Vinyl vs CD?

[PekkaJohansson]

Avnjuter/spelar du aldrig klassiskt eller jazz . . . typ ?

Jo då, allt oftare. Hörde senast för några timmar sedan Karajan och berlinarnas tolkning av Albinonis "Adagio". Har också spelat allt mer jazz de senaste åren. Vadan frågan?

Med vänlig hälsning

Pekka

[Perfector]

Jo, jag spelar just nu Atlantics första cd-utgåva av "Led Zeppelin II" som är mastrad av Barry Diament som vägrade att använda dynamisk komprimering och som slutade på Atlantic 1988 i protest mot bolagets påtryckningar att ändra musiken. Utgåvan är dynamisk, lågdistorderande och dessutom ganska basfet. Finns inte en chans att detta låter bättre på vinyl.

Med vänlig hälsning

Pekka

Båda är av Atlantics märke men mastrade av Teldec som är en blandning av Telefunken och Decca
Deras absoluta policy var att inte mixtra med ljudet.
Vill minnas att nån behörig sa att "låter det skit på mastertejpen så låter det skit på skivan".
Men jag komma ihåg fel där
Jag har båda versionerna och tycker fortfarande att vinylen är snäppet mer närvarande.

[Laila]

Avnjuter/spelar du aldrig klassiskt eller jazz . . . typ ?

Jo då, allt oftare. Hörde senast för några timmar sedan Karajan och berlinarnas tolkning av Albinonis "Adagio". Har också spelat allt mer jazz de senaste åren. Vadan frågan?

Med vänlig hälsning

Pekka

Lyckades, av en för mig någon outgrundlig anledning, förväxla/blandaihop dig med
Jansson, vilket naturligtvis föranleder en uppriktig ursäkt till er båda . . . typ.

[lennartj]

Min Led Zepp II är inköpt när vinylen knappt svalnat efter pressningen - jo det hade den nog på vägen över Atlanten, en
Atlantic SD8236 även märkt ST-A-691672PR.
DEN är inte svår att överträffa!
LP'n är inte bara bastung, diskanten är så svag att man kan undra om man råkat seriekoppla två RIAA-steg (lätt överdrift).

Till protokollet: jag är alltid noga med hur jag formulerar mig och har aldrig påstått att en apparat besitter musikalitet.
Däremot kan apparater vara olika bra på att återge musikalitet från goda inspelningar.

Jag tänkte tagit med låten "Family Spirit" med Womack & Womack som exempel där rytminstrument i olika frekvensområden kan låta som de spelar i otakt via undermålig utrustning, men hittar den varken på Spotify eller på Youtube.

Beträffande DAC fick Marantz DA12 se sig slagen på alla punkter av Mytek Stereo192 DSD DAC som jag fann minst ett år innan LTS skrev om den och DA12 hunnit bli 25 år.

[Jansson]

Det är nästan enklare att för mig att räkna upp de artister/ band från sent 60 tal och 70 talet där cd utgåvan jag hört är i paritet eller bättre än vinyl-utgåvan.
80-talet är en blandad påse.
90-talet är cd dominerande och cd oftast bättre men inte alltid.
På 2000 och framåt finns det ibland stora vinster att välja vinyl.

Lustigt nog är det album som trådskaparen Sprudel tar upp i sitt inledande inlägg ett undantag från det vad jag tidigare skrivit.
The Wall finns har den bästa mastern på en tidig cd-utgåva från CBS/Sony med skivnummer 50DP 361-2.

Kapade av utrymmesskäl första delen av Janssons inlägg som kan läsas i sin helhet ovan. Min erfarenhet, efter att under år 30 år ha samlat popmusik från mitten av 50-talet till början på 90-talet på vinyl och cd, är att de bästa första kompaktskivorna från 80-talet vinner stort. Visst finns det under 80-talet exempel på sena analogkopior som överförts till cd och varierande grad av processning, men de utgör undantag och felen är ändå mindre än de som finns på senare utgåvor. Problemet är i stället att alltför lite musik överfördes till cd under 80-talet och att man därför får nöja sig med originalvinyl eller smakprov från tidiga eller senare och mindre välljudande samlingar.

