Mycket bra fråga. Frågan är relevant, och även om jag svarat på den många gånger förr så svarar jag gärna på den en gång till. Vi får se om jag rent av lyckas få med något som jag inte skrivit förut. Jag skall i varje fall försöka.
Men först lite historia:
Den konstlast som jag primärt använde under 70- och 80-talen motsvarade mina egna högtalare pi60, och den fick, trots att jag körde den även i parallellversion (motsvarande två parallella högtalare) mycket kritik från framförallt Claes Wettebrandt, just på grund av att den inte påfrestade förstärkarna lika mycket som många, eller rent av de flesta högtalare gör.
Ambitionen med den konstlast jag tog fram för LTS var därför inte samma som den ursprungliga (att visa hur förstärkare skulle bete sig med mina högtalares förhållandevis lätta/snälla laster). Den ursprungliga konstlasten gick ju aldrig under 10 ohm vid lite högre frekvenser, och även med två parallellade höll den sig alltså över 5 ohm och med snälla fasvinklar, endast induktiva, vilket de flesta förstärkare har mycket mindre problem med än kapacitiva belastningar.
Så - när den nya konstlasten skulle tas fram ställde vi (mest jag) oss frågan - hur svåra belastningsförhållanden skall den motsvara egentligen?
Valet föll på en last som håller sig inom de gränser som får kallas 4 ohm enligt DIN-normen, men inom den ramen har jag försökt göra lasten svår på flera sätt.
Detta är några:
1. Den är dominerande kapacitiv, det vill säga medelimpedansen är lägre vid höga än vid låga frekvenser.
2. Den tangerar gränsen för hur svår en 4-ohmshögtalare får vara i just diskantregistret.
3. Den har försetts med extra svåra fasvinklar i just de register som typiskt leder till de för örat värsta (mest hörbara) distorsionerna, samtidigt som impedansen är högre i de register där själva distorsionskomponenterna hamnar.
4. Den är stereofonisk, så det är lätt att göra den dubbelt så svår i specialfall när man tror att poentiell kund har extremt krävande högtalare. Väljer man att parallellkoppla två kanaler så blir det en last som ligger på gränsen att få kallas en 2-ohmshögtalare. Då har man en last som jag skulle vilja beskriva som MYCKET svår, och redan utan att parallellkoppla två så är konstlasten en svårare last än de flesta högtalare. Förvisso finns det gott om högtalare som går ned till i trakterna av 3 ohm, men de gör det för det mesta vid förhållandevis låga frekvenser, således att de ställer till med mindre svårigheter för förstärkarna, eftersom låga frekvenser är långsamma förändringar.
Men - en förstärkares förmåga att hantera riktigt svåra elektrostathögtalare får man inget bra svar på med hjälp av LTS' F/E-lyssningar - och det är inget som bör undersökas heller, eftersom det bara kan ske med risk för apparaternas liv.
Det finns ju sådana som går LÅNGT under två ohm i diskantregistret, och någonstans måste man ju dra gränsen. Vissa går till och med under en ohm. Några fall finns där impedansen går under en halv ohm...
Lustigt nog kan svårt kapacitiva laster dock få förstärkare att låta både illa/hårda, och mjuka/snälla, beroende på förstärkarens egenskaper.
Jag har dock funnit att ett enklare sätt att få en uppfattning om hur en förstärlare påverkas av en svår kapacitiv last, är att studera det i labbet. Ingen elektrostathögtalare är ju ändå den andra lik (en Quad ESL 63 är t ex en njutning att driva), så vill man undersöka det så gör man det gärna (i varje fall primärt) på labbet.
En ofta MYCKET avslöjande test är att helt enkelt köra en fyrkantvåg (1 kHz t ex) genom förstärkaren och samtidigt hänga på 8,2 uF parallellt med utgången (det är ~1 ohm vid 20 kHz). En något snällare last är 8,2 uF i serie 0,01 mH fast med 1 ohm parallellt över spolen. Det ger också ungefär 1 ohm vid 20 kHz, men fortsätter inte att sjunka däröver.
Vissa förstärkare (som låter avrullade och matta) med elektrostathögtalare ser då också ut så på oscilloskopet. De som låter elakt och ettrigt brukar uppvisa illa ringande tendenser. De som låter riktigt kusligt illa brukar uppvisa söndriga kantvågssvar, mera illa sargade än med runda kanter och/eller ringningar, utan med HF-oscillationer, knycke, ryck och steg (ofta asymmetriska dessutom) deformerade kantvågssvar. Ju högre nivå man drar upp, desto värre ser för det mesta sådana olinjära distorsionsbeteenden ut.
Alla sådana tester sker dock på egen risk!
Jag garanterar inte att förstärkarna överlever. Förvisso kan man öka överlevnadschanserna genom att sänka fyrkantvågsfrekvensen till 100 Hz. Men för LTS' räkning är det nog ändå inte aktuellt att utsätta några förstärkare för potentiellt terminala tester.
Det där med överlevnaden gäller för övrigt även när man belastar dem med en elektrostathögtalare. Jag garanterar inte att någon förstärkare överlever det heller, med vanlig musikspelning. Sådana högtalare är ett specialfall av belastningar som går utanför alla normer för hur en belastning "får se ut".
Min uppfattning är därför den - att det är tillverkarna av sådana högtalares sak, att komma med förslag på förstärkare att använda för drivningen. Det är deras sak (eventuellt tillsammans med förstärkartillverkaren) att garantera att det kommer att hålla, och jag avråder folk från att experimentera med att "se vilka förstärkare som passar till sådana högtalare". Det kan sluta illa.
Man bör hellre se förstärkare och högtalare som ett par/en kombination som "hör ihop". Ungefär på samma sätt som gäller för t ex single end-rörförstärkare utan motkoppling. Även där skall ju sakerna "passa ihop" på ett sätt som är utanför gängse standarder. Man gör därför klokt i att lyssna på tillverkarna för råd om vad som passar till vad, snarare än att försöka hitta en generellt bra förstärkare genom att läsa tester i hifi-tidskrifter.
Det är alltså kanske inte aktuellt att testa en vilken-som-helst-effektförstärkare, i perspektivet att se om den kan driva ett par elektrostathögtalare. Lika lite som det är rimligt att testa en single end-rörförstärkare under premissen att den skall driva en lågohmig, reaktiv, tungdriven högtalare avsedd att drivas av 0 ohm.
Det finns dock inget som hindrar att man gör en special-test av förstärkare för sådana specifika sammanhang "utanför standarden". Och då är det ju också lämligt att testa dem i par - förstärkare och högtalare som passar ihop. Som jag redan antytt är det dock inte möjligt för någon utomstående (utanför de tillverkande företagen) att stå för garantin att sakerna inte bara passar bra ljudmässigt ihop, utan att de håller även i längden.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
[/img]
