En tydlig majoritet av väl utförda lyssningstest visar inte på någon ljudkvalitetsskillnad för s.k. högupplösta ljudformat relativt 16/44,1. Det finns dock ett icke försumbart antal test, där man har uppnått hörbarhet. Här handlar det vanligen om uppenbara metodfel eller stora tveksamheter.
Det finns fortfarande en handfull hyggliga test, där man åtminstone för vissa lyssnare har lyckats erhålla statistiskt signifikanta resultat (t.ex. Thiell 1997, Kanetada 2013 och Mizumachi 2015) och då har det nästan alltid handlat om en högre samplingfrekvens. Flera av dessa test har jag studerat mer ingående och här har det alltid funnits vissa tveksamheter metodmässigt. Testet ska förstås vara av A/B- eller ABX-typ och redovisa uppmätt frekvensgång samt distorsion för systemet. Man bör även redovisa frekvensspektra för de använda testsignalerna för att man ska kunna säkerställa att högfrekvensinnehållet är tillräckligt stort. Oftast är det säkrast att filtrera ljudfilerna med olika gränsfrekvens före uppspelning (simulerade samplingsfrekvensskillnader) så att eventuella hårdvaruskillnader inte påverkar utfallet, men här måste man vara noggrann med att presentera frekvensgången för det använda filtret. När det handlar om bitdjup är det av största vikt att redovisa om, och vilken typ av dither, som har använts.
Effektstorleken är vanligen låg vid detektion (oavsett skäl) och dessutom går det förstås inte att utesluta att slumpen har varit framme även när statistiskt signifikans har uppnåtts, speciellt när man tittar på resultat på individnivå.
I sammanhanget bör man ändå hålla i minnet att en mycket liten andel av yngre personer faktiskt hör något högre frekvenser än 20 kHz även om hörseltröskeln fortfarande ligger vid en hög ljudtrycksnivå. Här är det teoretiskt sett fullt möjligt att man med högfrekvensrika signaler och suboptimala system med en övre gränsfrekvens om 20 kHz kan detektera skillnader.
Med dagens bästa DAC:ar, vilka med en samplingsfrekvens om 44,1 kHz kan uppvisa en övre gränsfrekvens om 21,5-22 kHz, är det åtminstone undertecknads mening att inte ens personer med den allra mest extrema högfrekvenshörseln skulle uppnå detektion. Detta förutsätter förstås att högtalarna faktiskt klarar att återge så pass höga frekvenser, vilket inte alltid är fallet.
Däremot finns det goda skäl till att utnyttja ett större bitdjup än 16 bitar vid produktion av krävande musik (vilket utesluter 99 % av alla fonogram) för att ge överstyrningsmarginal och utrymme för ekvalisering. Omsampling är dock en icke-fråga idag, då t.o.m. Windows långt ifrån ideala process klarar att trycka ned störningarna till fullständigt ohörbara ca -120 dB.
