Det hindrar inte att ett fullkomnat och perfekt ljud skulle tillföra ytterligare entertainment.
Mvh Peter
En rolig anekdot är att. Ritchie Blackmore menar att riffet på Smoke on the water har han hämtat från Symphony No. 5. När han körde den baklänges. Därför menar Ritchie att han är skyldig Ludwig mycket pengar.
goat76 skrev:För att jag under 8 års tid studerat i hur Steve Albini spelar in musikoch mixar, han fullständigt hatar all den efterhandsprocessing som folk sysslar med vid musikproduktioner nu för tiden. Han är vida känd i inspelningsvärlden för sin minimalistiska inställning och sina djupgående kunskaper i olika mikrofoners karraktär.
Detta är fullständig nonsens. Steve Albini har ett eget sound och det är inte pga att han "låter instrumenten framföras utan påverkan". Man kan ju aldrig hört trummor i verkligheten om man tror de låter som de brukar göra på hans alster. Själv så tycker jag hans stil kan funka mycket bra på vissa album. Men det är befängt att påstå det inte är en massa trixande.
Nej, han har inte ett sound när det kommer till inspelningar av trummor, han anpassar mikrofontekniken efter hur trummisen själv vill ha det och hur just det aktuella trumsetet låter i just det aktuella rummet. Det som skiljer honom från andra är att han utgår mer från hur trummorna verkligen låter i själva rummet, eftersom trummor ÄR ett akustiskt instrument så är det mest naturliga sättet att utgå ifrån hur de verkligen låter i den specifika akustiska miljön. Många andra som spelar in trummor glömmer bort/sållar bort detta med hur trummorna verkligen exalterar rummets akustik, de koncentrerar sig oftast alldeles för mycket på direktljudet och de nära placerade mikrofonupptagningarna och glömmer bort att trumsetet även om det består av flera enskilda "instrument" i det stora hela tillsammans utgör en helhet.
Så nej, Steve Albini har inte ett eget sound när det kommer till inspelningar av trummor, men det kan te sig som det då han är en av få som förstått hur stor betydelse/påverkan rummets akustik har på hur akustiska trummor låter i ett rum.
Det enda återkommande "trixet" med hans truminspelningar är att han oftast utgår mycket från de rumsupptagande mikrofonerna och hur det specifika rummets akustik låter just på den plats där trummisen sitter, därför fördröjer han ofta rumsupptagningen med omkring 20 ms för att simulera det reflekterande ljudet från angränsningsytorna till trummisens plats.
Om man har klagomål över hur trummorna låter på en inspelning av Steve Albini så gillar man helt enkelt inte hur trummor verkligen låter i ett riktigt rum, såväl stort som litet rum beroende på storleken på det aktuella rummet. Om man tycker hans inspelningar av trummor låter annorlunda än många andra så visar det mest hur indoktorerad/van man som typisk lyssnare har blivit hur "det brukar låta" på de flesta inspelningar, inte hur trummor verkligen låter i ett riktigt rum.
Många trummisar fullkomligt älskar hur han lyckas fånga trumljudet så likt hur trumsetet verkligen låter i det rum det spelas i, detta är en av de största anledningarna till att han är så efterfrågad. Det är bara att göra en enkel google-sökning för att inse hur många det är som eftersträvar hans kunskaper och förmågor att spela in akustiska trummor. https://www.google.com/search?sxsrf=ALe ... CA0&uact=5
Här är en lärorik och ingående video där man får ta del av en truminspelning med Albini. Det hela går främst ut på att val av mikrofoner och placeringar av dessa, lite individuella småjusteringar med EQ och lättare kompression där så behövs. Se och lär, han är väldigt öppen med att ge ingående beskrivningar om hur och varför han gör som han gör.
