla upp Cellon, men det går att spela utan stackel också, genom att t ex klämma cellon mellan knäna och (beroende på spelstil) låta snäckhusets haka vila på vänsteraxeln (fungerar för vissa celloster men inte alla). Och med stackeln ute är det då lätt att jämföra att ha den vilande och att ha den lyft. Det låter likadant, eller i varje fall snarlikt, för det mesta.

Tittar man på cellons rörelsemönster så är det inte så konstigt att effekten inte är jättestor. då strängarnas rörelser nästan inte genererar någon längdledes rörelse av instrumentet allt, så stackeln genererar bara lite vibrationsenergi in i golvet. Mera för en kontrabas dock.

Men viktigast - det är ljud som musikern hör, och som därför är den del av det kontrollerade ljudet. Man spelar med återkoppling.

Spikfötter ställer till med något helt annat, de skapar ljud som musikern INTE hör, eftersom det är tillägg som inte återkopplas.


Vh, iö

[IngOehman]

Där var den:

Stage floor vibrations and bass sound in concert halls
Anders Askenfelt, Knut Guettler

Abstract

The double bass and cello sections in the orchestra transmit vibrations to the stage floor through the end pins. Whether or not these vibrations may contribute to the perceived sound in the hall has been investigated since the 1930s. In this study the conditions for an efficient transfer of instrument vibrations to the floor, as well as the radiation from the floor to the audience area, are investigated. The study includes measurements of the impedance matching between bass and stage floor, the vibration velocity transfer to the floor via the endpin, and radiation from point-driven bending waves in the stage floor well below the coincidence frequency. The impedance conditions and radiation properties of the stage floors of five concert halls were investigated. In the two most promising halls, full-scale experiments were run with an artificially excited double bass supported via the end pin on the stage floor and on a concrete support below, respectively. The contribution from the stage floor radiation to the sound level in the audience area was 5 dB or more between 30 and 60 Hz. This range covers the fundamental frequencies over one octave starting from the lowest note (B0) of a five-string bass.

"The contribution from the stage floor radiation to the sound level in the audience area was 5 dB or more between 30 and 60 Hz", är mer än rimligt svamligt.

Vilken betydelse har det påstådda?

Bidraget från golvet var 5 dB eller mera? 5 dB SPL är typ noll. Eller menas att ljudnivån blir 5 dB (eller mer) starkare än de X dB som det blir utan golvet)? Alltså att ljudnivåÖKNINGEN var 5 dB eller mera.


Vh, iö

[Nattlorden]

För i princip alla utom de mest petiga på språkbruk och logik så betyder det en ökning mot vad det vore utan golvet, ja.

--

Vill man tro att detta är medvetet så innebär det ju en uppskrivning av vad folk visste om resonanslådor och akustik förr i tiden och det har jag inget emot; bara lite vatten på Jantekvarnen åt oss i modern tid som tror vi kommit på 'allt' i nutid.

[IngOehman]

Och jag är inte främmande för att jag sett ur ett statistiskt perspektiv är konstig/atypisk, då jag ju ständigt hör folk berätta att de struntar i hur det lät ("för det kan de ändå inte veta") men de vill att det skall låta "verkligt", alltså illusoriskt. Så det tycks vara den normala inställningen. Bland HIFi-folk i varje fall.

Och jag begriper inte den inställningen. Varken när jag konstruerar högtalare, optimerar rum elller spelar in musik.

Jag förstår om du med "begriper inte den inställningen" menar att du inte delar den. Om du däremot inte begriper hur folk kan tänka så, så förstår jag nog inte.

Ta mig tex. Jag sjunger i kör, har spelat i blåsorkester, går emellanåt på konsert både med akustisk och med förstärkt musik och uppskattar ljudåtergivning som låter "som på riktigt". Dvs som jag uppfattar som illusorisk. På ett filosofiskt plan delar jag nog helt din uppfattning om en ljudkedja som bör vara så transparent som möjligt och ett rum och högtalare som färgar så litet som möjligt. Men då jag dels faktiskt inte har kunskap om hur mina olika skivor ska låta (jag var inte med vid inspelningstillfället) och dessutom inte vet exakt hur jag ska bearbeta rummet och placera högtalarna för att få det så ofärgat som möjligt, så blir det ju med nödvändighet litet trial and error och en hel del tyckande. Jag köper prylar som jag av olika skäl tror vara bra, ett par högtalare som jag låtit mig imponeras av när jag hört dem i annat sammanhang och bearbetar rummet med inspiration av bland annat sådant du formulerat (tack för det!). Jag åtgärdar uppenbara felaktigheter (som att plocka ner en stor puckel vid 30 Hz) och så flyttar jag runt högtalarna till jag får till en klangbalans där jag tycker att flertalet av mina akustiska inspelningar låter "som på riktigt". På köpet låter det mesta andra väldigt bra också. Till och med sådant som egentligen låter ganska dåligt.

Jag förstår att du har kompetens och drivkraft att inte nöja dig med litet trial and error och litet tyckande. Men jag antar att du inte på allvar har svårt att förstå att andra - tex jag - kan nöja sig med detta om resultatet blir tillräckligt välljudande.

