HA AMP22

[IngOehman]

Visst finns det väl en de-facto standard för interfacen? De flesta högtalarkonstruktörer utgår nog ifrån en drivimpedans som är (mycket nära) noll. Linjenivåer i konsumentgrunkor är ju hyggligt specade till någon volt (ibland litet exaktare) med drivimpedans på max ett par hundra ohm.

Detta enligt min ringa erfarenhet som hobbyist.

"De flesta?"

"Nog?"


Jag gör det inte. Jag utgår ifrån 0,1-0,2 ohm (plus det som kabeln ger). Stig utgick ifrån 0,5 ohm.

Att utgå ifrån 0 ohm drivning av högtalaren är ju bara korkat när man vet att det åtminstone kommer att användas högtalarkablar. O ohm är om något den impedans som man kan vara nästan säker på aldrig kommer att vara rådande. Skall man kunna nå 0 ohm så behöver förstärkaren ha en negativ utimpedans som överenstämmer med kabelns positiva. Det är ingen vidare bra ide att ha negativ utimpedans på något som är tillgängligt utåt.

Finns det någon seriös högtalarkonstruktör överhuvudtaget som utgår ifrån att deras högtalare kommer att drivas av 0 ohm?

Problemet med att ingen standard finns är att man som (insatt och klok) konstruktör måste välja något, och så länge en standard saknas så blir det ett enda gungfly. Utan standard kan man inte ens välja att göra "enligt standard". Det bör man kunna göra.

Det närmaste en standard som finns idag är att dämpfaktorn skall vara hög. Men hur hög då? Mer än 1? Mer än 5? Mer än 25? Mer än 125? Mer än 625?

Det kluriga med begreppet dämpfaktor är just att det är en faktor och inte något som gör det lätt att förstå den faktiska dämpningen som resulterar. Många blir förvånade när de får veta att dämpfaktorn 100 000 0000 bara ger knappt dubbelt så elektromagnetisk dämpning som dämpfaktorn 1.

Dämpfaktorn 25 ger bara marginellt lägre dämpning än dämpfaktorn 100 000 000 (etthundramiljoner). Ju större del ett system kontrolleras av mekaniska dämpningar, desto mindre blir skillnaden, men även när den mekaniska dämpningen är noll så är skillnaden mellan 25 och 100 000 000 mycket liten.

Tittar man på defactoapparaters dämpfaktor så hittar man de flesta transistorförstärkare mellan 50 (lägre i diskantområdet dock, nedåt 2-5 är inte ovanligt om man tittar på KlassD-förstärkare) och upp till väldigt höga dämpfaktorer (mer än 200, vissa mycket mera). Rörförstärkare har typiskt dämpfaktorer på mellan 0,3 och uppåt 100. Räknar man med högtalarkabeln så får man räkna ned de högre värdena en hel del.

Vilken defactostandard pekar det på?



Vh, iö

- - - - -

PS. På 70-talet (tror jag det var) gjorde Kenwood (tror jag det var - ursäkta osäkerheterna, men det var ett tag sedan) en förstärkare med fyrpoliga högtalarterminaler som skulle användas tillsammans med en specifik kabel, med returledare! Via returledarna så återkopplade man signalen vid högtalarterminalen med. Det är väl det närmare ett försök att nå 0 ohm matningsimpedans till högtalarna som gjorts.

Det var ingen bra idé.

[PerStromgren]

Visst finns det väl en de-facto standard för interfacen? De flesta högtalarkonstruktörer utgår nog ifrån en drivimpedans som är (mycket nära) noll. Linjenivåer i konsumentgrunkor är ju hyggligt specade till någon volt (ibland litet exaktare) med drivimpedans på max ett par hundra ohm.

Detta enligt min ringa erfarenhet som hobbyist.

"De flesta?"

"Nog?"


Jag gör det inte. Jag utgår ifrån 0,1-0,2 ohm (plus det som kabeln ger). Stig utgick ifrån 0,5 ohm.

Att utgå ifrån 0 ohm drivning av högtalaren är ju bara korkat när man vet att det åtminstone kommer att användas högtalarkablar. O ohm är om något den impedans som man kan vara nästan säker på aldrig kommer att vara rådande. Skall man kunna nå 0 ohm så behöver förstärkaren ha en negativ utimpedans som överenstämmer med kabelns positiva. Det är ingen vidare bra ide att ha negativ utimpedans på något som är tillgängligt utåt.