Popmusik - med dess evinnerliga och prominenta taktmarkeringar - är ungefär som bilder med kraftiga konturlinjer. Det blir övertydligt och i längden ganska tröttande, åtminstone för min del. En förenklande övertydlighet som passiviserar intellektet och hämmar fantasin. Åtminstone vad mig beträffar. Jag kan ingenting om notskrift eller nomenklatur inom musikbeskrivning. Är inte heller någon fakta-hamstrande kalenderbitare, men det verkar inte spela någon roll för min musikaliska attityd. Även inom "klassisk" eller "konstmusik" finns massor av fantasilös, plagierande och form-fokuserad musik. (Det skall vara på ett visst sätt. Långsam sats i mitten...)
När det musikaliska innehållet utarmas så ligger det nära tillhands att den "ljudintresserade" fokuserar på sådant som jag brukar kalla för "basådiskant". Eller kanske så blir fokus på apparatprestanda snarare än musikinlevelse. Det finns ju i viss musik inte mycket att leva sig in i. Man nöter samma gamla "Dire-Straits-repertoar", inte i syfte att få musiken att skapa emotionella upplevelser, utan i syfte att använda musiken som grund för utvärdering av tekniken.
Boring.
Till slut vet bara de insiktslösa hur precis allt hänger ihop. De insiktsfulla har sedan länge förstått att de inte förstår allt.
Strmbrg skrev:Popmusik - med dess evinnerliga och prominenta taktmarkeringar - är ungefär som bilder med kraftiga konturlinjer. Det blir övertydligt och i längden ganska tröttande, åtminstone för min del. En förenklande övertydlighet som passiviserar intellektet och hämmar fantasin. Åtminstone vad mig beträffar. Jag kan ingenting om notskrift eller nomenklatur inom musikbeskrivning. Är inte heller någon fakta-hamstrande kalenderbitare, men det verkar inte spela någon roll för min musikaliska attityd. Även inom "klassisk" eller "konstmusik" finns massor av fantasilös, plagierande och form-fokuserad musik. (Det skall vara på ett visst sätt. Långsam sats i mitten...)
När det musikaliska innehållet utarmas så ligger det nära tillhands att den "ljudintresserade" fokuserar på sådant som jag brukar kalla för "basådiskant". Eller kanske så blir fokus på apparatprestanda snarare än musikinlevelse. Det finns ju i viss musik inte mycket att leva sig in i. Man nöter samma gamla "Dire-Straits-repertoar", inte i syfte att få musiken att skapa emotionella upplevelser, utan i syfte att använda musiken som grund för utvärdering av tekniken.
Boring.
Möjligen är det användandet av kompression som du ogillar? Mycket inom mixning av många genrer handlar om att m.h.a. kompressorer släppa igenom just anslag, men dämpa ton och utklingning. Dels för att just markera rytm och takt, men även för att det medger en högre medelnivå (eftersom det minskar totalenergin från respektive ljudkälla). Ofta och för att ytterligare skapa en upplevd kraft i transienter så ersätts eller kompletteras dessutom den starka transienten i anslaget med distorsion, vilket är ett "knep" för att ytterligare kunna höja medelnivån men ändå bibehålla en upplevd dynamik. Det förekommer en stor mängder fake i inspelningsleden varav vi ofta dessutom förknippar dessa efekter och artefakter med hur det faktiskt skall låta för att "låta bra". Skillnaden mellan detta och live eller hur instrumenten faktiskt låter är ibland tämligen gigantisk.
Strmbrg skrev:Popmusik - med dess evinnerliga och prominenta taktmarkeringar - är ungefär som bilder med kraftiga konturlinjer. Det blir övertydligt och i längden ganska tröttande, åtminstone för min del. En förenklande övertydlighet som passiviserar intellektet och hämmar fantasin. Åtminstone vad mig beträffar. Jag kan ingenting om notskrift eller nomenklatur inom musikbeskrivning. Är inte heller någon fakta-hamstrande kalenderbitare, men det verkar inte spela någon roll för min musikaliska attityd. Även inom "klassisk" eller "konstmusik" finns massor av fantasilös, plagierande och form-fokuserad musik. (Det skall vara på ett visst sätt. Långsam sats i mitten...)