Att Jansson utser cd som "dominerande" under 90-talet är svårbegripligt. Det är då som dynamisk komprimering och diskanthöjning blir branschstandard och då hjälper det inte att man i några fall för första gången har hittat originalmasterbanden. Lika obegriplig är utsagan att det skulle finnas stora vinster att välja vinyl på 2000-talet. Vinyl är ett dåligt system och ju fler som väljer vinyl i dag desto färre kommer i framtiden att kunna höra musiken som den en gång spelades in och producerades.

Jansson, vi hörde Ted Gärdestad hos dig för några år sedan och konstaterade att min nyinköpta och sannolikt ospelade originalvinylutgåva av Teds debutalbum nästan kunde mäta sig med Spotlight-utgåvan på cd i jämförelse med din vinylavspelning via mitt RIAA-steg. Jag erfar samma sak varje gång: vinylen kan, i allra bästa fall och under ideala förhållanden, nästan mäta sig med cd - men förlorar oftast stort.

Det vore intressant att höra exempel på vinyl som är bättre än motsvarande tidiga cd-utgåva - jag vet att du har nämnt "Hunky Dory" tidigare men tillåter mig att tvivla. För övrigt köpte jag "The wall" på japansk cd och menar att den tyska originalutgåvan (som är likadan på engelsk. holländsk och amerikansk tidig cd) är väl så bra. Jag har inte kört japanen i MasVis än.

Med vänlig hälsning

Pekka

Hej Pekka!

Det var en trevlig träff.
Sen du var hemma hos mig har det hänt mycket.
Jag har flyttat och har nu ett lyssningsrum som är akustiskt mycket, mycket bättre.
Ingvar har gjort storverk.

När det gäller the Wall CBS/Sony med skivnummer 50DP 361-2 måste man komma ihåg att den har preemphasis.
Om man inte har en avspelare med deemphasis kommer det inte att låta bra.
Vill man rippa den till datorn behövs ett program som avkodar preemphasis korrekt.

Sedan förstår jag att jag kan missförstås angående 90-talet och 2000 till idag.
Det beror på att jag i texten kanske blandar äpplen med bruna bönor.

Med 90- tal menar jag musik som spelats in på 90- talet och som gavs ut på både cd såväl som på vinyl.
Cd var det dominerande mediet och vinyler producerades och såldes i små mängder.
Allt som oftast låter cd och vinyl väldigt lika.
Men det finns flertalet undantag ; bara ett exempel:
Smashing pumpkins Mellon collie and the infinite sadness.
Cdn lider av kraftig brickwalling och även om musiken är fantastiskt bra så är cd svår att stå ut med medan original utgåvan på vinyl är en ren fröjd att lyssna på.

När jag refererar till 2000-talet så har inte sällan samtida vinyler betydligt bättre master än motsvarande cd-utgåva.
Som exempel: David Bowies två mästerverk Heathen och the Next day på cd har en väldigt jobbig cd master där vinylen är överlägsen.
Sedan vill du att jag ska ge dig exempel på masters där vinylen är bättre än cd-utgåvorna som gavs ut på redan utgivet material.
Alltså musik inspelad före cd-mediet fanns.

Det finns så mycket....men det sparar jag för mig själv.
Varför?
För att det är tillräckligt många som sliter i skivorna som jag själv vill ha.
Jag vet att det låter girigt men sån är jag.
Angående Hunky Dory....

När det gäller Bowie känner jag mig komplett så där får andra gärna gå.
-Hela David Bowies katalog från -67- 80. Det finns inte en cd generation som kommer nära en bra pressning på vinyl. RCA är det bästa i cd-väg en kompaktskive-samlare kommer att få lyssna på.
Med vänliga hälsningar
J.

[music4ever]

Självklart. Men CD är så satans trist format.

Inte när man plockar fram Rush "2112" på tidig Mercury-utgåva i helsilver för att sedan ladda i en snygg och högpresterande maskin.
Köp en sådan där snygg Mark Levinson No 39 (?) så ska du se att det blir kul.

