Hoppsan, stavfel!
Med
"MPEG-1 Layer II- eller II-kodas"
menade jag förstås
"MPEG-1 Layer II- eller III-kodas"
!!
Moderator: Redaktörer
Johan_Lindroos skrev:Svante skrev:Jag var inne på detta i nåt annat inlägg för nåt år sen. Om en inspelning klipper (dvs en signal har blivit tillpålattad så att flera sampel i rad ligger på det högsta binära talet som systemet kan lagra (32767 för 16-bit 2-komplement (som CD))) så funkar det bra med det gamla stuket där man hade en noga kalibrerad 16-bitars D/A-omvandlare och ett analogt antivikningsfilter. Men idag har man översampling och digitala lågpassfilter. Eftersom signalen efter filtret ska ha en översläng (om filtret är nära idealt och den digitala signalen är klippt) så kommer filtret också att klippa, i det digitala fallet. Här finns det potential att olika filter klipper olika och att D/A-omvandlarna därmed låter olika eller åtminstone olikt det gammaldags analoga filtret (som ju inte klipper).
Detta är något att fundera på när man styr ut en digital inspelning fullt. Kanske bör man lägga sig 1 á 2 dB under så kanske alla D/A-omvandlare kommer att låta lika?
En överstyrd skiva kan alltså vara "avslöjande" när man försöker skilja D/A-omvandlare åt tex med lyssning. Om det sen egentligen är inspelningens eller D/A-filtrets fel kan ju diskuteras, men jag tror att det är en oundviklig konsekvens av att dagens D/A-omvandlare är översamplade.
Bra att du tog upp detta. Det blir ännu värre med signaler nära 0 dBFS som ska MPEG-1 Layer II- eller II-kodas, med alla sina psykoakustiska filter och liknande. För att den kodningen ska bli klippningsfri har jag gjort lite experiment fram- och tillbaka och kommit fram till att man behöver ha en digital insignal till kodaren som är mindre än omkring -2,5 dBFS, kanske -3 dBFS för att vara på säkra sidan. Det beror också på vilket spektral innehåll som musiksignalen har, en del musik klarar sig med högre innivå.
Användare som besöker denna kategori: Erik_Johansson, Google [Bot] och 25 gäster