När det musikaliska innehållet utarmas så ligger det nära tillhands att den "ljudintresserade" fokuserar på sådant som jag brukar kalla för "basådiskant". Eller kanske så blir fokus på apparatprestanda snarare än musikinlevelse. Det finns ju i viss musik inte mycket att leva sig in i. Man nöter samma gamla "Dire-Straits-repertoar", inte i syfte att få musiken att skapa emotionella upplevelser, utan i syfte att använda musiken som grund för utvärdering av tekniken.
Boring.
Nu vet jag inte vilken typ av musik du anspelar på i din kritik mot "taktmarkeringar", om du menar det slentrianaktiga dunka-dunka trummandet i enkel popmusik gjord för att även människor med taskigt taktsinne ska kunna svänga sina lurviga på discogolvet, då håller jag med dig.
Annars ser jag rytmer, takter och olika förändringar av dessa som högst väsentliga för väldigt många typer av musik, och kanske de enskilt viktigaste hörnstenarna för att skapa liv i musiken. En duktig trummis är oftast det viktigaste för annars fallerar allt, det får gärna vara en trummis med förmågan att spela dynamiskt och påhittigt vad gäller lekandet med takter samt att även kunna använda tystnaden mellan trumslagen som en lika viktig ingrediens som själva anslagen.
Mina tankar glider även till traditionell afrikansk musik som ibland endast består av slagverk, och där de nästan utan början och slut i musiken i dansar oförtröttligt i timmar. Det är riktig musik det och visar att det i många fall inte behövs mer än så.
Jag tycker allt måleri som inte är direkt realistiskt avbildande ser trist ut. Det är liksom syntetiskt, platt och tråkigt. Det värsta är nog den plastiga akrylfärgen, som blandas till vidriga, onaturliga kulörer av allehanda dilettanter.
Jag skulle fanimej sälja glasögonen om jag hade en Picasso!
Belker skrev:Jag tycker allt måleri som inte är direkt realistiskt avbildande ser trist ut. Det är liksom syntetiskt, platt och tråkigt. Det värsta är nog den plastiga akrylfärgen, som blandas till vidriga, onaturliga kulörer av allehanda dilettanter.
Jag skulle fanimej sälja glasögonen om jag hade en Picasso!
Ungefär så...
See what u did there!
...men
Om samtliga gallerier klarlackade sina alster - (Det ser ju så blankt och fint ut), men först skruvar vi upp "Gamma-värdet" på alltihop, bara för att det går...
Fast det gör ju inte gallerierna (Spotify/Tidal). Och diskussionen här är bortom loudness race. Det verkar snarare handla om att musiken i sig är dålig i Strömbergs tycke. Jobbig takt hela tiden osv. Andra ondgör sig över orena elförstärkta instrument och syntar. Asså hjälp! Var är facepalmikonen?
Strmbrg skrev:Popmusik - med dess evinnerliga och prominenta taktmarkeringar - är ungefär som bilder med kraftiga konturlinjer. Det blir övertydligt och i längden ganska tröttande, åtminstone för min del. En förenklande övertydlighet som passiviserar intellektet och hämmar fantasin. Åtminstone vad mig beträffar. Jag kan ingenting om notskrift eller nomenklatur inom musikbeskrivning. Är inte heller någon fakta-hamstrande kalenderbitare, men det verkar inte spela någon roll för min musikaliska attityd. Även inom "klassisk" eller "konstmusik" finns massor av fantasilös, plagierande och form-fokuserad musik. (Det skall vara på ett visst sätt. Långsam sats i mitten...)
När det musikaliska innehållet utarmas så ligger det nära tillhands att den "ljudintresserade" fokuserar på sådant som jag brukar kalla för "basådiskant". Eller kanske så blir fokus på apparatprestanda snarare än musikinlevelse. Det finns ju i viss musik inte mycket att leva sig in i. Man nöter samma gamla "Dire-Straits-repertoar", inte i syfte att få musiken att skapa emotionella upplevelser, utan i syfte att använda musiken som grund för utvärdering av tekniken.
