Man jämför lite förenklat ljudet inne vid trumhinnan mellan när det är
liveinstrument som spelar och då en återgiven version av samma sak
spelas.
Det som komplicerar saken är att man ju måste ta ställning till i vilka
domäner man vill definiera återgivningen (och helst även veta varför
man gjort de val man gjort).
förekommande fall är ju inspelningen som sådan tvåkanalig och därför
också förlustbehäftad. Det behöver inte betyda att den blir svårt fel-
aktig, men det betyder att det finns gränser för hur pass stor öppning
in till den inspelade världen som går att åstadkomma, och tar man inte
hänsyn till det så kan man dra väldigt felaktiga slutsatser om hur bra
återgivningen är. Skillnaden som beror på att öppningen inte är oändligt
stor (omniangulär) är ju inte i sig en förvrängning av de akustiska sig-
nalerna, utan bara en begränsning av hur öppningen ser ut.
Maximala torleken på den där öppningen (då räknad i steradianer) är
ju dessutom villkorad i första hand rådande standard, som i sin tur har
valts med hänsyn till vissa kvalitetskrav. Balansgången däremellan är
helt fundamental.
Om man t ex hade nöjt sig med en tredimensionell öppning utan någon
möjlighet till en i sanning verklighetsidentisk så skulle en större öppning
ha varit möjlig. Om man tycker att bara "3D" är tillräckligt nära verklig-
heten så kan man ju med hjälp av binaural teknik ta sig i princip ända
fram rymdvinkelmässigt (även om det blir "stillasittande enpersonsinspel-
ningar" eftersom varje individs öron dels är lite olika och man kodar till
bara en lyssningspunkt) det vill säga man kan öppna i 4 pi steradianer.
Men nu är ju 3D inte alls samma sak som verklighetsidentisk återgivning,
så vill man nå längre än så, så räcker inte två kanaler till för att öppna
"hela vägen runt". Däremot kan man koda och dekoda tämligen verklig-
hetslikt med två kanaler om man accepterar en ändligare öppning in till
den inspelade världen, närmare bestämt en som överensstämmer med
den rådande standarden (45-46 graders öppningsvinkel vilket sätter en
ungefärlig gräns för den upplevda öppningen om dryga 60 grader, efter-
som en viss stereoöverbredd är kodnngsbar).
- - -
Hursomhelst - en tvåkanalig inspelning är att göra en enkodning från
den ursprungliga akustiska verkligheten och kanske en som ändrar (och
som av olika skäl både måste och skall (=det är önskvärt) ändra) på
förutsättningarna eller säg "den utvälda mängden musikinformation
är, som man vill föra vidare". Eller för att skriva det rakare - man bör
välja var och hur man vill öppna upp akustiskt mellan ursprungsvärlden
och lyssningsrummet/logen där man kommer att vara när man lyssnar
på musiken återgiven.
Om man t ex vill åstadkomma upplevelsen av att man öppnat upp en
stor öppning framåt mot ursprungsvärlden, så är det ju inte rimligt att
eftersträva samma mätbara skeende vid trumhinnorna som när samma
lyssnare sitter och lyssnar på musiken live, och skall man vara riktigt
noga så finns det ofantligt många olika platser man kan välja att sitta
på när man lyssnar live också och de är alla "rätt", men ändå är de ju
väldigt olika varandra... Så olikhet som sådan är inte tillräcklig för att
man skall kunna definiera något som fel. Det finns många rätta bilder av
ett akustiskt skeende, redan i livelokalen.
Det samma gäller det som händer när man lyssnar på den återgivna mus-
iken - den skall också vara "rätt", och detta på samma sätt som alla de
tänkbara akustiska orignalalternativen var det.
Men som sagt - ingen av dem var ju identiska med någon av de andra,
så det gäller att isolera fram vad det är som kännetecknar alla de "riktiga"
versionerna av hur man kan höra musiken - det som kännetecknar alla de
sätt man kan höra den live.
Det som är gemensamt skall också vara rådande vid lyssningen på den
återgivna versionen.