Har funderat om en gammal snygg TEAC eller Copland skulle ändra på det. Tveksamt, då själva formatet med sina små booklet med mera är så meningslöst. Känns som jag lika gärna kan streama den istället. Men vet vet, kanske gör ett försök. Det är väldigt trevligt pris på album på kompaktdisk idag.

[music4ever]

När det gäller Led Zeppelin II så sprang jag idag på en jämförelse mellan 4 st olika utgåvor. Jag kopierar hans text:

Jag råkar ha flera olika pressningar av Led Zeppelin II. Nedanstående är en sammanställning av fyra olika pressningar av samma låt, Heartbreaker. Alla inspelningar är från vinylskivor, gjorda med exakt samma inställning. Det vore kul att höra vilken pressning ni föredrar, själv tycker jag att Piros variant sticker ut som platt och intetsägande i jämförelse...

Den första amerikanska utgåvan av Led Zeppelin II var mastrad av Robert Ludwig, men chefen för Atlantic records, Ahmet Ertegün, gav plattan till sin systerdotter som spelade den på sin billliga skivspelare och då hoppade den. Ertegün fick panik och beordrade en ommastring, som gjordes av George Piros. Den första pressningen drogs in.

Här har jag klippt ihop så att ni kan få jämföra. De första 20 sekunderna är plattan som de allra flesta har hört den under 47 år, Piros ommastring, sedan kommer den första japanska pressningen, följd av Jimmy Pages remastring 2016, och slutligen Robert Ludwigs originalmastring, sedan börjar allt om igen. Särskilt basen är värd att lyssna till.

1-20 sek = Piros,
20-40 = Japan,
40sek-1min = Page,
1min-1.20 = Ludwig
1.20-1.40 = Piros
1.40-2min = Japan
2min-2.20 = Page
2-20-2.40 = Ludwig
2.40-3min = Piros
3min-3.20 = Japan
3.20-3.40 = Page
3.40-4min = Ludwig
4min-4.20 = Piros

http://tony.fischier.com/music/Led%20Zep%20II_heartbreaker.mp3

Tyvärr så är Ludwig utgåvan rätt sliten men intressant att jämföra.

[Zeeall]

Jo, jag spelar just nu Atlantics första cd-utgåva av "Led Zeppelin II" som är mastrad av Barry Diament som vägrade att använda dynamisk komprimering och som slutade på Atlantic 1988 i protest mot bolagets påtryckningar att ändra musiken. Utgåvan är dynamisk, lågdistorderande och dessutom ganska basfet. Finns inte en chans att detta låter bättre på vinyl.

Med vänlig hälsning

Pekka

Tråkigt bara att Diament fick jobba med masterkopior. Han säger själv att han kunnat göra ett bättre jobb.

Diaments mastringar ska iaf vara de bästa CD släppen av Led Zeppelins alla skivor.

[Morello]

Självklart. Men CD är så satans trist format.

Inte när man plockar fram Rush "2112" på tidig Mercury-utgåva i helsilver för att sedan ladda i en snygg och högpresterande maskin.
Köp en sådan där snygg Mark Levinson No 39 (?) så ska du se att det blir kul.

Har funderat om en gammal snygg TEAC eller Copland skulle ändra på det. Tveksamt, då själva formatet med sina små booklet med mera är så meningslöst. Känns som jag lika gärna kan streama den istället. Men vet vet, kanske gör ett försök. Det är väldigt trevligt pris på album på kompaktdisk idag.

Mja, albumet ifråga finns inte tillgängligt för streaming i anständig kvalitet. På spotify/tidal ligger sunkiga remasters. Vill du höra Rush "2112" på högsta tänkbara kvalitet finns bara ett (1) alternativ: CD eller rippad CD, men ingalunda via skräpify eller Tidal.

