Hela livet betår av en lång räcka affärer. Köp & sälj. Som nyfödd skriker man sig blå för att få lite käk och morsan laddar upp försäljningsargumenten för att få lite lugn och ro. I medelåldern accepterar man att släpa in den där jävla soffgruppen som hustrun tjatar om bara för att få lite frid i stugan och även en hedersstund i utdragssoffan ibland. Som pensionär i slutstadiet får man väl slå sönder nånting av inredningen för att personalen ska komma med ett glas vatten. Allt är affär. Man köper och säljer. Väger för mot nackdelar.
Att folk inte slår ihjäl varandra oftare beror på att dom själva skulle förlora på det, nämligen sin egen frihet. Åter en affär. Om det vore tillåtet att döda är jag säker på att det skulle vara vanligare. Förstår inte hur idealism passar in här. Tycker mest att den är förklädd egoism om man skrapar den lite på ytan.
OT fenito.