Bra inlägg MichaelG.

Kan det ligga något i att IÖ är konstruktör av ljudförmedlare och du, som jag, är konsumenter? En konstruktör med en aldrig sinande energi och vilja att verkligen gå till botten med hur det fungerar och inte låter sig nöja med kompromisser. Utan den ambitionen skulle InoAudio inte vara där de är idag, och det hade varit trist. Antagligen påverkas man av en livslång strävan mot perfektion och reflekterar till till problem inom området på ett annat vis än en konsument, även om du är en avancerad sådan. Fanan hålls högt, ända till slutet, och kompromisser är inte den första strategin i lösningar.

Jag förstår inte. Jag menar allvar med detta.

Jag KAN inte förstå hur man kan välja att fokusera på en faktor som illisoriskhet hellre än på musikupplevelsen.

Jag accepterar självklart att många tänker att de ändå inte kan veta hur det lät live, men frågan är varför det i så fall är mera viktigt att man får en illusorisk upplevelse än att behållningen av att lyssna på musiken blir stor? Nu låter jag väl som värsta Linn-personen, och det är absolut inte min mening att göra det, men jag kan inte komma ifrån att iden att hitta på en faktor såsom "illusoriskhet" för mig känns så oerhört musikfrämmande.

Instrumentet är ju inte huvudperson, huvudperson är musiken och musicerandet! Hur man man prioritera att få en instrumentklang som man tycker låter verklig, framför det som musiken förmedlar??? Vad är poängen med illustoriskheten om man inte vet (eller har skäl att tro) att den är ursprungslik, alltså att den berätta om hur det faktiskt lät?

Och hur kan man ens optimera sin anläggning på sådana grunder när kvaliteten på olika inspelningar varierar så mycket? Vilken vill man skall låta mest "illusoriskt"?

Och VARFÖR vill man att torrt gult gräs skall se grönt ut? Om det stämmer bättre överens med ens bild av hur en gräsmatta ser ut så betyder det väl inte att det är vad man vill se? Jag ser hellre en film i svartvitt än i fel med "trovärdiga" färger.

Det som gör det svårast att förstå era tankar är att ni formulerar dem som om ni ser något sort logik bakom åsikten att "illusorisk" skulle ha ett värde, men ni lyckas inte skriva någonting överhuvudtaget som inte gör att det till sist ändå bara vilar på en övertygelse om att det väl ändå måste vara bra om det upplevs "verkligt"? Och då säger jag ingen - varför det?

Vad är bäst, ett halvsuddigt och svartvitt fotografi på er förfader (eller förmoder) från första halvan av 1800-talet, eller en kraftigt redigerad version av samma bild där någon har sett till att skapa alla de detaljer som fattas, så ett tydligt ansikte nu syns, och även lagt till färger och annat fint?

Visst blir det mera illusoriskt, men näppeligen en bättre bild av hur er anfader/moder såg ut.

- - -

Detta är en känd bild på Billy the Kid. Den enda veterligt enligt många för övrigt, men kanske finns det en eller två bilder till, hur som helst, så här ser den mest kända bilden ut:





Oftast ser man den publiceras spegelvänd eftersom det dels finns en myt om att han var vänsterhänt, och man dels fram till ganska nyligen inte var bekant med att fototekniken som användes gav spegelvända bilder.

Så jag har valt en rättvänd (det vill säga H/V-omkastad version) av bilden. Och visst har bilden lite upplösningsproblem. Färgupplösningen är noll (bilden är svartvit) och sen är den dessutom lite "färgad" (alltså falskt). Man kan såklart föredra att se den svartvit således att ingen falsk information präglar intrycket.

Men jag frågar mig (och er) - är det någon (t ex ni) som anser att det är mera intressant att titta på den här bilden:



Eller denna:



Eller denna:



Eller denna:



Eller denna:



Eller denna:



De två sista ser onekligen verkligast ut, alltså mest ut som en verklig människa. De är minst skadade av dålig bildteknik. Men gör det dem bättre/mera intressanta att titta på än det riktiga fotografiet av BtK?

- - -

Missförstå mig inte, jag VET att jag har statistiskt fel (är ickerepresentativ för den typiska åsikten) vilket t ex visas av att man tagit fram algoritmer för att 3D-TV-apparater skall göra 3D av 2D. Och man släpper filmer som t ex Titanic i 3D, trots att det inte finns någon 3D-information i det som filmats...

Jag VET att folk vill se sådant, men jag förstår det inte. Sorry, jag förstår det inte alls. Ni är helt obegripliga, för mig. Jag förstår inte hur ni är funtade, och varför ni är det.

Alltså appropå:

Jag förstår om du med "begriper inte den inställningen" menar att du inte delar den. Om du däremot inte begriper hur folk kan tänka så, så förstår jag nog inte.

Jag förstår INTE hur ni kan tänka så, alltså varför ni värderar en falsk illusion som något av värde, och till och med nämner det utan att nämna den musikaliska behållningen (som på intet sätt är villkorat en illustion av händelsen).

Tänker ni likadant när det gäller säg text? Att ni inte bryr er om huruvida en fras som skall ha sagts av t ex... Napoleon, är sann, men tycker att det är viktigt/att den är värdefull, om den framstår som något som han skulle ha kunnat säga?

