Eller för att greppa tag i trådfrågan:
JM skrev:Många möjligen en majoritet av medlemmarna på faktiskt.io verkar föredra att ha subbasarna invid framhögtalarna.
Finns det vetenskapliga belägg för att göra så? Har jag missat något?
Hittar inga övertygande artiklar i etablerade vetenskapliga tidskrifter att korrekt filtrerade subbasar bör placeras invid fronthögtalarna.
Nästan alla artiklarna och min egen erfarenhet är att det är vanligen bättre att sprida subbasarna i rummet.
JM
Nej, det är ingen myt att det finns folk som placerar sina basar nära topparna. Det finns sådana fall. Många till och med.
Det är heller ingen myt att det finns folk som placerar sina basar på annat sätt. Det finns till och med människor som inte har separata basar utan använder fullregisterhögtalare.
Tänka sig!
Inte nog nog det - det finns dom som ned till runt 80 Hz spelar på sina fullregisterhögtalare, och under det spelar på bara EN bashögtalare!
Det sistnämnda är nästan (men inte helt undantagslöst) alltid en dålig idé, även om det förstås finns fall där man kan försvara det med hjälp av inblandning av andra perspektiv. T ex när utsträckning och distorsion (god/låg) är så mycket bättre än utan bassystemet. Då kan det kanske, för någon, vara värt att offra något för att vinna något? Det är upp till var och en. Jag förespråkar multipla basar och driver dem gärna i stereo dessutom, om det finns kapacitet nog för att det inte skall vara en åtgärd som minskar marginalen nedåt noll.
- - -
Bortsett ifrån det då, vad är en vettig lösning med basmoduler?
Först och främst kan man glömma alla tumregelsvar på vad som är ”rätt” som erbjuds så generöst av dem som saknar koll. Vad som är bäst beror på, och det beror på mycket!
Om man har ett lyssningsrum med i det närmaste perfekt absorption av lågfrekvensregistret i rummets bakre halva så ÄR det rimligt med alla basmoduler i linje/på yta i rummets främre halva. De representerar ju en ”öppning till inspelningsvärlden”. De skall återgenerera den ljudvåg på väg från musikerna, som fångades vid inspelningen. Om delningsfrekvensen är 80 Hz så når man en perfekt ointerfererad ljudalstring med så lite som fyra basmoduler (om de är optimalt placerade). Av ljudtrycksskäl kan man dock självklart välja att använda fler.
I ett lyssningsrum med större problem i basregistret i fram/bak-dimensionen kan basmoduler sprdda även i djupdimensionen användas för att stävja de ”onaturliga” djupledsresonanserns. Onaturliga i betydelsen att de inte hade existerat om öppningen till inspelningsvärlden hade varit verklig/fysikalisk.
Experiment med runt 40 lyssnare har visat att mätresultat och upplevelser är i konflikt med varandra om de som betraktar den tolkar mätnkngarna okunnigt. Det är t ex lätt att visa att basmoduler symmetrisk spritt i rummet kan åstadkomma en väldigt placeringsoberoende och jämn tonkurva. Det kan okunniga tolka som ”bra”.
Men problemen är legio.
Ett av problemen är att även NIVÅN blir placeringsoberoende, det vill säga det blir lika mycket ljud i rummets bakre som i dess främre halva. När man befinner sig på olika avstånd från huvudhögtalarna (vars ljudtryck följer avståndslagen, någon av dem...) så blir ljudet som återges olika starkt. En meter från högtalarna blir nivån en viss, på två meters avstånd blir det 6 dB svagare, på 3,16 meters avstånd blir det 10 dB svagare, på fem meters avstånd blir ljudet 14 dB svagare...
Men basljuden, om man använder många symmetriskt spridda basar, blir samma överallt...
Nu hör det även till saken att basnivån BÖR öka med ett tilltagande avstånd, eftersom reflexer från rummets bakre halva kommer allt mera i fas med direktljudet när frekvensen sjunker. Men med helt jämnt spridda högtalare blir balansen fel.
Tittar man vidare på saken ur ett upplevelseperspektiv så upplever lyssnare som regel basen ”i huvudet” snarare än sprungande från sin position i ljudbilden, när man placerar bassystem jämnt spridda i rummet. Ett annat problem avser de taktila effekterna. Redan som det är blir vår förnimmelse av taktila (kännnbara) rörelser i t ex golv och framförallt sittmöbler undertryckta i alla normala lyssingsrum, vilket har sin orsak i att begränsningsytorna ökar den akustiska impedansen i runmet för låga frekvenser, det vill säga luftrörelserna i förhållande till ljudtrycket tenderar att bli för små, vilket får t ex sittmöbler att röra sig mindre.