Angående det lilla formatet har jag upptäckt att läsglasögon gör susen

[Ted_B]

Om man köper första, eller tidiga, japanska cd-utgåvor, kan man då säga att man allra oftast kan vara hyfsat säker på att få välljudande utgåvor av 70-80-talsmusik?
Det finns en hel del till salu på ebay från Japan, de kostar dock ganska mycket men vissa favoritskivor kanske det kan vara värt att betala lite mer för om man får riktigt bra utgåvor av dem

[PekkaJohansson]

Om man köper första, eller tidiga, japanska cd-utgåvor, kan man då säga att man allra oftast kan vara hyfsat säker på att få välljudande utgåvor av 70-80-talsmusik?
Det finns en hel del till salu på ebay från Japan, de kostar dock ganska mycket men vissa favoritskivor kanske det kan vara värt att betala lite mer för om man får riktigt bra utgåvor av dem

Möjligheten finns, men tyvärr finns ingen garanti. Japanska utgåvor varierar precis som andra kvalitetsmässigt och är dyrbara delvis för att de är ovanliga i resten av världen. På motsvarande sätt kostar en del amerikanska och europeiska skivor skjortan i Japan. Det finns förvisso en rad (tidiga) japanska pressningar, också gjorda för den europeiska och/eller amerikanska marknaden, som är bra - och ibland identiska med motsvarande Europa- och USA-pressningar. På motsvarande vis håller ibland även österrikiska, tyska och engelska pressningar från cd:ns första år god kvalitet. Även de allra första cd-utgåvorna varierar dock, delvis för att man spred ut tillverkningen på de få presserier som fanns under första halvan av 80-talet. Samma album kan finnas både rakt överförd och brustvättad från två olika presserier i England på 80-talet. Det här är med andra ord en hel djungel och valet av utgåva beror till slut på vilken titel man letar efter. Ett tips för den som vill börja samla de mest välljudande - det vill säga de rakast överförda - utgåvorna av klassisk rock och pop är ändå att sikta in sig på de tidigaste europeiska utgåvorna. Ett annat tips är att storbolagen WEA (Warner/Electra/Atlantic) och Sony under 80-talet höll generellt god kvalitet och dessutom ofta hade identiska utgåvor i Europa och USA. Dock finns det exempel på att Sony ommastrade och diskanthöjde vissa titlar när man öppnade sin första amerikanska cd-fabrik 1984. Det kan vidare sägas att EMI/Capitol varierar kvalitetsmässigt för att man redan tidigt avsatte resurser till onödig postproduktion. Bland de fristående återutgivningsbolagen varierar det hejvilt. Jag nöjer mig här med att höja ett varningens finger för Rhino som regelmässigt har använt mycket klangförändring (eq) vilket man själv framhåller. Den bistra sanningen är alltså att man för att få ens rimlig koll måste läsa kopiösa mängder text på nätet, sålla informationen rejält och gå på en rad kostsamma nitar. Har du en fråga om en specifik titel får du gärna ställa den.

Med vänlig hälsning

Pekka

[Ted_B]

Tack för det svaret.
Det finns som vanligt inte någon enkel lösning då.
Jag är inte just nu ute efter några speciella titlar, ställer kanske frågan till dig senare då eftersom du verkar ha lyssnat igenom otroliga mängder skivor

[music4ever]

Tråkigt bara att Diament fick jobba med masterkopior. Han säger själv att han kunnat göra ett bättre jobb.

Diaments mastringar ska iaf vara de bästa CD släppen av Led Zeppelins alla skivor.

Det är nog rätt ofta en del rätt tvivelaktiga källor till dessa tidiga CD utgivningar. I många fall är de såklart bättre än senare remastrerade utgåvor, men i flera fall så kan nog en NM vinylutgåva vara närmare mastern.
Sen så har vi detta med vad man föredrar. Att man föredrar en viss utgåva pga av just den masteringen. T ex de 4 st olika vinylutgåvorna av Led Zeppelin II som jag postade nyligen. Den som man föredrar kanske inte är den som är närmast masterbandet.

[PekkaJohansson]

Det framstår som meningslöst att spekulera om "rätt ofta" och "rätt tvivelaktiga källor". Under alla omständigheter kan en god bandkopia som digitaliseras mycket väl ge ett bättre slutresultat än en vinylskiva. Det är till och med sannolikt med tanke på alla de fel som vinylsystemet är behäftat med. Diaments Zeppelin-utgåvor låter som sagt utmärkt. De japanska Pastmasters-utgåvorna med Beach Boys, som är gjorda från analoga bandkopior, sopar banan med de amerikanska originalvinylerna och vinner generellt över andra cd-utgåvor tack vare avsaknad av processning. Apropå närhet till mastern: har du funderat på hur kedjan för vinylframställningen ser ut innan du får din skiva i handen?