Om en anläggning (detta är något som är svårt att åstadkomma, men hypotetiskt) omvandlar all musik till C-dur (transponerar och tar bort svår harmonik) och det låter "trovärdigt/illusoriskt", alltså som om musiken var komponerad så, är det då okej? Spelar det ingen roll, eftersom ni ändå inte vet hur musiken var från början? Bara det är illusoriskt så är det bra?

Jag fattar verkligen INTE. Men den inställningen så borde det inte spela ens någon roll vad man spelar så länge det låter illusoriskt. VAD 17 är det med det illusoriska som ni värderar?

Igen tre nivåer:

1. Sant

2. Illustorisk

3. Trevligt/vackert/starkt

Jag förstår och bryr mig om 1 och 3, men begriper inte varför någon kan värdera 2 - trots att jag vet att väldigt många till och med hävdar att det är 2 som de tycker är viktigt.

För mig så framstår det som en sorts HiFi-sjuka, en som indikerar att musiken kommit bort i sammanhanget.


Vh, iö

[Bill50x]

Vem har sagt att illusorisk handlar om instrumentklang? Det kan väl lika gärna var skicklighet i handhavandet av ett instrument, eller illusionen att musiken kommer från ett tänkt rum.

/ B

[IngOehman]

Ja självklart om du menar det första och sista, absolut inte när det gäller det mellersta. Det är på intet sätt mera illustorisk att spela bra än dåligt.

Men framförallt: Det spelar ingen roll vad det betyder! (Jag utgår då ifrån att det åsyftar ALLT som en illusion kan inkludera.)

Det är en lika ointressant parameter oavsett vilket.

"Sant" är intressant, "musikaliskt behållning" är intressant. Illusoriskhet har inget egenvärde, eller?

- - -

Och en sak till - bortse ifrån det förra inlägget (tyvärr gick det inte att redigera på grund av ett samtal som drog ut på tiden, på grund av de nya oförnuftiga reglerna för redigering, som admin dessvärre inte verkar kan eller vill rätta till) - jag menar detta:

Och jag är inte främmande för att jag sett ur ett statistiskt perspektiv är konstig/atypisk, då jag ju ständigt hör folk berätta att de struntar i hur det lät ("för det kan de ändå inte veta") men de vill att det skall låta "verkligt", alltså illusoriskt. Så det tycks vara den normala inställningen. Bland HIFi-folk i varje fall.

Och jag begriper inte den inställningen. Varken när jag konstruerar högtalare, optimerar rum elller spelar in musik.

Jag förstår om du med "begriper inte den inställningen" menar att du inte delar den. Om du däremot inte begriper hur folk kan tänka så, så förstår jag nog inte.

Ta mig tex. Jag sjunger i kör, har spelat i blåsorkester, går emellanåt på konsert både med akustisk och med förstärkt musik och uppskattar ljudåtergivning som låter "som på riktigt". Dvs som jag uppfattar som illusorisk. På ett filosofiskt plan delar jag nog helt din uppfattning om en ljudkedja som bör vara så transparent som möjligt och ett rum och högtalare som färgar så litet som möjligt. Men då jag dels faktiskt inte har kunskap om hur mina olika skivor ska låta (jag var inte med vid inspelningstillfället) och dessutom inte vet exakt hur jag ska bearbeta rummet och placera högtalarna för att få det så ofärgat som möjligt, så blir det ju med nödvändighet litet trial and error och en hel del tyckande. Jag köper prylar som jag av olika skäl tror vara bra, ett par högtalare som jag låtit mig imponeras av när jag hört dem i annat sammanhang och bearbetar rummet med inspiration av bland annat sådant du formulerat (tack för det!). Jag åtgärdar uppenbara felaktigheter (som att plocka ner en stor puckel vid 30 Hz) och så flyttar jag runt högtalarna till jag får till en klangbalans där jag tycker att flertalet av mina akustiska inspelningar låter "som på riktigt". På köpet låter det mesta andra väldigt bra också. Till och med sådant som egentligen låter ganska dåligt.

Jag förstår att du har kompetens och drivkraft att inte nöja dig med litet trial and error och litet tyckande. Men jag antar att du inte på allvar har svårt att förstå att andra - tex jag - kan nöja sig med detta om resultatet blir tillräckligt välljudande.

Bra inlägg MichaelG.

Kan det ligga något i att IÖ är konstruktör av ljudförmedlare och du, som jag, är konsumenter? En konstruktör med en aldrig sinande energi och vilja att verkligen gå till botten med hur det fungerar och inte låter sig nöja med kompromisser. Utan den ambitionen skulle InoAudio inte vara där de är idag, och det hade varit trist. Antagligen påverkas man av en livslång strävan mot perfektion och reflekterar till till problem inom området på ett annat vis än en konsument, även om du är en avancerad sådan. Fanan hålls högt, ända till slutet, och kompromisser är inte den första strategin i lösningar.

Jag förstår inte. Jag menar allvar med detta. Tack för de snälla orden, men.. Nej! Jag fattar inte hur man kan tänka(/tycka?) som ni (och många andra).