Finns det någon seriös högtalarkonstruktör överhuvudtaget som utgår ifrån att deras högtalare kommer att drivas av 0 ohm?

Visst finns det väl en de-facto standard för interfacen? De flesta högtalarkonstruktörer utgår nog ifrån en drivimpedans som är (mycket nära) noll.

Detta enligt min ringa erfarenhet som hobbyist.

Helt riktigt.

Två yrkesmän verkar inte vara eniga.

Kan ni diskutera saken, kanske?

[Morello]

NU menade nog Per utgångsimpedans. Givetvis tillkommer kabeln. Någon eller några tiondelar kan vara en lämplig ansats.
Å andra sidan är det här överkurs för majoriteten av alla högtalare med tillhörande konstruktörer eftersom fel som är inneboende i själva högtalaren är så många tiopotenser större. Sett i skenet av detta är några tiondelar en tillräckligt adekvat de facto standard.

[RogerJoensson]

Jag kan förstå att det är frustrerande för många att det är på det här viset, men det är som det är, och bara man förstår att ett uttryck som sprungar ur en upplevelse ALDRIG är entydigt översättbart till en tekniska beskrivning, så försvinner problemet.

Visst skulle man kunna önska sig att allt vore enklare, men saker är så komplicerade som de är. Precis så komplicerade.

Problemet uppstår när man använder odefinierade begrepp som "anemiskt" eller "anemisk klang" i kommunikation utan att ha klargjort vad man menar. Du och andra har gjort det i den här tråden (använt begreppen) och det är inte ens säkert att ni (och andra som läser) menar samma sak(?). Jag förstår nu att begreppet inte har en entydig betydelse att man kanske gör bäst i att bara tolka det mer som att något upplevs typ bättre/sämre. Att anemiskt låter lite sjukt. Typ.

[darkg]

Men inte heller sjukt hur som helst, inte som ett maniskt raseri till exempel eller en envis hicka. Det är inte bara vagt, det är målande också.

[IngOehman]

Men alla är inte konstkännare.

Problem uppstår då de kräver att förstå, och fråntar målaren rätten att måla det de inte förstår.

NU menade nog Per utgångsimpedans. Givetvis tillkommer kabeln. Någon eller några tiondelar kan vara en lämplig ansats.

Då är vi helt överens. Det vore en lämplig standard. Att lägga kabelns impedans i samma storleksordning som förstärkaren är också en bra ide. Någon eller några tiondelar.

Helst vill jag se att även utinduktansen nämns i en standard. Det är inte alltid försumbar. Det beror på högtalarna förstås. Men det skadar aldrig att ha med uppgiften i standarden.

Å andra sidan är det här överkurs för majoriteten av alla högtalare med tillhörande konstruktörer eftersom fel som är inneboende i själva högtalaren är så många tiopotenser större.

Det håller jag med dig om. Men det har inget med frågan att göra.

Standarden behövs för dem som bryr sig och för fall där det spelar roll, inte för dem som inte bryr sig och för fall där det inte spelar någon roll.

Sett i skenet av detta är några tiondelar en tillräckligt adekvat de facto standard.

Det VORE en tillräckligt adekvat standard.

Någon defactostandard finns inte.


Vh, iö

[Morello]

Jo, utgå från att typiska trissestärkare är lågohmiga - i sammanhanget.

[RogerJoensson]

Men alla är inte konstkännare.

Problem uppstår då de kräver att förstå, och fråntar målaren rätten att måla det de inte förstår.

Nej, det är kanske inte så noga att man begriper vad folk säger. Man kan ju ha trevligt ändå.

[darkg]

Men alla är inte konstkännare.

Problem uppstår då de kräver att förstå, och fråntar målaren rätten att måla det de inte förstår.

Nej, det är kanske inte så noga att man begriper vad folk säger. Man kan ju ha trevligt ändå.

Otvetydighet är inte språkets enda mål

[Morello]

Men alla är inte konstkännare.

Problem uppstår då de kräver att förstå, och fråntar målaren rätten att måla det de inte förstår.

Nej, det är kanske inte så noga att man begriper vad folk säger. Man kan ju ha trevligt ändå.

Menar man basfattigt så tycker jag man kan säga det; snarare än anemiskt, som ju har med medicinkonsten att göra.

