Jag blev glad då jag läste:
Erik Andersson är en av de trevligaste hifi-personer jag känner, och det gäller både hans allmänna inställning till världen och hans ständiga strävan åt ett hifi-samhälle som skall vara fullt av ömsesidig respekt och trivsamhet
Desto mer besviken blir jag när man några rader längre ner läser:
Om man däremot struntar i ursprungstroheten, och värderar vissa färgningar helt subjektivt vilket ibland kanske betyder på ett positivt sätt - ja då kanske man kan påstå att en liten förstärkares olinjäritet (som ger en kompression redan vid låga nivåer) ger en subjektiv "förbättring" av låga nivåer, eftersom dessa till följd av kompressionen lyfts fram. Det är förstås inte en förbättring av återgivningen, men det kan vara en förbättring av upplevelsen, för den som tycker så!
Att framställa detta som ett objektivt faktum tycker jag är respektlöst och kränkande mot såväl Erik, och hans livsgärning som förstärkarkonstruktör, som oss användare av lågeffektstrioder. Skulle våra SET-förstärkares enda "förtjänst" vara att de komprimerar musiken och att vi därför upplever en "förbättring"? (vi har ju naturligtvis ingen aning om hur det ska låta)
Låt mig göra ett tankeexperiment: man låter 100 slumpmässigt utvalda personer lyssna på ett live-framträdande. Man spelar också in framträdandet och låter därefter samma 100 personer lyssna på det återgivet i två olika stereoanläggningar. Anläggningarna (och rummet!) är helt identiska bortsett från förstärkarna. I den ena anläggningen spelar en hårt motkopplad transistorförstärkare med 0,000001% distorsion och i den andra en SET-förstärkare med 1% distorsion. Båda förstärkarna är av hög kvalitet och högtalarna har en god verkningsgrad(så att inte SET-förstärkarens låga uteffekt ska sätta några begränsningar)
Man ber därefter försökspersonerna ange vilken av stereoanläggningarna som återgav framförandet på det mest realistiska sättet (man är alltså intresserad av ursprungstroheten, inte huruvida den ena eller andra anläggningen lät "bäst)
Jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av försökspersonerna skulle ange att anläggningen med SET-förstärkaren återgav framförandet på det mest realistiska sättet. Om så skulle vara fallet, hur värderar man i så fall denna utsaga i förhållande till den mätdata som indikerar att transistorförstärkaren borde ha återgett framförandet mer realistiskt? Var ligger sanningen?
Min bedömning är ju naturligtvis baserad på mina, och mina likasinnades, erfarenheter av transistorförstärkare kontra SET-förstärkare, och jag inser att de flesta på detta forum finner det närmast skrattretande att en rörförstärkare skulle kunna vara bättre än en transistordito på musikåtergivning (givet jämförbar kvalitet och kostnad). Jag tror dock att många skulle omvärdera sin uppfattning bara de fick lyssna på en SET som får jobba under gynnsamma betingelser.
Jag kanske bör tillägga att jag varken har lyssnat på INO-högtalare (annat än PiP på en mässa), NAD 208 eller Pioneer 668. Vem vet, om jag beger mig ned i IÖ:s källare kanske det blir jag som konverterar, slänger ut rörhäcken, gör brasved av högtalarna, köper Pi60s samt ovan nämnda elektronik och lever lyckligt i resten av mina dagar