Jag KAN inte förstå hur man kan välja att fokusera på en faktor som illisoriskhet hellre än på musikupplevelsen.

Jag accepterar självklart att många tänker att de ändå inte kan veta hur det lät live, men frågan är varför det i så fall är mera viktigt att man får en illusorisk upplevelse än att behållningen av att lyssna på musiken blir stor? Nu låter jag väl som värsta Linn-personen, och det är absolut inte min mening att göra det, men jag kan inte komma ifrån att iden att hitta på en faktor såsom "illusoriskhet" för mig känns så oerhört musikfrämmande.

Instrumentet är ju inte huvudperson, huvudperson är musiken och musicerandet! Hur man man prioritera att få en instrumentklang som man tycker låter verklig, framför det som musiken förmedlar??? Vad är poängen med illustoriskheten om man inte vet (eller har skäl att tro) att den är ursprungslik, alltså att den berätta om hur det faktiskt lät?

Och hur kan man ens optimera sin anläggning på sådana grunder när kvaliteten på olika inspelningar varierar så mycket? Vilken vill man skall låta mest "illusoriskt"?

Och VARFÖR vill man att torrt gult gräs skall se grönt ut? Om det stämmer bättre överens med ens bild av hur en gräsmatta ser ut så betyder det väl inte att det är vad man vill se? Jag ser hellre en film eller ett fotografi i svartvitt (om det är ett svartvitt foto) än i färg med "trovärdiga" färger.

Det som gör det svårast att förstå era tankar är att ni formulerar dem som om ni ser något sort logik bakom åsikten att "illusorisk" skulle ha ett värde, men ni lyckas inte skriva någonting överhuvudtaget som övertygar mig. Inget gör att det inte ändå till sist bara vilar på en övertygelse om att det väl ändå måste vara bra om det upplevs "verkligt"?

Och då säger jag, igen - varför det?

Vad är bäst, ett halvsuddigt och svartvitt fotografi på er förfader (eller förmoder) från första halvan av 1800-talet, eller en kraftigt redigerad version av samma bild där någon har sett till att skapa alla de detaljer som fattas, så ett tydligt ansikte nu syns, och även lagt till färger och annat fint?

Visst blir det mera illusoriskt, men näppeligen en bättre bild av hur er anfader/moder såg ut.

- - -

Detta är en känd bild på Billy the Kid. Den enda veterligt enligt många för övrigt, men kanske finns det en eller två bilder till, hur som helst, så här ser den mest kända bilden ut:





Oftast ser man den publiceras spegelvänd eftersom det dels finns en myt om att han var vänsterhänt, och man dels fram till ganska nyligen inte var bekant med att fototekniken som användes gav spegelvända bilder.

Så jag har valt en rättvänd (det vill säga H/V-omkastad version) av bilden. Och visst har bilden lite upplösningsproblem. Färgupplösningen är noll (bilden är svartvit) och sen är den dessutom lite "färgad" (alltså falskt). Man kan såklart föredra att se den svartvit således att ingen falsk information präglar intrycket.

Men jag frågar mig (och er) - är det någon (t ex ni) som anser att det är mera intressant att titta på den här bilden:



Eller denna:



Eller denna:



Eller denna:



Eller denna:



Eller denna:



De två sista ser onekligen verkligast ut, alltså mest ut som en verklig människa. De är minst skadade av dålig bildteknik. Men gör det dem bättre/mera intressanta att titta på än det riktiga fotografiet av BtK?

- - -

Missförstå mig inte, jag VET att jag har statistiskt fel (är ickerepresentativ för den typiska åsikten) vilket t ex visas av att man tagit fram algoritmer för att 3D-TV-apparater skall göra 3D av 2D. Och man släpper filmer som t ex Titanic i 3D, trots att det inte finns någon 3D-information i det som filmats...

Jag VET att folk vill se sådant, men jag förstår det inte. Sorry, jag förstår det inte alls. Ni är helt obegripliga, för mig. Jag förstår inte hur ni är funtade, och varför ni är det.

Alltså appropå:

Jag förstår om du med "begriper inte den inställningen" menar att du inte delar den. Om du däremot inte begriper hur folk kan tänka så, så förstår jag nog inte.

Jag förstår INTE hur ni kan tänka så, alltså varför ni värderar en falsk illusion som något av värde, och till och med nämner det utan att nämna den musikaliska behållningen (som på intet sätt är villkorat en illustion av händelsen).

Tänker ni likadant när det gäller säg text? Att ni inte bryr er om huruvida en fras som skall ha sagts av t ex... Napoleon, är sann, men tycker att det är viktigt/att den är värdefull, om den framstår som något som han skulle ha kunnat säga?

Om en anläggning (detta är något som är svårt att åstadkomma, men hypotetiskt) omvandlar all musik till C-dur (transponerar och tar bort svår harmonik) och det låter "trovärdigt/illusoriskt", alltså som om musiken var komponerad så, är det då okej? Spelar det ingen roll, eftersom ni ändå inte vet hur musiken var från början? Bara det är illusoriskt så är det bra?

Jag fattar verkligen INTE. Men den inställningen så borde det inte spela ens någon roll vad man spelar så länge det låter illusoriskt. VAD 17 är det med det illusoriska som ni värderar?