[IngOehman]

Menar och menar. Man kanske inte menar något alls i betydelsen har en uppfattning om vad ens upplevelse beror på.

Det intressanta är inte vad man "skall säga" (eller du tycker att någon skall säga eller inte säga), utan det intressanta är vad folk säger - alltså när man står inför faktum.

- - -

Jag (eller du) kan vilja att den som lyssnar på något som är basfattigt skall säga att det är just det, men det är inte alls säkert att personen ifråga har klart för sig vad basfattigt (eller odynamiskt, eller distorderat, eller...) betyder, och därför heller inte säkert att de som använder sådana ord (ord med konkreta betydelser) gör det rätt.

Då är det som jag ser det mycket bättre att de använder andra ord. Ord som är målande och beskriver vad de upplever, men som INTE gör anspråk på att påstå något om skälet till hur det låter.

De som (genom lyssningserfarenhet t ex) VET att det de hör/upplever beror på att det fattas bas, kan såklart berätta det, men vanliga människor är inte alls så bekanta med begreppen som du tycks tro.

Jag vet inte hur mycket gånger jag ändrat tonkurvor och fått veta att det nu blivit dynamiskare. Ord som fylligt, anemiskt, tjockt, rumsligt eller grumligt, är på så vis mycket bättre eftersom man bara vet vad man vet - att den som sa dem gjorde sitt bästa för att förmedla SIN upplevelse.

Osäkerheten i betydelsen får man på köpet. Man behöver inte tro att man vet exakt vad personen menar, i större detalj än det finns skäl att tro.

- - -

Och att det på grund av hur språket fungerar ibland är svårt att förstå vad någon menar, ändrar inte det faktum att man bara kan göra sitt bästa för att förstå, och förstå i vilken grad man gör det. Om folk rapporterar till mig att de tycker att en högkänslig högtalare låter anemiskt - ända tills man driver den med lite högre impedans, så kan jag självklart fungera på vad det betyder (vad personen menade) och vad det kan bero på.

- - -

Tänk på musik. Om någon säger att de uppfattar att en melodi låter sorglig eller vemodigt vacker, så är det inte befogad att säga åt dem att de borde ha sagt att den går i moll.

Bortsett ifrån att det är idiotiskt att begära av folk att de skall använda begrepp som de kanske inte behärskar, är det ju inte ens säkert att den går i moll.


Vad sägs om den här:

http://www.youtube.com/watch?v=-tPcc1ftj8E



Vh, iö

[IngOehman]

Men alla är inte konstkännare.

Problem uppstår då de kräver att förstå, och fråntar målaren rätten att måla det de inte förstår.

Nej, det är kanske inte så noga att man begriper vad folk säger. Man kan ju ha trevligt ändå.

Absolut!

Och det är heller inte ens säkert att den som sa det begrep vad han eller hon menade.

De kanske bara var den bästa beskrivning de förmådde?


Vh, iö

[IngOehman]

Jo, utgå från att typiska trissestärkare är lågohmiga - i sammanhanget.

Ja, det är de ju i princip allihopa, men HUR lågohmiga?

Det är det som är frågan.

"Lågohmiga" är ingen standard. Det är en åsikt, en bedömning.

Och "lågohmiga - i sammanhanget" är om möjligt ännu värre.


"Mellan 0,1 och 0,2 ohm" är däremot en bra standard.


Vh, iö

[PJo]

Jo, utgå från att typiska trissestärkare är lågohmiga - i sammanhanget.

Ja, det är de ju i princip allihopa, men HUR lågohmiga?

Det är det som är frågan.

"Lågohmiga" är ingen standard. Det är en åsikt, en bedömning.

Och "lågohmiga - i sammanhanget" är om möjligt ännu värre.


"Mellan 0,1 och 0,2 ohm" är däremot en bra standard.


Vh, iö

När blir lågohmigt, lågohmigt? Jag är bara uppriktigt intresserad: http://www.youtube.com/watch?v=7a5k0B6C3LY

[sprudel]

Förståelsen för hur hög drivimpedans kan fungera har inte mycket att göra med förståelsen för var ett okänt begrepp (som dessutom verkar kunna betyda lite olika).

Jaså du! Tänk jag tror att det kan ge dig en ingång, en upplevelsebaserad erfarenhet av begreppet via praktisk lyssning kan sätta igång en hel del mellan öronen.
Men du har ju sagt att du redan har stor erfarenhet av hög drivimpedans och hur det låter så det kanske inte är någon ide.
Men med den erfarenheten bör du ju kunna polarisera dina intryck och kunna jämföra hur det lät med hög resp låg drivimpedans och kanske få en bild av vad som menas med anemiskt.

