petersteindl skrev:celef skrev:1. det känns på något sett snett att införa tonkurveavvikelser i högtalaren, vad händer om ljudet på en skiva rattas med en högtalare som har denna avvikelse när skivan sedan spelas upp på en högtalare med samma avvikelse, ger det en dubbelavvikelse?
2. jag tror mer att det är spridningsmönstret på högtalaren som ska utformas med stor omsorg än att införa omfattande systemdippar, jag tycker själv att det låter bättre ju bättre jag får till spridningen,
3. jag hållar det fortfarande viktigare att högtalare uppvisar ett tolerant beteende än att det mäter perfekt vid någon enstaka punkt
I princip +1
4. Sedan gäller det bara att bestämma hur spridningen skall vara och hur man vill dimensionera rummets reflexmönster i lyssningsposition.
MvH
Peter
För att kunna kommentera vad ni tycker så har jag delat upp det i tre punkter,
och sedan en fjärde för det Peter "tycker själv".
- - - - -
1. Ni tänker fel. (Men jag vet att det är komplicerade saker det här, så de
allra flesta har faktiskt stora svårigheter att hålla ens 1/10 av alla för frå-
gan viktiga sambanden, för att inte säga sambandens polarliteter, klara för
sig i huvudet.)
Det är när samma lyssning i studion som där hemma föreligger som det INTE
kan bli fel (om man med "fel" menar "inte som teknikern ville ha det").
Om däremot studions lyssning inte kompenserar stereosystemfelen, så finns
det en klar risk för att teknikerna på subjektiva (ogenomtänkta) grunder,
vrider till ljudet för att låta bra i den stereosystemfelsdrabbade lyssningen.
Det vill säga ställer till INSPELNINGEN med något stereosystemfelskompen-
sationsliknande. Och det får man INTE göra!
Stereosystemfelskompensationen MÅSTE nämligen skapas i högtalren, av 2
skäl:
Skäl A. Det är först när man är där som man vet vad det är för högtalare,
det vill säga HUR högtalaren kommer att "packar upp" (dekoda) signalen.
Och innan man vet det så kan man inte veta hur kompensationen skall se
ut. En riktig ortoakustisk högtalare skall t ex inte ha någon kompensation
alls (är min bedömning).
Skäl B. Det är också först när man passerat ALLA transmissionslänkar (och
det har man inte gjort när man kommer fram till högtalare, eftersom även
dess ingång och kablarna fram till filtret handlar om transmission) som man
får tillgång till att styra OLIKA otstrålningsvinklars klang OLIKA.
Nu menar jag inte att klanka på Linkwitz, men den lösning han förespråkar
med eq i transmissionskedjan (före högtalaren) är nästan* lika tokig som att
lägga kompensationerna redan på inspelningen. Jag skrev nästan för om den
som gör eq'n är samma person som gör högalaren, så faller ju skäl A ovan.
- - - - -
2. Cirklbevis! Du definierar inte vad du menar med "bättre" spridning. Är det
mindre, är det mer? eller är det en spridning som är intrikat utformad för att
tillgodo se någons idé om hur den skall se ut?
Oavsett vilket så faller påståendet
"jag tycker själv att det låter bättre ju
bättre jag får till spridningen" på att vara självdefinierande. Det MÅSTE man
ju tycka om man menar att definitionen på den bättre spridningen är att det
låter bättre.
Så - håller med gör jag självklart! Det låter alltid bäst när spridningen är
bäst, men "bäst" är, i min värld, varken något som har ett enkelt svar, eller
något som är lika från miljö till miljö.
Högtalare kan inte göras optimala, utan att man vet ungefär hur de kommer
att användas. Visst finns det ett intervall som blir mycket bra, men man kan
inte optimera en konstruktion utan att ha en rumsakustisk utgångspunkt.
sammanhanget påverkar formeln.
- - - - -
3. Vad är en tolerant högtalare? Det kan betyda rätt många olika saker. Så
jag undrar om du har en mera fysikalisk definition på det du menar? Jag är ju
nyfiken på vad det är som du menar är viktigare än att det "mäter perfekt
vid någon enstaka punkt". Och om du har lust du får gärna förklara även
vad du menar med det.
("Enstaka punkt": Menar du i en utstrålningsvinkel, eller på en spefikik plats
i rummet, eller på ett specifikt avstånd och vinklel, eller kanske i en del av
frekvensregistret? och med:
"Mäter perfekt": Menar du en linjalrak tonkurva, eller ett perfekt beteende i
tidsdomän, eller kanske något annat?)
- - - - -
4. Precis!

(Bara...)
Fast utöver att "bara" inte är så bara, eftersom man måste undersöka alla
de grundläggnade mekanismerna innan man kan fatta några insatta beslut
om spridningen, så gäller det ju dessutom bara om man är av uppfattningen
att energin från rummets alla reflexljud SKALL dominera = vara signinifakt
mycket starkare än de ljud som går direkt från högtalarna till lyssnaren utan
att först ha studsat i saker.
Men även då kan man ju argumentera att direktljudet "egentligen" skall vara
skulpterat - men att man kan avstå - eftersom det ju ändå inte hörs under
sådana betingelser*.
Vh, iö
- - - - -
*Direktljudstonkurvan# (säg det ljud som anländer inom 5 ms - längre vid
låga frekvenser) från t ex Carlsson-högtalare är inte speciellt lik ett rakt
streck, men det märks, tack vare den höga halten reflekterat ljud, inte. Och
av samma skäl är det även påfallande liten inverkan av en person som går
framför en av högtalarna - om rummet är lämpligt för ortoakustisk lyssning
nota bene. Skall berätta mera om detta en annan gång.)
#Det bör tilläggas att man kan och bör skilja mellan vad som är direktljud
sett ut en psykoakustisk synvinkel (ljud från ljudkällans håll inom ett snävt
men frekvensberende tidsintervall) och direktljud enligt fysikalisk definition
(det ljud som kommer från högtalaren, eventuellt endast det som kommer
från membranen).
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).