Igen tre nivåer:

1. Sant

2. Illustorisk

3. Trevligt/vackert/starkt

Jag förstår och bryr mig om 1 och 3, men begriper inte varför någon kan värdera 2 - trots att jag vet att väldigt många till och med hävdar att det är 2 som de tycker är viktigt.

För mig så framstår det som en sorts HiFi-sjuka, en som indikerar att musiken kommit bort i sammanhanget.


Vh, iö

[Conan]

Jag KAN inte förstå hur man kan välja att fokusera på en faktor som illisoriskhet hellre än på musikupplevelsen.

Du glömmer en faktor i ekvationen och det har att göra med detta:

"En musikälskare har ljudanläggningen till att lyssna på musik, en audiofil har musik till att lyssna på ljudanläggningen."

Ljudanläggningen i sig kan vara en stor del i intresset, och då kan det vara viktigt med illusionen att musikerna spelar i nåt slags rum annat än i lyssningsrummet - och detta oavsett om informationen på fonogrammet bär den informationen i tillräcklig grad eller inte.

Här skiljer sig "HiFi" från andra intressen inom ljud & bild tror jag, genom att själva prylarna och dess "prestanda" kan vara det man är intresserad av. Det finns nog ganska få som är "bildintresserade" till den grad att man bara kikar på några enstaka filmer, som är av tveksamt värde som filmer betraktat, men som excellerar i bildkvalitet, upplevs "illusoriska" och därför betraktas om och om igen.

Nu är ju värden inte så svart/vit och en ljudintresserad kan ju såklart också ha ett genuint musikintresse, men att vilja lyssna "på anläggningen" kan finnas där som en delkomponent, och då kanske man vill att det ska låta illusoriskt om man kan välja.

[MichaelG]

Jag förstår INTE hur ni kan tänka så, alltså varför ni värderar en falsk illusion som något av värde, och till och med nämner det utan att nämna den musikaliska behållningen (som på intet sätt är villkorat en illustion av händelsen).

Tänker ni likadant när det gäller säg text? Att ni inte bryr er om huruvida en fras som skall ha sagts av t ex... Napoleon, är sann, men tycker att det är viktigt/att den är värdefull, om den framstår som något som han skulle ha kunnat säga?

Om en anläggning (detta är något som är svårt att åstadkomma, men hypotetiskt) omvandlar all musik till C-dur (transponerar och tar bort svår harmonik) och det låter "trovärdigt/illusoriskt", alltså som om musiken var komponerad så, är det då okej? Spelar det ingen roll, eftersom ni ändå inte vet hur musiken var från början? Bara det är illusoriskt så är det bra?

Jag fattar verkligen INTE. Men den inställningen så borde det inte spela ens någon roll vad man spelar så länge det låter illusoriskt. VAD 17 är det med det illusoriska som ni värderar?

Jag tror vi pratar förbi varann. Jag lyssnar på musik för att jag älskar musik. Men jag lyssnar hellre på musik via en bra ljudanläggning än via en dålig. Jag lyssnar också hellre på en bra inspelning än på en dålig. Och jag lyssnar självklart hellre på en musikalisk tolkning än på en mindre musikalisk. Ju mer musikalisk tolkning, ju bättre inspelning och ju bättre anläggning - desto mer av musikens själ kan jag njuta av. När dessa tre sammanfaller, då är det fantastiskt. För ofta sammanfaller dessa inte. En omusikalisk tolkning är alltid ointressant. Men en dålig inspelning eller en dålig anläggning förstör något för mig. Jag behöver alla tre för att kunna njuta och har jag inte alla tre - åtminstone till viss grad - så njuter jag inte. Här tror jag möjligen vi skiljer oss åt.

Jag har förstått det som att du kan lyssna på en gammal knastrig stenkaka och njuta av ett stort framförande, medan jag stör mig på det dåliga ljudet. Jag har flera skivor hemma med bra musik som jag inte lyssnar på för att dessa låter dåligt. När vi hade sommarstuga lyssnade jag i princip aldrig på musik, eftersom vi hade en rutten ljudanläggning. Men det är ju jag. Kanske är det så att njutningen när allt stämmer är så stor för mig att det blir litet ointressant när någon del saknas. Jag har även lämnat livespelningar för att ljudet är kasst. (Typ skärande diskant, eller rundgångsvarning i basen, etc).

Vad JAG menar med illusorisk är att när jag väljer ut, eller installerar en ljudanläggning, så vill jag få ljudet att stämma överens med min inre referens. Jag vet ju hur en orkester kan låta i olika lokaler. Jag vet ungefär hur pass mycket man kan förvänta sig att kontrabasar, eller en gran casa ska låta i en orkester. Jag vet hur en flygel, eller ett piano kan låta. Jag vet hur både solister och kör kan låta i olika typer av lokaler. Så när jag flyttar runt på högtalarna i rummet, så blir jag nöjd när jag hittar en position som gör att jag känner igen musiken så som jag vet att den kan låta. Självklart använder jag flera olika inspelningar till detta. Om jag "tunar" anläggningen efter en enstaka inspelning, kan det bli hur fel som helst. Använder jag flera och goda inspelningar, så blir det så bra så. Därför blir som du säkert förstår ditt exempel med ett gammalt foto på Billy the Kid helt ointressant.

