Well, som väl är är musiklyssning lite som sömn. Fast över mycket längre tid.
Sover man dåligt så kan man sova igen det efteråt, genom att sova bättre och längre tills allt är bra igen.
Det är inte riktigt sant, men om vi säger att det är så enkelt så kan vi jämföra med att lyssna på musik, och detta är min tes:
Om man av något skäl under flera års tid tappar bort musiken, liksom glömmer bort varför man när man var runt 11-12 år gammal* började lyssna på musik "på allvar" och fascinerades, t ex på grund av en hifi-tillverkare som berättar att man måste stampa takten eller sjunga med, och att man skall pyssla med att liksom "värdera anläggningen" istället för att bara njuta av musik utan tanke på anläggningen eller återgivningen - så betyder det inte att det är för alltid förlorade år.
De kan nämligen vara ett tomrum som gör musiklyssningsglädjen desto större när den kommer tillbaka!
Kanske är det till och med så att den förnyade inspirationen kan leda till att man börjar lyssna med ett ännu bättre perspektiv än man hade från början, och några år senare faktiskt har en STÖRRE total musiklyssningsskatt i minnet.
Att summan helt enkelt passerar den summamusikglädje som alternativt hade gällt för samma tidpunkt.
Vh, iö
- - - - -
*Eller vilken ålder man nu verkligen började upptäcka på ett reflekterande sätt, hur fantastiskt det är med musik. Jag har genom att prata med massor av människor, kommit till slutsatsen att de flesta faktiskt har sina tidig/starkaste musikupplevelser från typiskt 12-årsåldern.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
