celef skrev:mapem skrev:Nja det håller jag inte riktigt med om. Det finns liveinspelningar som syftar till att så korrekt som möjligt återge en konsert. Liksom det finns filmad teater f ö. Inte riktigt samma sak som studioinspelningar eller hollywoodfilm.
i filmens värld är allt möjligt, det är det inte på teatern
Javisst, men jag menade alltså den typ av filmer som kör med långa tagningar på plats, gärna i befintligt ljus, minimal klippning och så vidare. Typ franska vågen på 60 -talet, Tarkovskij, Jarmousch, von Trier. Jag tycker det finns en parallell mellan denna filmestetik och den musikåtergivningsestetik enligt vilken man försöker återge musikernas prestationer rakt av så trovärdigt som möjligt. Företrädd av Gert Palmqrantz, Jacob Boëthius och Bertil Alving för att ta några svenska exempel.
Motsatsen är då "häftigt" klippta Hollywoodproduktioner med massor av specialeffekter, ljud pålagt efteråt, datoranimeringar osv på filmsidan och överproducerade, söndermastrade skivproduktioner å den andra sidan.
Almen skrev:Man mastrade för radio även på 60- och 70-talet, om nu någon inte trodde det.
Absolut. Och tidigare ändå. Mycket av den amerikanska skivproduktionen redan på femtiotalet gjordes för att spelas i radio och anpassades till den tidens mediokra små AM-radiostationer och usla radioapparater. Dynamik och tonomfång var helt ointressanta storheter.
Almen skrev:Om en filmregissör sitter och justerar färger på en monitor med färgskalan helt åt helvete, är det ett problem för biograferna (och de som tittar där) eller för regissören? Var borde man åtgärda problemet, tycker du?
Bra liknelse!
Anledningen att jag startade tråden är att jag, personligen, hade förerdragit att höra José Gonzales gitarr och röst så oförfrängt och odistat som möjligt. Om det är artisten själv som vill ha det så som skivan låter nu får jag väl finna mig i det, om det är skivproducenten som lurat artisten till det är det beklagligt, om det är producenten som på eget bevåg bestämt att det ska låta så är det än mer beklagligt.