Almen skrev:I-or skrev:Det blir inte svårare att spela in musik för att mellan- och innerörat är mycket komplexa biologiska skapelser med massor av spännande akustiska, strukturdynamiska och speciellt neurokemiska funktioner.
Ljudåtergivning ska "endast" återskapa ljudtrycket som verkar mot den enda yttre sensorn, d.v.s. trumhinnan, vilket är en rent fysikalisk uppgift för audioingenjörerna. Resten kan man vad gäller ljudåtergivning betrakta som en svart låda, vilken man beskriver via det vetenskapliga området psykoakustik som förutom ovanstående funktionalitet förstås även innefattar allehanda signalprocessning i hjärnan.
Ja, det är min ingång också. Trumhinnan kan väl ses som en endimensionell sensor, att jämföra med näthinnan, som är en yta (sedan kommer ju tiden in också, så klart).
En yta har 2 rumsdimensioner. En linje har 1 rumsdimension. En punkt har 0 rumsdimensioner? En volym har 3 rumsdimensioner.
Nu har vi 2 öron och 2 trumhinnor med ett avstånd dem emellan där ett huvud finns placerat. Kortaste avståndet mellan trumhinnorna kan beskrivas med en linje.
Denna linje kallar jag för Binaural Axis.
Linjen mellan högtalarna i en stereofonisk återgivning med 2 högtalare kallar jag Stereoaxeln.
Jag blandar Engelska och Svenska när det passar.
Vid normal hörlurslyssning sammanfaller Stereoaxeln med Binaural Axis. Det är en av hörlurslyssningens dilemma.
Detta framgår tydligt då man går över till att analysera vektorfält istället för skalärfält.
Vi kan ju trots allt höra riktning. Riktning finns inte i skalärfält. Men riktning finns i det man kallar direktljud, således vektorfält. I ett riktigt diffusljudfält finns heller ingen riktning, således skalärfält.
Riktningshörandet som gäller varifrån ljudet kommer d v s lokalisation av ljudkälla skiljer sig från att höra VAD ljudet är för något och vilka karaktärsdrag har det, t.ex. loudness, timbre, tonhöjd, igenkänning av ljudkälla eller ljud i sig.
Allt det senare ser jag som skalärer i ett skalärfält.
Riktning är en vektor i ett vektorfält.
Det är matematiskt sett väsensskilda egenskaper.
Då man dessutom har med ljud att göra så kommer tiden in som dimension i och med förändring av ljudets ingående variabler som funktion av tiden, tidsderivata. Då kommer fas, hastighet och frekvens in i ekvationen och därmed våglängd samt variation av loudness som funktion av tiden, det vi kallar dynamiska förlopp.
Med synen inser jag inte riktigt tidsderivatans inverkan, åtminstone då man tittar på objekt på jorden. Kanske färgseendet kan kopplas till tidsderivata, men tingen man ser reflekterar bara solens strålar på ett för tingen specifikt sätt.
Tänk om det vore likaså med ljud och hörseln.
Man har den store allstrålande ljudgeneratorn som alstrar ett bredfrekvent brus. Sedan hör vi bara reflexer. d v s har vi speciellt absorbtionsfilter på någon reflekterande yta, t.ex. ett trombonfilter på en trombon, så vips, låter det som en trombon. Absorbtionsfiltret har absorberat allt annat ljud än just det ljud som en tilltänkt trombon skulle alstra.
För att göra en lite knasig liknelse, liksom. Man tänker inte så mycket på de naturliga fenomenen i vardagslivet. Men skall man införa dessa fenomen i matematiska formler i den fysikaliska världen så måste man ju börja tänka, vilket är ganska jobbigt, men vill man lära sig, så är det en fördel att kunna tänka och fantisera lite.
MvH
Peter
VD Bremen Production AB + Ortho-Reality AB; Grundare av Ljudbutiken AB; Fd import av hifi; Konstruktör av LICENCE No1 D/A, Bremen No1 D/A, Forsell D/A, SMS FrameSound, Bremen 3D8 m.fl.
)