Men jag gör ju detta efter "lyssna och tyck" principen. Och jag har inte en aning om hur jag skulle kunna vare sig välja ljudanläggning, eller installera den på annat sätt än jag gör. Och därför vet jag ju inte om det låter korrekt. Jag vet ju bara att det låter bra. Och jag utesluter inte att dessa kan sammanfalla. Jag tror till och med att en anläggning jag tycker låter bra, faktiskt även låter tämligen korrekt. Men jag vet ju inte. Drivkraften för mig är inte att få det korrekt, utan det är att få det bra. Men jag ser ingen motsättning mellan dessa lika lite som att jag tror att om drivkraften är att få det korrekt, så skulle det bli mindre bra.

[IngOehman]

Jag KAN inte förstå hur man kan välja att fokusera på en faktor som illisoriskhet hellre än på musikupplevelsen.

Du glömmer en faktor i ekvationen och det har att göra med detta:

"En musikälskare har ljudanläggningen till att lyssna på musik, en audiofil har musik till att lyssna på ljudanläggningen."

Ljudanläggningen i sig kan vara en stor del i intresset, och då kan det vara viktigt med illusionen att musikerna spelar i nåt slags rum annat än i lyssningsrummet - och detta oavsett om informationen på fonogrammet bär den informationen i tillräcklig grad eller inte.

Här skiljer sig "HiFi" från andra intressen inom ljud & bild tror jag, genom att själva prylarna och dess "prestanda" kan vara det man är intresserad av. Det finns nog ganska få som är "bildintresserade" till den grad att man bara kikar på några enstaka filmer, som är av tveksamt värde som filmer betraktat, men som excellerar i bildkvalitet, upplevs "illusoriska" och därför betraktas om och om igen.

Nu är ju värden inte så svart/vit och en ljudintresserad kan ju såklart också ha ett genuint musikintresse, men att vilja lyssna "på anläggningen" kan finnas där som en delkomponent, och då kanske man vill att det ska låta illusoriskt om man kan välja.

Bra förklaring, precis samma sak som jag misstänkt, men jag förstår ändå inte varför.

Det är som om resonemanget i det undermedvetna gick: "det är MIN anläggning och det är JAG som valt ut och köpt den, så om den spelar illusoriskt är JAG duktig".

Men varför tänka (eller känna kanske man bör säga om resultatet av undermedvetna tankar) så? Vill man blanda in sig själv och nöjdgöra sig med ett undermedvetet resonemang så fungerar ju ursprungstrogenhet och att den musikaliska upplevelsen finns där, lika bra? Eller är det att illusoriskheten är lättare att visa för någon annan, och därför kan fungera prestigeökande?


Vh, iö

[Conan]

Jag tror det finns många anledningar till att någon blir "ljudintresserad" och känner ett behov av att skaffa en ljudanläggning bättre än det man hittar på en REA-pall på Ö&B. Någon vill njuta mer av ny och spännande musik, en annan vill ha anläggningen som en tidsmaskin till inspelningstillfället, en tredje vill njuta av hur anläggningen presenterar en illusorisk ljudbild, en fjärde vill höra musikens "driv" och en femte tillslut kanske vill ha den som prestige- och statussymbol.

Inget av detta är ju "fel" egentligen och det som gör anläggningens brukare lyckligare är ju positivt och bra såklart.

Känsligt kan det bli när man ställer personliga preferenser, t.ex. hur musikens driv presenteras eller strävan efter en viss "ljudbild" som man föredrar, mot andra sätt att se prestanda som förmågan att vara en transparent länk mot fonogrammet. De flesta håller med om att en bra datormonitor är den som så naturligt och osminkat som möjligt presenterar det den matas med, men den musikanläggning som osminkat presenterar en halvdålig inspelning av ens favoritmusik får inte samma lovord.

[MichaelG]

Det är som om resonemanget i det undermedvetna gick: "det är MIN anläggning och det är JAG som valt ut och köpt den, så om den spelar illusoriskt är JAG duktig".

Varför tror du att någon tänker så? Jag tänker mer så här; om jag är nöjd, så är jag nöjd. Om någon annan är nöjd med något annat, så är denne uppenbarligen nöjd med detta. Jag behöver inte hålla på och fantisera ihop bevekelsegrunder för varför någon vill ha det på ett visst sätt? Om jag undrar på riktigt, så frågar jag!

[Nattlorden]

Det är som om resonemanget i det undermedvetna gick: "det är MIN anläggning och det är JAG som valt ut och köpt den, så om den spelar illusoriskt är JAG duktig".

Varför tror du att någon tänker så? Jag tänker mer så här; om jag är nöjd, så är jag nöjd. Om någon annan är nöjd med något annat, så är denne uppenbarligen nöjd med detta. Jag behöver inte hålla på och fantisera ihop bevekelsegrunder för varför någon vill ha det på ett visst sätt? Om jag undrar på riktigt, så frågar jag!