Och med jämnt utspridda bassystem så blir dessa rörelser (de som är skapade av möbeln som ivägenvarande objekt) noll!
När djupledsresonanser blir störande och det daknas möjlighet att bekämpa rumsresonanserna med akustiska åtgärder, kan man förvisso låta bassystemen få finnas i både rummetsbakre och främre halva. Men alla de studier jag har gjort visar att det i normalfallet bara är en fungerande lösning upp till en balans där hälften så många basar spelar bakifrån som framifrån. Större andel bakifrån verkar inte gå att få att fungera utan att känslan av att basen spelar i huvudet uppstår. Det är inte en naturlag eller absolut sanning, bara en rapport om det statistiska utfallet från de studier jag gjort. Det har även varit uppebart att det är bra om de bakre basarna sitter så högt som möjligt. Det viss säga, på vissa sätt. Blir för omfattande att gå mera på djupet med detta, så jag lämnar det där.
Man kan även experimentera med att istället för att sätta basar längst bak i rummet för att undertrycka odämpbara (av någon orsak) resonanser, sätta bassysten på sidoväggarna, typ på deras mitt. I det fallet ställer de inte till på samma vis med avseende på att få det att spela i huvudet, men i gengäld undertrycks djupledsresonansen mindre. Hur som helst - den svagare tendensen att få det att spela i huvudet, gör att man kan ösa på med större kvot. I förekommande fall kan man låta hälften av basarna spela på sidoväggens mitt, men det beror på (ja, mycket!). Ju bredare rummet är, desto bättre brukar lösningen med sidoväggsbasar vara. I kvadratiska rum brukar det bli väldigt bra, men redan vid ett djup sisådär 20 peocent större än bredden, kan det vara värt att prova det.
- - -
En intressant faktor som kan vara värd att kontemplera är systemkänsligheten. Inte bara för att den bestämmer hur maxstarkt systemet kan spela, utan även för att det så kraftigt påverkar disktorsionen. I det resonemanget kan det även vara klokt att skilja mellan nyttoljudskänsligheten och den allmänna kändligheten.
Skillnaden viktig. Den förstnämnda är nivån på nyttoljuden som når lyssnarna, i förhållande till systemets insignalnivå. Den är den som berättar om peakstyrkan i transientåtergivningen. Den allmänna känsligheten inkluderar allt ljud man hör. Den ökar mer och mer ju flera repetitioner av enskilda transienter man få, även när dessa repetitioner inte inträffar inom transientens längd.
En transient i basområdet som t ex har en ifasig varaktighet om 1/166 sekund = 6 ms (=de flesta under 80 Hz) kommer att summeras av alla bassysten och väggreflexer som anländer inom 3 ms, vilket översatt till sträcka är ungefär en meter. Så om alla bassystem är någon halvmeter från sina närmaste angränsningsytor, och därtill spelar ljud som når lyssnarna inom 3 ms (är lika långt ifrån lyssnarna +/- 1 meter, så ökar det nyttoljudskänsligheten drastiskt! Då kan man spela starkare och med låg distorsion!
Om man däremot sprider bassystemen över rummet vildt, så kommer de båda att hjälpa och stjälpa varandra, och även om totalmängden av känsligheten inte drabbas lika illa som nyttoljudskänsligheten så får man ett system ned förstörd transientåtergivning och ett system som behöver påfrestas mycket mera för att leverera ett visst ljudtryck, men ökad distorsion som följd...
Maximal känslighet allt sammantaget, får man om man placerar alla basar i ett hörn och så nära varandra som möjligt. Men det ger inte en större nyttoljudsskänslighet än med spridda basar som samverkar mot lyssnarna.
Något att tänka på kanske?
- - -
Sammanfattning: läs det jag skriver, tänk på det, men tro bara det ni förstår av egen kraft eller kan verifiera med egna experiment!
Jag försöker inte presentera något idiotiskt tumregelrecept för ”hur man skall göra”. Det är olika från fall till fall. Men kanske kan mina rader vara till nytta för den som vill fundera och testa själv? Jag hoppas det.
Har även skrivit åtskilliga gånger tidigare om mera avancerade lösningar, inklusive aktiva metoder för att befria rum från okynnespåverkan utan att ta ifrån dem deras viktiga roll som integrator mellan inspelningsvärlden och lyssnkngsrumsvärlden. Alltså deras roll för att skapa en akustisk förankring mellan de båda världarna.
På de flesta sätt handar det mera om egenskaperna vid högre frekvenser, men inget register bör ignoreras. Allt är med i ekvationen... Även basregistret, definitivt till och med.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
