I princip är 2 bättre än 1, 4 bättre än 2 och 6 bättre än 4.
Det betyder inte att man inte kan placera fel när man har många, vilket man definitivt kan! Så flertalats evangelium är villkorat att användningen är förnuftig, insatt. Men jag menar att multipliciteten är att betrakta, primärt som en potential.
Ställer man 6 basmoduler så nära varandra man kan så motsvarar de en basmodul, så multipliciteten utnyttjas inte. Låter man dem spela rummet från olika positioner så KAN man nå stora fördelar, inklusive att man kan driva dem stereofoniskt.
Och saknar man koll kan man göra saker sämre, men det är inte ett rimligt argument mot de många. Man kan ju göra världen sämre med många olika i grunden bra saker, t ex pengar.
Så... nu till frågan om vad man borde försöka pioritera att nå för egenskaper. Jag förenklar nu lite och påstår att det bara finns fyra egenskaper (och kanske inte ens det, mer om det efteråt):
1. Artikulation
2. Ljudtrycksförmåga
3. Distorsionslåghet
4. Tonkurvelinjäritet.
Sen hae vi vår hörsel som delvis inverkar på vår uppfattning om de fyra.
Och jag vill påstå att det är nästan sant att ALLA fyra faktorer samverkae, i hög grad, när man placerar rätt. Ju ttare desto mera!
Artikulation handlar lite förenklat (well en hel del...) om att minimera gamla ljud (som lever vidare i rummet), och ju mera lika avstånd man har till alla basar, desto mera maximerar man nyttoljudet - det som högtalarna spelar och som inte studsat i väggar längre bort än 1/8 våglängd från dem. Sex basmuduler placerade på olika ställen i rummet exitersr rummet mycket mindre än om alla är placerade på samma plats. Men är de på tillräckligt lika avstånd till lyssnaren så adderar direktljuden till > +15 dB (jämfört med en ensam), och dessa >15 dB är vad systemet vinner i ljudryck OCH som regel är distorsionsvinsten motsvarande!

. Ju större känslighet desto lägre insignal för ett givet ljudtryck och den lägre insignalen ger lägre distorsion!
Så en sak återstår - tonkurvelinjäriteten... och då återkommer jag till frågan - hur skall tonkurvan se ut för att perseptionen skall uppleva ljudhändelsen där framme i ljudbilden som klangligt neutral?
Svar - tonkurvan (summan av direktljud och alla reflekterade ljud) skall motsvara ett direktljud med rak tonkurva, det vill säga inkludera de interferenser som rummets bakre del ger! Så de resonanser som sprungar ur samverkan med väggen bakom högtalarna är de som inte ”hör dit”. De kan bekämpas på i huvudsak tre sett:
1. Dämpa väggen bakom högtalarna eller väggen bakom lyssnaren (i basregistret).
2. Fördela högtalarna således att resonansen undertrycks, t ex genom att 1/3 av dem placeras längre bak i runmer, kanske även mycket högt upp (allt beror på rummets geometri).
3. Undertrycka resonansen med elektroniska insatser, t ex eq eller en delay som ger motsvarande notch.
1 är nog allt sammantaget bäst (eftersom det är den enda metod som vekligen gör rummet fri från resonansen), men det kan vara svårt att uppnå tillräcklig dämpning. Att kombinera metod 1 med metod 2 eller 3 eller båda, man då vara framkomligt. Det enda man nästan säkert kan säga är att en installation av basar som bara ser till trycket och ignorerar själva vågutbredningen (t ex många basar jämt fördelade över rummet, bashögtalare extremt nära lyssnaren eller lyssning med hörlurar) brukar bli bristfälligt, ”I-huvudet-bas”.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).