[IngOehman]

[RogerJoensson]

Men med den erfarenheten bör du ju kunna polarisera dina intryck och kunna jämföra hur det lät med hög resp låg drivimpedans och kanske få en bild av vad som menas med anemiskt.

Lite vad som helst då, med andra ord.

[sprudel]

Men med den erfarenheten bör du ju kunna polarisera dina intryck och kunna jämföra hur det lät med hög resp låg drivimpedans och kanske få en bild av vad som menas med anemiskt.

Lite vad som helst då, med andra ord.

OK!

[Morello]

Jo, utgå från att typiska trissestärkare är lågohmiga - i sammanhanget.

Ja, det är de ju i princip allihopa, men HUR lågohmiga?

Det är det som är frågan.

"Lågohmiga" är ingen standard. Det är en åsikt, en bedömning.

Och "lågohmiga - i sammanhanget" är om möjligt ännu värre.


"Mellan 0,1 och 0,2 ohm" är däremot en bra standard.


Vh, iö

Vad jag menar är att utgångsimpedansen är liten och lasten är stor, varför den med frekvens varierande lasten inte renderar några relevanta avtryck i frekvensgången hos systemet.

[Svante]

Standarden behövs för dem som bryr sig och för fall där det spelar roll, inte för dem som inte bryr sig och för fall där det inte spelar någon roll.

Ok. Så standardisering behövs. Bra.

Man ska inte ta exempel på där det är dåligt när man pratar om hur det är i de fall där det är bra. Så varför dra in klass D-steg när man pratar om hur det borde vara. Du brukar ju inte rekommendera sådana annat än för låga frekvenser. En bra trisseförstärkare har en utimpedans under 0,1 ohm under hela frekvensområdet. Detta ger med normala impedansvariationer mindre än 0,3 dB tonkurvepåverkan. Och om utimpedansen skulle stiga mot högre frekvenser så spelar det ofta ganska liten roll eftersom en typisk högtalare gör det också.

Det finns alltså en de facto-standard som, om den följs, typiskt ger gränssnittpåverkan som är mindre än 0,3 dB (3,2 ohms last vid vissa frekvenser, hög vid andra).

Ökar man utimpedansen till 2 ohm blir påverkan över 4 dB. Ja, det är dåligt att avvika från den standard som finns, om det får som konsekvens att högtalartillverkare börjar dimensionera mot 2 ohms utimpedans. De kommer ju att spela 4 dB fel med en normal förstärkare.

Så den de facto-standard som finns behövs. Den kunde vara bättre specad och efterföljd, men att avsiktligt frångå den är att på sikt minska kompatibiliteten mellan högtalare och förstärkare.

[Svante]

Jag vet inte hur mycket gånger jag ändrat tonkurvor och fått veta att det nu blivit dynamiskare. Ord som fylligt, anemiskt, tjockt, rumsligt eller grumligt, är på så vis mycket bättre eftersom man bara vet vad man vet - att den som sa dem gjorde sitt bästa för att förmedla SIN upplevelse.

Jag tycker att högtalaren låter perturberad. Som om den vore infekterad, eller kanske överviktig.

Fina grejjor. Sånt ska man uppmuntra.

[PJo]

Standarden behövs för dem som bryr sig och för fall där det spelar roll, inte för dem som inte bryr sig och för fall där det inte spelar någon roll.

Ok. Så standardisering behövs. Bra.

Man ska inte ta exempel på där det är dåligt när man pratar om hur det är i de fall där det är bra. Så varför dra in klass D-steg när man pratar om hur det borde vara. Du brukar ju inte rekommendera sådana annat än för låga frekvenser. En bra trisseförstärkare har en utimpedans under 0,1 ohm under hela frekvensområdet. Detta ger med normala impedansvariationer mindre än 0,3 dB tonkurvepåverkan. Och om utimpedansen skulle stiga mot högre frekvenser så spelar det ofta ganska liten roll eftersom en typisk högtalare gör det också.

Det finns alltså en de facto-standard som, om den följs, typiskt ger gränssnittpåverkan som är mindre än 0,3 dB (3,2 ohms last vid vissa frekvenser, hög vid andra).