Med vänlig hälsning

Pekka

[darkg]

... Den bistra sanningen är alltså att man för att få ens rimlig koll måste läsa kopiösa mängder text på nätet, sålla informationen rejält och gå på en rad kostsamma nitar.

Det måste finnas försök att samla ihop information om alternativa utgåvor i sökbara databaser. Även om data måhända delvis är subjektiva, preliminära eller kontroversiella. Känner du till vad som gjorts härvidlag?

[music4ever]

Det framstår som meningslöst att spekulera om "rätt ofta" och "rätt tvivelaktiga källor".

Det spekuleras rätt ofta att tidiga CD utgåvor skulle vara flat överföringar från originalmasters, något som jag hittills inte funnit något bevis att det oftast varit så. Vilken källa, hur den förts över och vad man gjort när man fört över den (EQ mm) är något man får undersöka för varje enskild titel.

[lennartj]

I stereons barndom, på 50-talet gjordes många fantastiska inspelningar av klassisk musik, som diverse audiofilbolag köper rätten att digitalisera, remastra och återutge gång på gång på gång i alla tänkbara digitala format, men även på 180 eller 200 g vinyl, samt svindyra rullband ($ 450 USD).

Jag har varit med om lite ovetenskapliga jämförelselyssningar på olika stereo-LP från 1958-1960 ca. mot nymastrade.
Vi kom fram till att vinyl är beständigare än magenetiserade band.
Även om rullbanden är mycket beständigare än t.ex. kassettband har de efter ca. 60 år ofta tappat lite dynamik, jämfört med förstautgivningar i "mint condition". De första graververken som kunde gravera i stereo kom 1958 och hade betydligt svagare förstäkare med högre distorsion till graverhuvudet än de transistoriserade man bytte till på 60-talet.
De mer puristiska återutgivarna inte försökt återskapa den förlorade dynamiken med konstgjorda medel.
Vi tyckte nog att de gamla utgivningarna, gjorda från masterband som då var färska hade mer musikalisk "nerv" ån återutgivningar från åldrande band, om de inte var för hårt utstyrda, så att distorsionen blev störande.

[RogerGustavsson]

När vinyl var ensamt på scenen, fanns det mängder med olika mastringar. Det vurmades ibland för vissa utgåvor. Hur nära dessa var original masterbanden vet väl knappast någon? Jo, några vet, de som har originalbanden i sin ägo, exempelvis de som gjort inspelningarna. Frågan är också om masterbandet hade mixats på samma sätt idag men den utrustning som idag står förfogande? Bertil Alving har jag refererat till tidigare och han nämnde att det blev lite olika mixningar när högtalarna i studiorna byttes till mera moderna tingestar, exempelvis före/efter B&W 801 tidigt 80-tal. Hade man gått från något fett låtande monitorsystem, blev mixarna annorlunda på ett lite slankare system. Många 70-talsinspelningar låter rätt slanka i moderna anläggningar. Även tidiga CD-utgåvor av många rock/pop-produktioner låter rätt slanka.

[Perfector]

I stereons barndom, på 50-talet gjordes många fantastiska inspelningar av klassisk musik, som diverse audiofilbolag köper rätten att digitalisera, remastra och återutge gång på gång på gång i alla tänkbara digitala format, men även på 180 eller 200 g vinyl, samt svindyra rullband ($ 450 USD).