Boring.
Strömberg, vi har förstått att inte uppskattar populärmusik och att du gillar konstmusik(seriös musik).
Strmbrg skrev:Ibland får jag för mig att lyssna på lite annat än ”klassiskt”. Nu senast blev det Emerson Lake and Palmer. Utan att vara specifik nu så vill jag ändå sammanfatta det hela sålunda: Jag skulle fanimig byta hobby om det vore så att ”popmusik” var det jag gillade. Det spelar ingen större roll om det är en platta på Tidal eller en CD. Det låter dötrist ljudmässigt! Det verkar alltså inte enbart kunna förklaras med det där om förstörande mastringar. Det verkar vara skit även om ingen varit framme och pillat sönder det hela. De flesta ”klassiska” inspelningar är ju hästlängder från de ideal (eller brist på ideal) som ligger till grund för pop-inspelningar. Platt, hårt och allmänt obehagligt. /Strmbrg,
Tråden inleddes med inlägget ovan och det är ganska mycket ämneskrypning i många av de senaste inläggen. Diskussioner om musiksmak är meningslösa.
I-or skrev:Alla får naturligtvis tycka vad de vill, så jag låter läsarna av denna tråd bilda sig sin egen uppfattning om vilken av de två inspelningarna som har högst ljudkvalitet, Michael Ruff med låten Wishing Well från albumet Speaking in Melodies eller Magnolia Electric Co. med låten KnoXVIlle Girl från albumet Josephine.
Mina upplevelse är såhär: Wishing well har bäst ljudkvalité i absoluta termer. Däremot skiljer dem sig i upplevd närvarokänsla av musiken. När jag lyssnar på Wishing well så ger det mig känslan av att man sitter utomhus på en restaurang en sommarkväll och lyssnar 10-15 meter ifrån. KnoXVIlle Girl är en liten lokal och man står 2-3 meter ifrån. Just bas, även förhöjd, ger mig en större illusion av liveframträdande.
En tillbakagång till ett större dynamiskt omfång på inspelningar står dock på önskelistan.
Senast redigerad av knegen 2020-10-31 16:27, redigerad totalt 1 gång.
Diskussioner om smak är meningslöst ja. Men man behöver inte enbart diskutera, man kan även berätta vad man tycker. En annan sak som är meningslös. Eller snarare omöjlig. Är att diskutera fakta. Fakta är. Det är omöjligt att diskutera dem.
Till slut vet bara de insiktslösa hur precis allt hänger ihop. De insiktsfulla har sedan länge förstått att de inte förstår allt.
I-or skrev:Alla får naturligtvis tycka vad de vill, så jag låter läsarna av denna tråd bilda sig sin egen uppfattning om vilken av de två inspelningarna som har högst ljudkvalitet, Michael Ruff med låten Wishing Well från albumet Speaking in Melodies eller Magnolia Electric Co. med låten KnoXVIlle Girl från albumet Josephine.
Mina upplevelse är såhär: Wishing well har bäst ljudkvalité i absoluta termer. Däremot skiljer dem sig i upplevd närvarokänsla av musiken. När jag lyssnar på Wishing well så ger det mig känslan av att man sitter utomhus på en restaurang en sommarkväll och lyssnar 10-15 meter ifrån. KnoXVIlle Girl är en liten lokal och man står 2-3 meter ifrån. Just bas, även förhöjd, ger mig en större illusion av liveframträdande.
En tillbakagång till ett större dynamiskt omfång på inspelningar står dock på önskelistan .
Jag håller med helt när det gäller basen på Wishing Well och har också själv ekvaliserat för en aning mer bastryck här. Man får vara sin egen producent, men det blir betydligt enklare när grundmaterialet håller hög klass.
