petersteindl skrev:Svante skrev:IngOehman skrev:Sfärisk heter det, eftersom formen är just sfärisk, där den ligger an mot skivspåret. Sen kanske man skall nämna också, att det finns elliptiska nålar som när man tittar på dem i mikroskop ser i princip helt sfäriska ut på respektive kontaktyta, eftersom den antydan till elliptiskhet som finns där beror på att det bara har avverkats material på fram- och baksidan av spetsen, men anliggningsytorna har i princip kvar den ursprungliga sfäriska formen.
Hmm, nu ska vi se vad du menar är vettigt, är det en tre- eller tvådimensionell kropp? Alltså sfärisk är ju ett klot, alltså i tre dimensioner, men en ellips är bara i två dimensioner. Det finns ju ellipsoider i tre dimensioner. Och skulle man göra terminologin systematisk så skulle det antingen heta cirkulär och elliptisk, eller sfärisk och ellipsoidformad.
Så, är det den tredimensionella formen på spetsen, eller är det formen på den tvådimensionella anliggningsytan som avses? Eller är det kanske tvärsnittet parallellt med skivytan som avses?
Här ser jag att du tagit upp frågeställningen. Om jag förstår saken rätt så är ingen av dina frågeställningar korrekt. Det är nålens tvärsnittyta som menas och radien vid anliggning mot vinylens vägg blir radien hos den sfäriska nålen i dess tvärsnittsyta och krökningsradien blir radien i det elliptiska fallet.
En nålspets som är slipad som en "travbana" får i tvärsnittet i anliggningen en cirkulär form med radie hos en cirkel. Trots detta kallas den elliptisk men det är helt galen marknadsföring. Ortofons nålar på den tiden det begav sig hade korrekt elliptisk slipning d v s hade en riktig krökningsradie i varje tvärsnitt.
Van den Hul gick steget längre och fick en längre anliggningsyta i vertikalled i spåret. I och med detta så kunde en skiva vara slutspelad med en rund nål men trots det vara som ny med van den Hul eftersom den nålen hade anliggning både under och ovanför det defekta området åsamkat av en rund nål.
Van den Huls nål hade den fördelen att den kunde snedställas något som gav en vertikal osymetri. Gyger var sämre på det och microline sämst.
Mvh
Peter
Hmm, det är svårt med terminologin här. Lite som de olika riktningarna i anatomin.
Som jag har fattat det är det så här:
Nålspetsen kan beskrivas som en tredimensionell kropp med urtyperna sfär respektive ellipsoid.
En sfärisk nål har en spets som är som ett klot. Detta klot övergår mer eller mindre i en kon högre upp mot infästningen, men det är klotet som har kontakt med spårväggen.
En elliptisk nål är som en sfärisk nål, men spetsen är i stället en ellipsoid med olika radier längs med och vinkelrätt mot spårets riktning. Radien är mindre i längsriktningen, vilket gör att den kan följa snabba variationer i vinkelrätt mot spåret bättre.
Anliggningsytan mot spårväggen är en yta, dvs en tvådimensionell beskrivning.
I ett tyst spår får den sfäriska nålen en cirkulär anliggningsyta vars storlek till stor del bestäms av spårväggens deformation.
Samma sak gäller den elliptiska (ellispoidformade) nålen, men anliggningsytan blir elliptisk. Eftersom anliggningsytan blir elliptisk, och kortare i spårets riktning så blir trycket mot spårväggen större.
För att minska det trycket, men fortfarande ha en kort utsträckning för anliggningsytan längs spåret (för att kunna återge höga frekvenser bra) så kan man öka anliggningsytans storlek i upp-ner-dimensionen, dvs man låter nålens egg vara mer eller mindre rak för att få en jämnt fördelad kraft mot spårets raka vägg. Man vill dock inte gå allra längst ner i spåret eftersom det gärna samlas damm där och eftersom gravernålen har en viss krökningsradie i spetsen.
Nålens raka anliggningsyta sänker trycket mot spårväggen jämfört med en elliptisk nål, vilket minskar deformationen och därmed kontaktytans utbredning i spårriktningen.
Låter det vettigt som förståelsemodell?
Så länge har jag längat efter att loudness war skulle vara över. Nu börjar jag tro att vi faktiskt är där. Kruxet är att vi förlorade.