Jag låter preferenser och kvalitetskrav styra. I det sistnämnda fallet finns det en gräns och det är "medveten försämring av materialet" och i fallet musik talar vi då om avsaknad av dynamik bl.a. Jag har inga problem att lyssna på en inspelning gjord 1940 med tidstypiska artefakter men stoppas fullständigt av loudness war/dynamikkomprimering. I fallet film förekommer inte riktigt samma problematik (artificiellt borttagande av grain är dock ett frågetecken) men hade läget varit sådant att VHS-utgåvor från 1985 hade haft högre bildkvalitet än 2020 års streaming/BD/DVD-släpp "eftersom folk tittar på små skärmar så det räcker att släppa film i extremt komprimerad 320 x 240" skulle jag också dragit liknande gräns som för musiken.
Tanken på att börja med LP-skivor igen (nyproduktion och köp) för att "skivbolagen har bättre master där" för att "komma åt" musik utgiven fr.o.m år 2000 har inte formats hos mig även om jag uppskattar LP och andra äldre format för material som gavs ut när dessa var standard. Således uppskattar jag en vinylskiva från t.ex 70-talet då det var det rådande formatet men inte en slik sak utgiven 2020 enligt principen "vi masterar CDn med DR6 eftersom det vanliga folket lyssnar med mobilhögtalaren och släpper en bättre LP-master" och då räddas inte läget av "vi skickar med en kod så du kan ladda ner en MP3-version också" heller.
Resultatet är att jag generellt accepterar utgåvor fram till 1995-1999 och att nyare diton av fonogrammen kan vara välkomna under förutsättning att kvaliteten är god (DR6=underkänt). Ett album som har lägre kvalitet än en CD utgiven 1983 är inte välkommet i samlingen och "räddas" inte heller av en "bättre vinylmaster" då jag inte ser någon direkt anledning att godta låg kvalitet på distributionen i utbyte mot konceptet "nytt". Jag har ingen dragning till "ny musik" av sådan natur att "nöjet" av att lyssna på ett album från 2020 överväger kvaliteten på detsamma. Ett fonogram från 2020 med anständig ljudkvalitet och dynamik har jag inget emot.
Att jag har denna inställning beror på att den musik jag gillar generellt distribuerades med anständig kvalitet fram tills loudness race tog över varpå antalet fonogram utgivna fram tills 1995-1999 ungefär är... enormt oavsett om vi talar om LP, CD eller rent av MC. Det råder inte direkt "musikbrist" för att uttrycka det försiktigt. Jag lyssnar på ett flertal olika genres som täcker allt från klassisk musik till populärdito och där det finns en hel ocean av fullt dugliga fonogram utgivna.
Det finns ingen rimlig orsak (nej, en soundbar eller smartphone är inte en rimlig orsak) till att musik utgiven på 2000-talet för hemmabruk skall ha lägre kvalitet (antingen via söndermastrad CD eller via ett icke-perfekt vinylformat alternativt bitslöseri med DR6 i 24/192) än vad en alldeles normal medelutgåva hade 1975 eller 1985. En tråd på Faktiskt som definitivt bidragit till min inställning handlade om att Robyn mastrade i.... bilen. Detta kan snarast jämföras med att det plötsligt blir högsta mode i restaurangvärlden att ALLA "moderna" maträtter "måste" dränkas i en senap/ketchup/lingonsylt-kombination medan "äldre" dito (måltider tillagade enligt recept utgivna före år 2000) inte behöver genomgå denna hantering. I det läget skulle jag utan problem avfärda 100% av allt vad restauranger heter om det så skulle behövas eftersom konceptet "äta ute" inte kan överväga problemkombinationen.
Iövrigt brukar jag inte basera mina val på recensioner utan kollar om det verkar vara intressant, t.ex om filmens handling verkar tilltalande och ser sedan densamma. Däremot läser jag spelrecensioner fast då företrädesvis i syfte att utröna om det finns tekniska problem med titeln eller om den är OK rent spelmässigt. Om en recension påpekar buggar och gameplay-problem inväntar jag patchar.
Något som inte räknas in i valet är "ritualer" kring uppspelning av musik (de klassiska LP-argumenten med att trimma skivspelaren för att motverka formatets begränsningar, handhavandet av skivorna o.dyl) utan jag föredrar att trycka på Play och spela musik rakt av. Detta gör att jag generellt föredrar CD-spelare eller dator. Databasbaserad musikhantering via metataggar är min melodi. Optimalt är välmastrad 24/96 eller 24/192 tillsammans med 16/44,1 på fil, annars CD/SACD/DVD-Audio. Söndermastrad musik med DR6 och liknande är inte välkommen. Hellre ett bra fonogram från 1987 i spelaren eller datorn än tio DR6-fonogram från 2020 i hyllan.
