Kaffekoppen skrev:Jo, alltså, det är ju inte alltid det finns rätt och fel

Många blandar ihop en subjektiv syn på återgivning (vilket kan vara precis hur som helst och alltid rätt - det bestämmer man ju själv) med hårda saker som faktiskt frekvensgång eller djupbasförmåga (där det faktiskt finns ett exakt svar).
Är glad att du håller med om det.
Inte alla kan skilja mellan subjektivt och objektivt dock, och de som inte kan det fordrar ofta att allting skall betraktas som "åsikter" (=subjektiva), och att något de säger därför inte kan vara fel, och därför inte heller kan få kallas fel, eller kritiseras, ens om det är fel, det vill säga har varit ett uttalande som gör anspråk på objektivitet men är felaktigt.
Kort sagt: Ibland
finns det rätt och fel. Och det kan vara en viktigare information än att det inte alltid gör det.
Dahlqvist skrev:subjektivisten skrev:Att så många har en sådan prestige att dom inte kan erkänna när dom har fel, är så otroligt korkat. Vad vinner dom på det? Tänk vad mycket mer man kan lära sig, förstå och framförallt, hur mycket bättre ljud (=större njutning) man kan få om man är prestigelös.

Man kan också se det så att det som en kallar prestige kallar en annan person för berättigat försvar av välgrundade ståndpunkter. Bara för att någon har fel och försvarar en felaktig ståndpunkt kan man inte automatiskt förutsätta att personen ifråga vet att den har fel (och således med ont uppsåt försvarar en ståndpunkt som man vet är falsk i syfte att upprätthålla sin surt förvärvade social prestige).
Att säga att det bara handlar om "prestige" är att göra det lite väl enkelt för sig tycker jag. Att det som jag tror du anser vara brist på prestigelöshet är vanligt tyder ju på att det fyller en funktion för många (de flesta) människor. Denna funktion tror jag inte främst handlar om att behålla social prestige, dvs. försvara den egna positionen i en social hierarki, utan om självbilden. Man vill vara bra på det man bestämt sig för att man vill vara bra på. Var och när människor försvarar sina åsikter varierar alltså med hur viktigt något är för dem själva. Det är lätt att se att människor ofta blir extra irriterade när de får höra att de inte kan sitt jobb (de flesta vill vara bra på sitt jobb) medan perifera fritidsintressen kan vara mindre kontroversiella.
Ibland gör man misstaget att "exportera" tron på sin förmåga inom ett området till ett annat trots att detta inte är relevant. Då tror jag att det kan bli så att man "importerar" problem med självbilden från det område man inte behärskar till det område man behärskar trots att det egentligen skulle kunna gå att upprätthålla en gräns. Man misstar domänspecifika kunskaper och färdigheter med en allmän "smarthet" som man tror är kärnan när det egentligen var något annat. Men det är klart, vem vill inte vara smart?
/D
Hur menar du då?
(Eller: Javisst självklart, men vad har det med det Subjektivisten skrev?
Du bekräftar ju bara att problemet han pekar på finns.)
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).