Belker skrev:Jag tycker allt måleri som inte är direkt realistiskt avbildande ser trist ut. Det är liksom syntetiskt, platt och tråkigt. Det värsta är nog den plastiga akrylfärgen, som blandas till vidriga, onaturliga kulörer av allehanda dilettanter.
Jag skulle fanimej sälja glasögonen om jag hade en Picasso!
Ungefär så...
Hmmm. Får inte längre DM-vibbar av din avatar! (jag borde byta min också, bilden är typ 10 år gammal)
Olle99 skrev:Neil Young är kanske inte så mycket pop men är han inte lite mån om ljud på hans låtar .
Apropå Neil Young, här ska ni få ett riktigt roligt tips på välljud från ett vanligt skivbolag med en låt som ni, till skillnad från nästan all annan knäppgöksmusik som har rekommenderats i den här tråden, faktiskt gillar och har hört förut. Nyinspelningen (1994) av träskrockarna Lynyrd Skynyrds Sweet Home Alabama från albumet Endangered Species. https://open.spotify.com/track/7IInCJ17PSGfmRgz56cOiZ?si=yPSclYuXSBWRKz2W0midEg
Självklart är detta inte i klass med audiofilbolagstopparna, men när jag snubblade över den här inspelningen för ett tag sedan blev jag rejält förvånad. Dessutom är ett snyggt spektrum och 18 dB toppfaktor inte illa i de här sammanhangen. Lyssna och kommentera.
Well I heard Mister Young sing about her Well I heard ol' Neil put her down Well I hope Neil Young will remember A southern man don't need him around anyhow
Om man har varit i amerikanska södern och har hört alla Alabamians gå igång när deras "nationalsång" spelas någonstans, så kan man bara älska den här låten. Originalet är bättre musikaliskt, men tråden handlar som bekant om ljudkvalitet.
Har vi någon som har slängt ett redneck-öra på träskrocken? Som skrivet var, inte riktigt samma ljudkvalitet som audiofilbolagstopparna, men långt utöver det sedvanliga skräpet.
Belker skrev:Jag tycker allt måleri som inte är direkt realistiskt avbildande ser trist ut. Det är liksom syntetiskt, platt och tråkigt. Det värsta är nog den plastiga akrylfärgen, som blandas till vidriga, onaturliga kulörer av allehanda dilettanter.
Jag skulle fanimej sälja glasögonen om jag hade en Picasso!
Ungefär så...
Hmmm. Får inte längre DM-vibbar av din avatar! (jag borde byta min också, bilden är typ 10 år gammal)
Sorry, men den bilden togs 1995, så det kändes som läge att byta. Om 25 år byter jag igen!
I-or skrev:Har vi någon som har slängt ett redneck-öra på träskrocken? Som skrivet var, inte riktigt samma ljudkvalitet som audiofilbolagstopparna, men långt utöver det sedvanliga skräpet.
Jag tycker inspelningen låter rent och väldigt bra klangmässigt med en bra nivå i basen. Dock hade ett större bidrag av rumsklang gett mer illusion av närvaro.
Senast redigerad av knegen 2020-10-31 18:24, redigerad totalt 1 gång.
Lyssnade på hela skivan , alltså man kan väl inte klaga på ljudet , kollade av lite nyfikenhet på dynamic range db album list Endangered Species 1994 .
Olle99 skrev:Neil Young är kanske inte så mycket pop men är han inte lite mån om ljud på hans låtar .
Apropå Neil Young, här ska ni få ett riktigt roligt tips på välljud från ett vanligt skivbolag med en låt som ni, till skillnad från nästan all annan knäppgöksmusik som har rekommenderats i den här tråden, faktiskt gillar och har hört förut. Nyinspelningen (1994) av träskrockarna Lynyrd Skynyrds Sweet Home Alabama från albumet Endangered Species. https://open.spotify.com/track/7IInCJ17PSGfmRgz56cOiZ?si=yPSclYuXSBWRKz2W0midEg
Självklart är detta inte i klass med audiofilbolagstopparna, men när jag snubblade över den här inspelningen för ett tag sedan blev jag rejält förvånad. Dessutom är ett snyggt spektrum och 18 dB toppfaktor inte illa i de här sammanhangen. Lyssna och kommentera.