Självklart kommer folk att slå sig för bröstet över hur bra anläggning de lyckats sätta ihop! Som jag skrev tidigare i en post, som IÖ verkar ha missat, så måste man inse den egoistiska faktorn. MichaelG verifierar ju det också,.. Om han är nöjd... Det betyder ju inte om det är bra för andra också, utan bara för honom själv. Men då de flesta audiofiler lyssnar ensamma så fungerar ju den approachen över lag, för det är inte någon som ifrågasätter det. Gillar frun det inte så är det för att hon inte kan något, likaså svenssonkompisar och audiofilkompisar håller säkert igen sina omdömen,eller lindar in dem i audiofiliska genom att jämföra vad deras anläggning är bättre på (enligt dem).

Personligen vill jag att alla besökare och oavsett var de suttit kommer härifrån och tycker att de hört bra musik... Vilket också avspeglar sig i mina åsiker i hemmabiosammanhang... Det skall bli en god upplevelse oavsett vilken stol man suttit i,inte bara en man optimerat åt sig själv. (Därför tycker jag inte Dolby Atmos är ett bra system, för jag hittar ingen metod för att få det att låta som det skall i alla stolar)

[Bill50x]

Det är som om resonemanget i det undermedvetna gick: "det är MIN anläggning och det är JAG som valt ut och köpt den, så om den spelar illusoriskt är JAG duktig".

Varför tror du att någon tänker så? Jag tänker mer så här; om jag är nöjd, så är jag nöjd. Om någon annan är nöjd med något annat, så är denne uppenbarligen nöjd med detta. Jag behöver inte hålla på och fantisera ihop bevekelsegrunder för varför någon vill ha det på ett visst sätt? Om jag undrar på riktigt, så frågar jag!

Självklart kommer folk att slå sig för bröstet över hur bra anläggning de lyckats sätta ihop! Som jag skrev tidigare i en post, som IÖ verkar ha missat, så måste man inse den egoistiska faktorn. MichaelG verifierar ju det också,.. Om han är nöjd... Det betyder ju inte om det är bra för andra också, utan bara för honom själv. Men då de flesta audiofiler lyssnar ensamma så fungerar ju den approachen över lag, för det är inte någon som ifrågasätter det. Gillar frun det inte så är det för att hon inte kan något, likaså svenssonkompisar och audiofilkompisar håller säkert igen sina omdömen,eller lindar in dem i audiofiliska genom att jämföra vad deras anläggning är bättre på (enligt dem).

Personligen vill jag att alla besökare och oavsett var de suttit kommer härifrån och tycker att de hört bra musik... Vilket också avspeglar sig i mina åsiker i hemmabiosammanhang... Det skall bli en god upplevelse oavsett vilken stol man suttit i,inte bara en man optimerat åt sig själv. (Därför tycker jag inte Dolby Atmos är ett bra system, för jag hittar ingen metod för att få det att låta som det skall i alla stolar)

Att skriva andra på näsan vad dom tycker och tänker är en mindre bra idé.Men självklart är det så, att om man är nöjd med hur det låter så är man nöjd. Själv är jag väldigt nöjd med ljudet här hemma men jag är också på det klara med att det skulle kunna låta mycket bättre. Till priset av en halv mille typ. Så jag håller blixtlåset i plånboken stängd. MichaelG har ju fattat saken rätt, man jobbar så man mår bra och att ens sambo accepterar hur det låter. En klart framgångsrik strategi!

Personligen är jag mer uppmärksam på hur musiken presenteras snarare än hur det låter och det är en svår balansgång att beskriva hur man upplever det hela.

/ B

[IngOehman]

Har redan kommenterat Sprudels nedanstående inlägg, men jag kom på en ny infallsvinkel...

Kan det ligga något i att IÖ är konstruktör av ljudförmedlare och du, som jag, är konsumenter? En konstruktör med en aldrig sinande energi och vilja att verkligen gå till botten med hur det fungerar och inte låter sig nöja med kompromisser. Utan den ambitionen skulle InoAudio inte vara där de är idag, och det hade varit trist. Antagligen påverkas man av en livslång strävan mot perfektion och reflekterar till till problem inom området på ett annat vis än en konsument, även om du är en avancerad sådan. Fanan hålls högt, ända till slutet, och kompromisser är inte den första strategin i lösningar.

När jag läste det ovanstående andra gången så fick jag en association till en scen i filmen Agora.

Med fysikern, filosofen, tänkaren Hypatia. Hon är agnostisk eftersom hon inte kan/får fastna i en tro, hon är ju vetenskapskvinna. Men detta stör makthavarna och hon uppmanas att offentligt deklarera sin tro på gud.


Hon kallas för att träffa två av sina gamla elever, nu makthavare med tryck på sig av de med ännu högre makt. Sinisius (Orestes står bredvid) säger:

- A long time ago, you taught us that if two are equal to a third, all three are equal, the three of us are all good people! You are as Christian as we are!

Hypatia svarar:

- Oh Synesius, You do not question what you believe, you can not! . . . (paus) . . . I must.

Strax efteråt blir hon brakt om livet för sin ovilja att tro, eller rättare sagt ovilja att oärligt deklarera en tro.