Jag har varit med om lite ovetenskapliga jämförelselyssningar på olika stereo-LP från 1958-1960 ca. mot nymastrade.
Vi kom fram till att vinyl är beständigare än magenetiserade band.
Även om rullbanden är mycket beständigare än t.ex. kassettband har de efter ca. 60 år ofta tappat lite dynamik, jämfört med förstautgivningar i "mint condition". De första graververken som kunde gravera i stereo kom 1958 och hade betydligt svagare förstäkare med högre distorsion till graverhuvudet än de transistoriserade man bytte till på 60-talet.
De mer puristiska återutgivarna inte försökt återskapa den förlorade dynamiken med konstgjorda medel.
Vi tyckte nog att de gamla utgivningarna, gjorda från masterband som då var färska hade mer musikalisk "nerv" ån återutgivningar från åldrande band, om de inte var för hårt utstyrda, så att distorsionen blev störande.

Jag har 2 Hugo alfve'nplattor från 1957 i stereo.
Så jag tror du fått årtalet fel, men annars är jag med på resan

[RogerGustavsson]

Jo, den spelades in på band 1957 men gavs den ut på vinyl i stereo då? Finns för övrigt en berättelse hur de lånade ihop grejor för att kunna göra den inspelningen.

[Perfector]

Jo, den spelades in på band 1957 men gavs den ut på vinyl i stereo då? Finns för övrigt en berättelse hur de lånade ihop grejor för att kunna göra den inspelningen.

Det står 1957 på plattorna och att det är de första stereoutgåvorna i Sverige.

[petersteindl]

I stereons barndom, på 50-talet gjordes många fantastiska inspelningar av klassisk musik, som diverse audiofilbolag köper rätten att digitalisera, remastra och återutge gång på gång på gång i alla tänkbara digitala format, men även på 180 eller 200 g vinyl, samt svindyra rullband ($ 450 USD).

Jag har varit med om lite ovetenskapliga jämförelselyssningar på olika stereo-LP från 1958-1960 ca. mot nymastrade.
Vi kom fram till att vinyl är beständigare än magenetiserade band.
Även om rullbanden är mycket beständigare än t.ex. kassettband har de efter ca. 60 år ofta tappat lite dynamik, jämfört med förstautgivningar i "mint condition". De första graververken som kunde gravera i stereo kom 1958 och hade betydligt svagare förstäkare med högre distorsion till graverhuvudet än de transistoriserade man bytte till på 60-talet.
De mer puristiska återutgivarna inte försökt återskapa den förlorade dynamiken med konstgjorda medel.
Vi tyckte nog att de gamla utgivningarna, gjorda från masterband som då var färska hade mer musikalisk "nerv" ån återutgivningar från åldrande band, om de inte var för hårt utstyrda, så att distorsionen blev störande.

Jag har 2 Hugo alfve'nplattor från 1957 i stereo.
Så jag tror du fått årtalet fel, men annars är jag med på resan

Stereoinspelningar gjordes från ungefär 1935 på försök. Vissa gjordes på 40-talet. På 50-talet gjordes stereoinspelningar för att kunna ges ut på det nya mediet LP 12” som var en vidareutveckling av microgroove som var 10”. Alla skivor var mono fram till 1958 då stereoskivan lanserades på LP. Decca började spela in i stereo ung 1954/5 för senare utgivning. I USA kan stereoskivan ha släppts på marknaden någon månad tidigare d v s 1957. Det fanns dock knappt stereoanläggningar att köpa 1957. Allt var rör. Alla slutsteg var mono och då användes 2 st för stereo. Integrerade stereoförstärkare med rör fanns egentligen bara under en kort period. Det fanns även några stereoreceivrar med rör under en kort period. Transistorn i konsumentelektronik lanserades kring 1960. Kombinationen stereo och transistorn innebar revolution på marknaden. Men det skapades två läger där Stig Carlsson och Jon Idestam Almqvist tillhörde Monofalangen. Under hela resan från sent 40-tal hade Paul W Klipsch stereo hemma med bandspelare och centerkanal, då övriga världen spelade mono med 1 högtalare. Tror han spelade skjortan och brallorna av i stort sett alla andra.

Mvh
Peter

[lennartj]

Jo, den spelades in på band 1957 men gavs den ut på vinyl i stereo då? Finns för övrigt en berättelse hur de lånade ihop grejor för att kunna göra den inspelningen.

Det står 1957 på plattorna och att det är de första stereoutgåvorna i Sverige.