Well I heard Mister Young sing about her Well I heard ol' Neil put her down Well I hope Neil Young will remember A southern man don't need him around anyhow
Om man har varit i amerikanska södern och har hört alla Alabamians gå igång när deras "nationalsång" spelas någonstans, så kan man bara älska den här låten. Originalet är bättre musikaliskt, men tråden handlar som bekant om ljudkvalitet.
Har vi någon som har slängt ett redneck-öra på träskrocken? Som skrivet var, inte riktigt samma ljudkvalitet som audiofilbolagstopparna, men långt utöver det sedvanliga skräpet.
Vet inte om jag vågar... men okej då!
+ Ren, tydlig och lättlyssnad inspelning. + Neutral och balanserad tonbalans. + Härligt tryck i baskaggen.
- Aningen torr inspelning som hade mått bra av lite mer äkta rumsklang, saknar därav atmosfären/känslan av ett rockband som spelar tillsammans i ett rum. - D.I-inspelning av basgitarren (misstänker jag), den låter bra (knorrar på ganska skönt) men lite onaturligt statisk och stel, men funkar när resten av mixen ändå är såpass torr.
Mycket nära mina intryck, inspelningen är generellt bra men framför allt något snål på rumsklang. Den kunde också vara aningen mer dynamisk även om den ligger långt över dagens standardinspelningar här.
Nedan syns tersbandspektrum för Wishing Well och Sweet Home Alabama. Notera den stora likheten trots stor skillnad i musikstil och instrumentering. Klangmässigt välbalanserade alster ser oftast ut ungefär på detta sätt för modern musik.
Jag håller inte riktigt med Morello angående basen på Sweet Home Alabama som i genomsnitt är en eller ett par dB starkare relativt mellanregistret än på Wishing Well (som jag tycker ligger aningen lågt, dock med bättre kvalitet här också, det är bl.a. dumt att högpassfiltrera som man har gjort för SHA). Finliret i basbedömningen är svårt och beroende på frekvensgången i rummet har jag själv många gånger blivit aningen lurad i min bedömning när den spektrala fördelningen ser något olika ut som här. Min egen basbedömning kommer i det här fallet från mina superekvaliserade hörlurar.
goat76 skrev:Nej, han har inte ett sound när det kommer till inspelningar av trummor...
Nej, du har fel. Vi talar om en person som tror att analoga band är mer verklighetstrogna än digitala inspelningar. Game, set. match.
Det där stämmer inte heller!
Han föredrar analoga inspelningar dels för att han inte är intresserad av att lära om sig på nytt, och även för att han ser stora fördelar med att alla beslut som gjorts i mixen "printas" in på ett lagringsmedia som han litar på att den går att plocka fram om 20-30 år för en eventuell ommixning eller liknande. Jag förstår honom mycket väl på den sista punkten, för alla dessa plugins och liknande som inte printas in i dagens mixar kanske inte finns eller fungerar längre om en massa år vilket försvårar återskapandet.
Det han ogillar mest med de analoga banden och den analoga inspelningstekniken är noise floor-oljudet som kommer med den gamla tekniken, så det där med att han skulle tro att de analoga banden låter mer verklighetstrogna stämmer absolut inte. Han förstår verkligen inte varför det finns digitala plugins för ”tape saturation”, det är den distorsionen han kämpar med för att bli av med.
Du får läsa på bättre. Men jag ska ge dig en sak, han föredrar vinyl.
goat76 skrev:Nej, han har inte ett sound när det kommer till inspelningar av trummor...
Nej, du har fel. Vi talar om en person som tror att analoga band är mer verklighetstrogna än digitala inspelningar. Game, set. match.
Det där stämmer inte heller!