- - -

Jag kan inte ifrågasätta tron/uppfattningen att illusionen har ett värde, att andra ser det så. Men för mig är det en helt omöjlig och obegriplig utgångspunkt - eftersom det inte är en sanning utan en tro, eller en åsikt/uppfattning i varje fall.

Det som är sant/ursprungstroget i en återgivning har ett potentiellt värde eftersom det kan besvara en fråga - hur var det?

Det som förmedlas av musikens kraft har också ett potentiellt värde, av samma skäl, och även eftersom det kan beröra, berätta, upphöja.

- - -

Jag vet inte om det är så du menade, men är det så, så har du förstås helt rätt!

Jag KAN inte ge illusionen ett värde, eftersom den är ett hot både mot ursprungstroheten och musikens skäl. Skulle jag tro på illusionens värde så skulle färden ta slut. Tro är en slutstation, nyfikenhet, undersökningar och nya kunskaper leder framåt.


Vh, iö

[sprudel]

Har redan kommenterat Sprudels nedanstående inlägg, men jag kom på en ny infallsvinkel...

Kan det ligga något i att IÖ är konstruktör av ljudförmedlare och du, som jag, är konsumenter? En konstruktör med en aldrig sinande energi och vilja att verkligen gå till botten med hur det fungerar och inte låter sig nöja med kompromisser. Utan den ambitionen skulle InoAudio inte vara där de är idag, och det hade varit trist. Antagligen påverkas man av en livslång strävan mot perfektion och reflekterar till till problem inom området på ett annat vis än en konsument, även om du är en avancerad sådan. Fanan hålls högt, ända till slutet, och kompromisser är inte den första strategin i lösningar.

När jag läste det ovanstående andra gången så fick jag en association till en scen i filmen Agora. Fysikern, filosofen, tänkaren Hypatia. Hon är agnostisk eftersom hon inte kan fastna i en tro, hon är ju vetenskapskvknna. Men det stör makthavarna och hon uppmanas att offentligt deklarera sin tro på gud.

Sinisius (Orestes står bredvid) säger:

- A long time ago, you taught us that if two are equal to a third, all three are equal, the three of us are all good people! You are as Christian as we are!

Hypatia svarar:

- Oh Synesius, You do not question what you believe, you can not! . . . (paus) . . . I must.

Strax efteråt blir hon brakt om livet för sin ovilja att tro.


Jag kan inte ifrågasätta tron/uppfattningen att illusionen har ett värde, men för mig är det en omöjlig utgångspunkt - eftersom det inte är en sanning utan en tro, eller en åsikt/uppfattning i varje fall.

Det som är sant/ursprungstroget i en återgivning har ett potentiellt värde eftersom det kan besvara en fråga - hur var det?

Det som förmedlas av musikens kraft har också ett potentiellt värde, av samma skäl, och även eftersom det kan beröra, berätta, upphöja.

Jag vet inte om det är så du menade, men är det så, så har du förstås helt rätt!

Jag KAN inte ge illusionen ett värde, eftersom den är ett hot både mot ursprungstroheten och musikens skäl. Skulle jag tro på illusionens värde så skulle färden ta slut. Tro är en slutstation, nyfikenhet, undersökningar och nya kunskaper leder framåt.


Vh, iö

Du har nog förstått mig rätt.

[IngOehman]

Det är som om resonemanget i det undermedvetna gick: "det är MIN anläggning och det är JAG som valt ut och köpt den, så om den spelar illusoriskt är JAG duktig".

Varför tror du att någon tänker så? Jag tänker mer så här; om jag är nöjd, så är jag nöjd. Om någon annan är nöjd med något annat, så är denne uppenbarligen nöjd med detta. Jag behöver inte hålla på och fantisera ihop bevekelsegrunder för varför någon vill ha det på ett visst sätt? Om jag undrar på riktigt, så frågar jag!

Jag tror inget om hur någon tänker. Läs i tråden så ser du. Jag undrar.

Det du citerar var en konkretisering av den ide som Conan yttrade. Jag tyckte det var en intressant hypotes.

Kan även konstatera att jag talade endast om vilka undermedvetna (nota bene) tankar som skulle kunna förklara varför något så meningslöst som en illusion skulle ges ett värde, som inte den som "känner värdet" kan motivera. Jag har inte sett någon skriva något som berättar om varför illusionen ses som ett värde, bara att de känner så. Då ligger orsakerna i det undermedvetna, som bubblar upp som en känsla istället för som en rationell beskrivning.

Jag vet inte om Conan har rätt, men jag tycker det kändes som den bästa förklaringen dittills, vilket självklart inte betyder att det är den rätta.


Vh, iö

[MichaelG]

Självklart kommer folk att slå sig för bröstet över hur bra anläggning de lyckats sätta ihop! Som jag skrev tidigare i en post, som IÖ verkar ha missat, så måste man inse den egoistiska faktorn. MichaelG verifierar ju det också,.. Om han är nöjd... Det betyder ju inte om det är bra för andra också, utan bara för honom själv.

??? Ett väldigt konstigt inlägg. Om jag placerar mina högtalare så att det låter bra, så tyder det på egoism och att någon slår sig för bröstet. Och att frun och kompisar blir missnöjda...

Jag undrar vilken parallell värld du lever i?