- - -
Jag skulle alltså vilja uttrycka det som att det rimliga målet är att man när
man skapar återgivningen vill ha skapat ytterligare en "rätt" upplevelse av
musiken - men en som ryms inom ramarna som den tvåkanaliga återgiv-
ningen medger. (Eller en flerkanaligare om det är en sådan in-/upp-spelning
det handlar om.)
Därför behöver man, kan man tänka, skapa samma loge-lyssnande live, om
man med mätningar vill kunna direktjämföra för att få en bild av återgivning-
ens riktighet*...
Men, det är inte så kan lär sig vad som behövde göras, så vill man förstå
och inte bara undersöka och få ytliga svar, så är det bättre att analytiskt
studera delegenskap för delegenskap, för att mera från grunden och utan
risk för hopblandning, lära sig att förstå sig på hörseln in i minsta detalj, för
när man gör det så, så blir plötsligt allting förutsägbart, oavsett hur prob-
lemet är stuvat från fall till fall!
Kort sagt: Modellen för hur ALLA fel behöver kompenseras, utkristalliserar
sig alldeles av sig själv efter att man studerat alla delegenskaper.
Man kan beskriva det som att man från detaljstudierna fått fram en hypotes
inför teoribildningen, det vill säga något som är baserat på studier av verk-
ligheten (en som inte bara inkluderar musik och akustik utan också stereo-
systemet rummet och människan). Som med alla hypoteser behöver den ju
verifieras för att omvandlas till användbar teori, bland annat genom att man
försöker falsifiera den.
*Och då kommer faktiskt just sådana sätt in, att titta på likheten som jag
antydde, som verksamma sätt att försöka sticka hål på teorin.
- - -
När man analyserar data från sådana studier är det dock väldigt viktigt att
man dels korrelerar det man finner med det som lyssnare säger sig uppleva,
men också att man håller isär alla olika domäner som är med och styr hur
de fådda resultaten yttrat sig.
Om t ex en reflex som gått en lång väg i luften är ruckad någon ms mellan
original- och reproduktionsversionen, så betyder det just ingenting för upp-
levelsen, men det kan ändå drastiskt påverka erhållna mätdata. Därför så
är det viktigt att analysen av det som når lyssnarens trumhinnor sker på
signalen när den är isärplockad i alla domäner, och inte av en sammanslagen
version av den, där man inte isolerar de disparata komponenterna, för då
kan man gå hur vilse som helst, och dra helt tossiga slutsatser.
Men lite förenklat kan man säga att risken för felslut kan elimineras av att
man dels alltid korrelerar med faktiska upplevelser, vilket ju också betyder
att man ALLTID bör göra alla experiment själv, alltså inte förlita sig på vad
man läst att andra har gjort för experiment.
Att försöka läsa sig till kunskap som behöver erfaras, det är något som jag
helt enkelt inte tror på. Att gå den breda enkla vägen är måhända just lätt
och kan upplevas som tidsbesparande, men den leder inte till målet. Det
finns inga genvägar. Och det menar jag på allvar.
Det är också ett av skälen till att jag inte själv har skrivit så mycket, och
att jag när jag skrivier något, tycker det är mycket viktigare att förmedla
svårigheterna och komplexiteten, och risken för att gå i fallgropar, än att
försöka förmedla det omöjliga - allt det som man lär sig av att göra stud-
ierna. Det är helt enkelt en omöjlig ambition, som därför är bortkastad.
Eller låt mig säga såhär - det som tog mig 11 år av studier att lära mig,
skulle ta 22 år att berätta om, om ingenting skulle gå förlorat.
Det beror lite på att det ligger något i att en bild säger mer än tusen ord.
Och att uppleva på riktigt är att få tillgång till något så mycket större än
bilder! Och inte bara det - man kan ju lägga sig i också, och ta nya vägar
när det behövs - man har ju själva verkligheten omkring sig!
Böcker är bra, men de är för fundamenta. Vägen till den fulla förståelsen
är något helt annat, och det är den smala vägen, som, hur smal lång och
krokig den än må verka, är den kortaste och snabbast!
Dess synbara krokighet är bara en illusion - på samma sätt som alla tum-
reglers illusoriska räta enkelhet så illa (läs; väl) maskerar den omväg som
de lurar ut sina offer på... Eller omväg förresten, det är en väg som oftast
inte leder fram till målet överhuvudtaget.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