Han föredrar analoga inspelningar dels för att han inte är intresserad av att lära om sig på nytt, och även för att han ser stora fördelar med att alla beslut som gjorts i mixen "printas" in på ett lagringsmedia som han litar på att den går att plocka fram om 20-30 år för en eventuell ommixning eller liknande. Jag förstår honom mycket väl på den sista punkten, för alla dessa plugins och liknande som inte printas in i dagens mixar kanske inte finns eller fungerar längre om en massa år vilket försvårar återskapandet.
Det han ogillar mest med de analoga banden och den analoga inspelningstekniken är noise floor-oljudet som kommer med den gamla tekniken, så det där med att han skulle tro att de analoga banden låter mer verklighetstrogna stämmer absolut inte. Han förstår verkligen inte varför det finns digitala plugins för ”tape saturation”, det är den distorsionen han kämpar med för att bli av med.
Du får läsa på bättre. Men jag ska ge dig en sak, han föredrar vinyl.
, , , framför vaddå? framför Masterbandet? CD? Spotify? Tidal? Minidisc? Super8? Stenkaka? Waxrulle? Radio? Liveframförande irl. kassettdäck? SACD? DVD-Audio? MQA? något annat?
Mvh Peter
VD Bremen Production AB + Ortho-Reality AB; Grundare av Ljudbutiken AB; Fd import av hifi; Konstruktör av LICENCE No1 D/A, Bremen No1 D/A, Forsell D/A, SMS FrameSound, Bremen 3D8 m.fl.
Angående trumvideon med Albini som goat76 lade ut, så kom jag att tänka på mikrofonförstärkaren vi gjorde till Studio 4 i RH.
Jag har en del pärmar kvar, men inte schemat på den och jag blir litet sugen på att tota ihop några. Ingångssteget var den där kapseln med 100 + 100 bipolära transistorer på samma kiselchip, tror den tillverkades av NS, och de flytande utgångsstegen var baserade på HA2525 från Harris. Jag har försökt google på både längden och tvären och börjar nog ge upp, den går troligen inte att få tag på längre.
Någon här som kommer ihåg?
Det vore ju möjligt att pula in 200 diskreta ytmonterade transistorer, vore kul att provlyssna!
Strmbrg skrev:Popmusik - med dess evinnerliga och prominenta taktmarkeringar - är ungefär som bilder med kraftiga konturlinjer. Det blir övertydligt och i längden ganska tröttande, åtminstone för min del. En förenklande övertydlighet som passiviserar intellektet och hämmar fantasin. Åtminstone vad mig beträffar.
Sista meningen är huvudet på spiken. Eftersom du inte förstår musikstilen så fastnar du på fel detaljer. Det kommer du nog inte att kunna lära om "i din ålder". Det vore däremot klädsamt att inte racka ned på det man inte förstår.
Jag säger inte att det ÄR så som jag påstår, som om det vore fakta. En annan sak som jag vill påpeka är att det är mycket märkligt att människor tar illa upp när någon kritiserar sådant de själva tilltalas av. Jag förstår inte den sortens mentalitet. Att vara så känslig att kritik av något man själv tycker om, renderar i en upplevelse av ett personangrepp, det är både märkligt och onödigt. Jag skulle ju inte själv bry mig om någon uttalade sig ens AVSIKTLIGT nedlåtande om "klassisk" musik eller vadhelst annat som jag själv uppskattar. Varför arrangera stumma, pistongkopplingar mellan yttre företeelser och den egna personen? Skriv att strömtillsnyggare är trams, viss musik suger eller att AIK kan sticka och brinna. Oavsett relevansen så kan jag inte för mitt liv förstå varför sådant skulle kränka min person.
Till slut vet bara de insiktslösa hur precis allt hänger ihop. De insiktsfulla har sedan länge förstått att de inte förstår allt.
som har rekommenderats i den här tråden, faktiskt gillar och har hört förut. Nyinspelningen (1994) av träskrockarna Lynyrd Skynyrds Sweet Home Alabama från albumet Endangered Species. 
