I ena anläggningen hemma har jag små tung-/svårdrivna stativhögtalare (QLN 1).
Fråga 1. Jag har alltid trott att ljudet från högtalare blir "basigare" när de står nära en bakvägg och tunnare när man flyttar fram dem. Men med ovan nämnda högtalare fungerar det som så att står de nära bakväggen så är klangen ljus och litet "metallisk" på vissa skivor.
När jag flyttar fram högtalaren så blir ljudet succesivt fylligare och mjukare. Basen upplevs också djupare, större och mer detaljerad. Detta sker fram till en dryg halvmeter mellan baksidan av högtalaren och väggen. Därefter känns det som om klangen tunnas ut något igen. Dock blir det inte lika "illa" som när de står nära bakväggen.
Vad beror det på att det blir fylligare ljud en bit ut från väggen? Är det vanligt att det fungerar så här?
Fråga 2. Optimalt placerat (en dryg halvmeter mellan bakvägg och högtalarens baksida) blir ljudet som sagt stort och fylligt. Basen upplevs dessutom gå relativt djupt.
Det intressanta är att såväl basdjup som fyllighet upplevs som större än hos vissa bekantas anläggningar. Detta trots att dessa kan bestå av såväl relativt stora golvstående högtalare som separata sub-voofers. Noteras bör dock att det handlar om "stormarknadsklass" över dessa anläggningar. Mina bekanta kan emellertid spela avsevärt högre än vad jag kan. (=mer lättdrivna högtalare!?)
Hur kan det komma sig att så små (och dessutom 20 år gamla högtalare ) kan spela med ett fylligare och mer baspotent ljud än betydligt större och modernare? Eller är det inte konstigare att detta är något som erhålls genom att offra "lättdrivenheten"?
Hälsn. Michael