Ja, men då menar de inspelningsår, inte när skivan graverades och pressades.
Som Roger nämner fanns inga stereograverhuvuden före 1958 enligt många källor.
Perfektor KAN dock ha rätt.
https://www.ortofon.com/about/timeline

I länken ovan står att Ortofon 1957 utvecklar (inte utvecklat) graverhuvud för stereo,
så det skulle ju kunna tänkas att det driftiga teamet bakom Alfvéninspelningen tjatat
sig till att få göra en provgravering på Ortofons prototyp, men jag tvivlar, för det fanns
ännu ingen pickup för stereo.
Allt kring stereo-LP'n hände 1958-1959, liksom 78-varvarens nästan omedelbara död.

[Perfector]

Möjligt att du har rätt, men jag trodde man angav utgivningsåret på vinyler.
Är det annat än på popmusik?

[petersteindl]

Jo, den spelades in på band 1957 men gavs den ut på vinyl i stereo då? Finns för övrigt en berättelse hur de lånade ihop grejor för att kunna göra den inspelningen.

Det står 1957 på plattorna och att det är de första stereoutgåvorna i Sverige.

Ja, men då menar de inspelningsår, inte när skivan graverades och pressades.
Som Roger nämner fanns inga stereograverhuvuden före 1958 enligt många källor.
Perfektor KAN dock ha rätt.
https://www.ortofon.com/about/timeline

I länken ovan står att Ortofon 1957 utvecklar (inte utvecklat) graverhuvud för stereo,
så det skulle ju kunna tänkas att det driftiga teamet bakom Alfvéninspelningen tjatat
sig till att få göra en provgravering på Ortofons prototyp, men jag tvivlar, för det fanns
ännu ingen pickup för stereo.
Allt kring stereo-LP'n hände 1958-1959, liksom 78-varvarens nästan omedelbara död.

Det fanns faktiskt 10” vinyl för mono under en mellanperiod före Long Playing 12” LP mono. Stenkakan började fasas ut någon gång redan på 40-talets slut skulle jag tro. Singlar och EP fanns väl också relativt tidigt och hade samma speltid som stenkakan. Efter 1946 kom högtalarelement med permanentmagneter på språng. Ur ett historiskt tidsperspektiv från år 1946 till 1981/2 med sina musikförlag och därifrån till år 2017 med CD så får man nog säga att 2 kanals CD varit och är ett synnerligen livskraftigt medium.

Mvh
Peter

[RogerGustavsson]

Omslagen som Perfector visar ovan har en ledtråd, där står att Hugo Alfvén levde 1872-1960. Då torde skivan vara utgiven efter hans död. Kjell Stensson hade väl en berättelse till hur stereoinspelningen kom till?

[Perfector]

Omslagen som Perfector visar ovan har en ledtråd, där står att Hugo Alfvén levde 1872-1960. Då torde skivan vara utgiven efter hans död. Kjell Stensson hade väl en berättelse till hur stereoinspelningen kom till?

David Bowie gav ut en platta och föll död till marken strax efter utgivningen.
Hugo kan mycket väl ha gjort detsamma.

[petersteindl]

Midsommarvaka gavs ut i mono år 1957 till Hugo Alfvéns 85-års jubileum 1/5-1957. Skivnummer 33126.

Stereoversionen gavs ut senare.

[RogerGustavsson]

Omslagen som Perfector visar ovan har en ledtråd, där står att Hugo Alfvén levde 1872-1960. Då torde skivan vara utgiven efter hans död. Kjell Stensson hade väl en berättelse till hur stereoinspelningen kom till?

David Bowie gav ut en platta och föll död till marken strax efter utgivningen.
Hugo kan mycket väl ha gjort detsamma.

Du menar att man redan 1957 vet att Huga ska dö 1960 och trycker det året på omslaget?

Monoskivan är utgiven 1957 som Peter nämner.

https://www.discogs.com/Hugo-Alfv%C3%A9 ... e/10670258
https://www.discogs.com/Hugo-Alfv%C3%A9 ... ter/949389

[petersteindl]

Den förlorade sonen gavs ut 1964 i stereo med nr SLT33182.