KarlXII skrev:IngOehman skrev:Men när man kopplar en apparat med icke-nollohmig utgång, till en apparat
med icke-oändlig inimpedans, och sedan kryddar kalaset med att båda appa-
raterna dessutom kan uppvisa olinjäriteter i fler olika domäner, så inser man
snabbt att deras samarbete är en sorts symbiotisk process. De griper liksom
in i varandra således att det inte längre är givet att sen "renaste möjliga
utsignalen" sammanfaller med samma signalutseende i punkten mellan dem,
alltså där de "greppar tag" i varandra och kommunicerar i två riktningar.*
Vh, iö
- - - - -
*Istället för den vanligare situationen där förstärkaren bestämmer och hög-
talaren blir en (förhoppningsvis lydig) slav, som gör exakt det den blir tillsagd.
Jäkla intressant resonemang.
Är detta en rörspecifik egenskap, eller finns det transistorsteg som interagerar med högtalaren på samma tydliga sätt?
Gör inte ALLA steg det förresten, i mer eller mindre mån förstås?
Jodå, alla gör det, helt riktigt.
Men i transistorfallet är det nog för det mesta så att det är (betraktas
som) en oönskad egenskap, eftersom de som tillverkar högtalare för
sådan drivning, har som utgångspunkt att förstärkaren är styv. Därför
är också de flesta transistorförstärkare byggda för att vara så goda
transmissionslänkar som möjligt*. Det vill säga byggda som mer eller
mindre rena spännngsförstärkare med noll ohm ut.
- - - - -
I övrigt har det just ingen med typen av aktivt element att göra, men
som sagt - visst är det vanligt att transistorförstärkare görs för att ge
maximalt lågohmig drivning, medan rörförstärkare görs på många olika
sätt, men förhållandevis sällan för att nå utimpedanser som är mycket
låga (<0,2 ohm = dämpfaktor 40).
Inget hindrar dock från att man bygger transistorförstärkare som är
lite mjukare, men lite knepigt är det, då transistorers inre impedans
är svårt olinjär, och att i själva konstruktionen inkludera en intrinsisk
mjukhet, kan kosta en del lastberoende distorsion. Bättre är då att
fixa mjukheten med strömåterkoppling, det vill säga se till så att den
mjukheten man får är "ren". Självklart kan man använda ett motstånd
också, men vill man nå rörtypiska värden så eldar man ju lite för kråk-
orna (eller vad för slags djur som nu kan tänkas bosätta sig i audio-
förstärkare).
- - - - -
Min uppfattning är att de flesta högtalare som är gjorda för transistor-
förstärkare (men inte alla) passar rätt så dåligt till de allra flesta rör-
förstärkare, det vill säga, de gör dem inte rättvisa.
Det tycker jag är lite synd, för det gör ju att många fått lite missvisande
uppfattningar om vad som går att åstadkomma med anläggningar som
använder rörförstärkare.
- - - - -
I övrigt är inte resonemanget med hur rörförstärkare och högtalare är
i symbios med varandra (om allt är gott) det minsta nytt, utan jag har
skrivit om detta många, många gånger genom åren, även här på fak-
tiskt, men långt dessförinnan också.
Vh, iö
- - - - -
*Just jag dimensionerar dock alla mina högtalare för att förstärkarnas
utimpedans skall vara 0,1 ohm (eftersom det för med sig en hel rad för-
delar att ha en sådan svag isolation mellan förstärkarterminalen och
"spänningsgeneratorn" där inne, men det får vara överkurs för nu, som
de säger anglosaxerna), och därtill utgår jag ifrån att ytterligare 0,1 ohm ligger i kabeln mellan förstärkare och högtalare. Både dessa serie-
resistanser är alltså inräknade i alla mina konstruktionerna.
Har man lågohmigare förstärkare kan man alltså ha lite tunnare kabel,
eller längre utan att det "blir fel", eller man kan förstås sätta in ett
rekorderligt motstånd (0 - 0,1 ohm) om man så föredrar.
Bäst är då
faktiskt att sätta det inuti förstärkaren, men vem orkar? Inte jag. Så
särskilt noga är det inte heller, 0,1 ohm är inte mycket att orda om för
en rimligt impedanssnäll högtalare.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