Ökar man utimpedansen till 2 ohm blir påverkan över 4 dB. Ja, det är dåligt att avvika från den standard som finns, om det får som konsekvens att högtalartillverkare börjar dimensionera mot 2 ohms utimpedans. De kommer ju att spela 4 dB fel med en normal förstärkare.

Så den de facto-standard som finns behövs. Den kunde vara bättre specad och efterföljd, men att avsiktligt frångå den är att på sikt minska kompatibiliteten mellan högtalare och förstärkare.

Ursäkta att jag lägger mig i er intressanta disskussion - Men när drog ingvar in klass D-steg?

Hoppas att jag inte blir hatad nu, för jag undrar bara.

[Laila]

Kanske att det var det här som iö skrev:

"Tittar man på defactoapparaters dämpfaktor så hittar man de flesta transistorförstärkare mellan 50 (lägre i diskantområdet dock, nedåt 2-5 är inte ovanligt om man tittar på KlassD-förstärkare) och upp till väldigt höga dämpfaktorer (mer än 200, vissa mycket mera). Rörförstärkare har typiskt dämpfaktorer på mellan 0,3 och uppåt 100. Räknar man med högtalarkabeln så får man räkna ned de högre värdena en hel del.

Vilken defactostandard pekar det på?"

. . . så visst, ger man sig fan på att iö dragit in klass D-steg, så letar man upp sådana här allvarligheter . . . typ.
Det är ju nästan så att man baxnar . . . iö bör/får inte nämna klass D i sin argumentering p.g.a. att det är känt att han
inte gillar klassen för annat än låga frekvenser . . .

[PJo]

My bad. Lite trött. Sökte i hela tråden efter "klass D".

Tack.

[sprudel]

När kan man få provlyssna ett ex?

[IngOehman]

Kanske att det var det här som iö skrev:

"Tittar man på defactoapparaters dämpfaktor så hittar man de flesta transistorförstärkare mellan 50 (lägre i diskantområdet dock, nedåt 2-5 är inte ovanligt om man tittar på KlassD-förstärkare) och upp till väldigt höga dämpfaktorer (mer än 200, vissa mycket mera). Rörförstärkare har typiskt dämpfaktorer på mellan 0,3 och uppåt 100. Räknar man med högtalarkabeln så får man räkna ned de högre värdena en hel del.

Vilken defactostandard pekar det på?"

. . . så visst, ger man sig fan på att iö dragit in klass D-steg, så letar man upp sådana här allvarligheter . . . typ.
Det är ju nästan så att man baxnar . . . iö bör/får inte nämna klass D i sin argumentering p.g.a. att det är känt att han
inte gillar klassen för annat än låga frekvenser . . .

Ja. Att säga att Svantes retorik är låg är en underdrift.

Såhär var det ju: Han påstod att det finns en defacto-standard, och för att visa att så inte är fallet gick jag igenom ungefär hur det ser ut bland köpbara förstärkare (skulle jag näf det handlar om defacto-frågan ha utelämnat en sorts förstärkare som blir allt vanligare?) och jag konstaterade att det varierar en hel del.

Det vill säga någon defacto-standard finns inte, annat än möjligen något så diffust som "hög dämpfaktor". Men även om det är så, så saknas svar på frågan "Hur hög?".

Är 4 en hög dämpfaktor? Det är mycket mer än 0,2.

Tittar man i böcker från när audio var ett seriöst behandlat vetenskapligt ämne (då böckerna av de stora skrevs) så antydde man ofta att man tyckte att dämpfaktorn var rätt hög när den passerade 5 eller så. Och det kan man väl hålla med om. Med dämpfaktorn fem har man redan nått dämpning som är typ 85% av vad den kan bli med kortslutet element (oändlig dämpfaktor).

Är hur som helst glad att du Laila (och många andra) förstod det. Är mindre glad över att Svante förstod det men låtsades något helt annat, eller såg en chans att ta till en retorisk fulhet.

Är även fascinerad över Svantes formulering "Ok. Så standardisering behövs. Bra.", där han försöker få det att verka som om jag nu håller med honom!

Jag som tjatat om och kämpat för att det borde finnas en standardisering av förstärkares (och högtalarkablarnas) utimpedans sedan 80-talet, egentligen längre tillbaka än så, men jag har väl inte pushat för frågan mer än kanske 35 år. Vad har Svante gjort?

