Att förstå är inte samma sak som att tydligt identifiera en tes. Men jag tror den tes du Flint anser presenterats är maskerad till en fråga, nämligen:
Räcker det med att ha ett högpassfilter i basen för att skapa en bashögtalare där vi hör nedersta oktaven som mätmässigt inte finns där?
Tesen är då "det räcker med övertoner för att skapa ett ljud där man hör den nedersta oktaven som inte finns".
Varför man skulle behöva ett lågpassfilter för att höra en ton, alltså ta bort den för att den skall höras, framgår dock inte.
Och oavsett vilket så är svaret på frågan - nej, man hör inte grundtonen om den fattas, men man hör vilken frekvens som vågen repeterar med. Och kan därför i förekommande fall förstå harmonik som bygger på den spelade tonen.
Allt detta är ju välkänt sedan antiken, så det kanske inte är något vi behöver lägga tid på att reda ut. Ej heller tycker jag det är en bra ide att framställa sådan här gammal skåpmat som nyheter.
Frågan som jag tycker i så fall är intressantare är om man skall kalla ett ljud som består av säg 55 Hz + 82,5 Hz + 110 Hz + 137,5 Hz + 165 Hz... för subkontra-A?
Rent musikaliskt menar jag att det ÄR ett Subkontra-A, men djupbassubstansen lyser ju med sin frånvaro.
Begreppet "ton" (som det används och som det fungerar i harmoniska sammanhang) vilar nämligen på vågrepetitions-frekvensen, inte på hur stark den ena eller andra deltonen är. En eller flera deltoner INKLUSIVE den första, alltså grundtonen, kan fattas utan att det blir en annan ton. Konstigare än så är det inte. Men vilka deltoner som är med och hur starka de är i förhållande till varandra bestämmer i hög grad tonens KLANG. Det skall inte förväxlas med dess tonhöjd.
- - - - - - - - - - -
Flint skrev:Hör du grundtonen?
Är inte den rätta frågan: Hör du vilken grundton det är?
För det är ju det som är det intressanta här, att man kan ta bort grundtonen utan att behöva sväva i ovisshet om vilken det var, men hör den gör man inte - det låter annorlunda än om grundtonen finns med.
Och för sammanhang (eller för personer) där man nöjer sig med att höra vad som spelas så kanske det räcker att förstå grundtonen, eftersom det är vad man behöver göra för att förstå harmoniken. Men talar vi fidelitet så skall den självklart vara med på riktigt.
Vh, iö
- - - - -
PS. Istället för en serie där man utesluter endast grundtonen (200 Hz) så föreslår jag en serie där man utelämnar många flera toner, t ex grundton, andraton och tredjeton. Återstår gör den 800 Hz, 1000 Hz, 1200 Hz...
Och ni kommer att bli varse att man ändå hör vilken grundtonen är.
Det är helt enkelt avståndet mellan gubbarna som berättar om grundtonen, eller om ni hellre vill se det såhär: Avståndet mellan gubbarna bestämmer vågens repetitionsfrekvens.
Dessa saker kan man såklart lyssna på, men det går även utmärkt att studera det på oscilloskåpet.
- - -
Det kan slutligen nämnas att det finns gott om musikintrument som har en väldigt grundtonssvag klang. En normal flygel som spelar ett A i subkontraoktaven t ex. Repetitionsfrekvensen är förvisso 27,5 Hz, men ingen torde kunna missa att det är ett ljud med svag, nästan obefintlig, grundton.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
200*(0+1)=200 Hz
Kanon! Jag är helt införstådd med det som står inom psykoakustiken. I denna sekvens bör definitivt tonhöjden höras som 200 Hz eftersom det är 200 Hz som är repetitionsfrekvensen. Då behöver inte 200 Hz vara med d v s utan n=0. Frågeställningen är hur skillnaden upplevs om den vore med? Tonhöjden bör vara samma. Beroende på amplitud på grundtonen så bör differensen höras olika.