soundbrigade skrev:Vee-Eight skrev:Hmm, nu är jag inte så bra på detta, men jag har för mig att oxiden kan agera diod i sammanhanget också.
Ett superläge att mäta och veta alltså?! Ett jobb för Snubbern, känner jag.
Tja, eftersom jag håller på med kablar på "andra sidan", (tunna teflonkoaxialsladdar) alltså kablar som inte förmedlar effekt så kan jag kolla lite på effektsidan oxo.
Jag vet inte om SB kommer ihåg den utredning som vi gjorde på företaget, men där använde vi aldrig "vanliga" banankontakter i några pulsapplikationer. De banankontakter vi hade var av omvänd typ, det var alltså ett massivt stift som kontakterade en hylsa med kanske 50 bronsfjädrar som var placerade runt i hylsan.
Denna kontakttyp visade sig gång på gång vara en av de "bästa" kontakterna för överförande av pulsströmmar i accelererade livslängdstester.
Vanliga banankontakter användes endast vid typiskt spänningstestning etc. där strömmen inte var primärt intressant.
Problemet med i stort sett alla "vanliga" banankontakter är att de bara kontakterar i ett fåtal smala områden, det räcker att det skiljer en hundradels millimeter mellan hylsa och stift för att kontaktytan skall bli väldigt liten.
Man tycker då att de banankontakter som har en rullad hylsa borde vara "bäst". Problemet här är att hålet i hylasn är i regel borrat, och de som vet lite om borrning vet att ett borrhål aldrig är "perfekt". I detta fall kommer den rullade hylsan att kontaktera i ett antal ringar längs med hylsan, men desto jämnare hylsan är desto bättre kontakt får vi.
Är hylsan för jämn uppstår problem igen, då det alltid finns föroreningar på kontaktytorna så kommer minsta smuts att skilja på en stor del av kontaktytan, och så blir det sämre igen.
Den "bästa" kompromissen är därför ofta en banankontakt med många längsgående kontaktfjädrar som skapar många kontaktytor samtidigt som ev. föroreningar och avskrapade oxidrester kan få plats utan att sära på kontaktdelarna.
Jag brukar använda banankontakter som består av ett massivt stift som är delat i två fjädrande halvor, jag trycker sedan i en bit plastremsa som gör att jag får ett stort kontakttryck på de två till fyra linjer som stiftet ansluter på i hylsans cylinder.
Gaffelkontakter är en lösning, men problemet här är att man ofta mekaniskt deformerar gaffeln så att den "gresar" (som vi säger i Småland). Det är ett återkommande problem på många gaffelstift att kontakttrycket släpper med tiden så att man får efterdra då och då.
Jag har här inte berört kontaktmaterialet, men det finns ganska mycket info om detta från datorindustrin och dess problem. Men som V8 skrev så finns det ett litet halvledande problem i de flesta metalloxider. Ökar man strömmen sakta så får man lite "språng" i strömökningen, lite olika beroende på strömriktningen. Men nivåerna då man brukar märka detta ligger ofta under pA, men problemet kan uppträda betydligt högre upp i strömområdet påstås det, men jag har aldrig mätt där.