Och igen - att man har en standard som säger att rak tonkurva är normalfallet på en förstärkare, gör inte att det är fel att ÄVEN förse förstärkare med tonkontroller.

Att en standard säger att mellan 0,1 och 0,2 ohm är normalfallet för en effektförstärkare, gör inte att det är fel att ÄVEN förse förstärkaren med möjlighet att mjuka upp utimpedansen i några steg.

Standarder är inte lagar. Man kan ha en standard men ändå flexibilitet och valfrihet.


Vh, iö

[Morello]

Standarden behövs för dem som bryr sig och för fall där det spelar roll, inte för dem som inte bryr sig och för fall där det inte spelar någon roll.

Ok. Så standardisering behövs. Bra.

Man ska inte ta exempel på där det är dåligt när man pratar om hur det är i de fall där det är bra. Så varför dra in klass D-steg när man pratar om hur det borde vara. Du brukar ju inte rekommendera sådana annat än för låga frekvenser. En bra trisseförstärkare har en utimpedans under 0,1 ohm under hela frekvensområdet. Detta ger med normala impedansvariationer mindre än 0,3 dB tonkurvepåverkan. Och om utimpedansen skulle stiga mot högre frekvenser så spelar det ofta ganska liten roll eftersom en typisk högtalare gör det också.

Det finns alltså en de facto-standard som, om den följs, typiskt ger gränssnittpåverkan som är mindre än 0,3 dB (3,2 ohms last vid vissa frekvenser, hög vid andra).

Ökar man utimpedansen till 2 ohm blir påverkan över 4 dB. Ja, det är dåligt att avvika från den standard som finns, om det får som konsekvens att högtalartillverkare börjar dimensionera mot 2 ohms utimpedans. De kommer ju att spela 4 dB fel med en normal förstärkare.

Så den de facto-standard som finns behövs. Den kunde vara bättre specad och efterföljd, men att avsiktligt frångå den är att på sikt minska kompatibiliteten mellan högtalare och förstärkare.

Ursäkta att jag lägger mig i er intressanta disskussion - Men när drog ingvar in klass D-steg?

Hoppas att jag inte blir hatad nu, för jag undrar bara.

Problemet med många klass-D-steg är att de pga. utgångsfiltret har en alltför induktiv utgångsimpedans, dvs beloppet av impedansen stiger med tilltagande frekvens, vilket kan få till följ att diskantregistret dämpas. Inte bra alltså för den som söker adekvat klang.

[IngOehman]

Jag skulle vilja gå ännu längre och säga att det stora utimpedansproblemet med KlassD-förstärkarna (inte alla dock) är att deras utimpedans inte är samma vid alla frekvenser, vilket i praktiken gör att de blir diskantlyfta i högimpediva högtalare, men diskantavrullade i lågohmiga högtalare.

Det händer dock saker och de bästa av dagens Switch-förstärkare har avsevärt mycket mera frekvensoberoende utimpedans är andra.


Fortfarande så saknar dock en standard, och nu tycker jag vi talat om detta så mycket, och i varje fall några i tråden verkar vara rätt överens om att det vore bra om det finnas en standard. Så skall vi inte bestämma, här och nu, en standard, eller i varje fall en skiss på en sådan?

Mitt förslag är som jag skrev tidigare 0,1-0,2 ohm, men jag föreställer mig att det finns några som hellre ser att det vore 0 - 0,3 ohm, alltså att oändlig dämpfaktor får vara med inom standarden. Utöver det vore en induktans om 2 μH lagom. Jag skulle föredra ett intervall om 1-3 uH, men igen - om något tycker att det är viktigt att ha med nollan så kanske 0-3 uH är vara ett bra förslag.


Vh, iö

[Morello]

Eftersom en typiskt, hårt återkopplad transistorstärkare typiskt sett har en utgångsimpedans nära noll så föreslår jag i så fall cirka 0 till 0,1 ohm vilket sammanfaller väl med den de facto-standard vi har.

[IngOehman]

Man kan tycka att en standard som nästan helt utesluter möjligheten att göra apparater med annan teknologi är en rätt så dålig och exkluderande standard. Och någon defactostandard är det definitivt inte, eftersom det finns gott om förstärkare som ligger högre än så.

0-0,2 då?

(Det var väl vad du antydde tidigare dessutom - några tiondels ohm.)


Vh, iö